Recension: Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin

Den tredje och avslutande delen i trilogin om Övärlden är också den längsta, med lite mer än 250 sidor. Det är en av de saker jag uppskattat allra mest med den här fantasyserien - böckerna har inte varit särskilt långa och därmed inte känts så oöverkomliga som fantasy ibland har en tendens att göra.

I Den yttersta stranden möter vi Arren, en ung prins som rest från sin hemö Enlad för att varna Ärkemagikern i Övärlden om att trolldomen verkar sina. På de yttersta öarna har en slags gråhet och apati spridit sig, magikerna har glömt sina formler och det råder en allmän hopplöshet. Ärkemagikern som också kallas Sparvhök eller Ged, tar med sig Arren ut på vad som kanske är det farligaste uppdrag han stått inför. Det är en seglats som tar den gamle mannen och den unge prinsen inte bara till världens ände, utan också livets - ett uppdrag som för dem in i självaste dödsriket.

Jag måste säga att den här serien har vuxit för mig. Till en början var jag ganska tveksam, men även om jag inte alltid känner mig så träffad och uppslukad som jag skulle önska, så finns det någonting här. Övärlden har sin egen charm och jag gillar särskilt mytologin kring magin som den bygger upp -  en magi som har skarpa konturer och fasta gränser på ett sätt som jag tycker är intressant. Att den dessutom vilar på förmågan att känna igen saker för vad de är och kunna nämna dem vid namn tycker jag är väldigt originellt och tänkvärt.

Medan den första boken slog mig som lite för enkelt uppbyggd för att jag skulle ha någon vidare glädje av den, gillade jag den andra bättre för sin mer komplexa berättelse - och i den tredje boken har komplexiteten stegrats så till den grad att jag inte alltid är helt med på vad den vill säga. Den ytterstra stranden är betydligt mer filosofisk än sina föregångare, även om grunderna lagts i de böckerna. Här kommer existensen på tal, livet och döden och vad det innebär att leva och att dö.

Jag gillar det - det är i just sådana här fall som fantasyböcker glänser, i att kunna utforska ämnen som odödlighet i en värld där något sådant är konkret. Men emellanåt gör boken en grej av att tala i gåtor och ge frågor som svar på frågor. Det gör att den ibland blir svårtydd och jag önskar ofta att någon i boken skulle vilja ta bladet från munnen och faktiskt säga vad det är som pågår rakt ut.

En annan grej som jag gillar med den här trilogin är att den spänner över så lång tid och inte har samma huvudperson i varje bok. För en del kanske det är en nackdel, men jag tycker väldigt mycket om att få växla perspektiv på det sättet. För även om alla böckerna berättas ur olika synvinklar (för att behålla en ung människas perspektiv, antar jag), så är Ged dess centrala gestalt. Och det hör inte till vanligheterna att få läsa om en karaktär på det här sättet - först som barn, sedan som vuxen och till sist som gammal, i brottstycken. Det är ett intressant grepp som jag verkligen uppskattar, för det gör att man kan se Geds utveckling genom serien utan att man någonsin blir trött på honom, och det ger honom den mystik som hade varit svår att bibehålla om alla böckerna hade haft honom i huvudrollen.

Men precis som innan står jag fast vid min åsikt om att språket i de här böckerna inte riktigt är min kopp med te. Det är svårt att säga att det är något direkt fel med det, det är snarare känslan i det - att det är ganska torrt och sakligt - och tyvärr gör det mig halvt uttråkad väldigt ofta. I kombination med en hel del miljöbeskrivningar blir jag ibland väldigt otålig och nästan irriterad.

Hur som helst är jag i slutändan glad över att jag läst den här serien. Det var längsedan jag läste en serie, och ännu längre sedan som jag läste en episk fantasyberättelse. Det är kul att då och då bli påmind om de olika genrernas styrkor och svagheter.

För den som verkligen gillar Övärlden och vill ha mer av den varan finns det mer att hämta. Tjugo år efter att Den ytterstra stranden publicerades kom nämligen Tehanu, där man återser både Tenar från bok två och Ged. Sedan finns Berättelser från Övärlden, som är en samling korta noveller som utspelar sig i samma universum, och sist ut Burna av en annan vind som kom 2001 och alltså är den femte boken om Ged. Dock är det de här tre böckerna som brukar räknas som kärnan i serien eftersom de så länge var utan uppföljare, och för mig personligen tror jag att det räcker så.

"The Farthest Shore", 1972