Recension: Gravkamrarna i Atuan av Ursula K. Le Guin

Efter att ha läst första boken i den här serien, Trollkarlen från Övärlden, gav jag mig på del två med en gång. Det är skönt med en fantasyserie som för en gångs skull inte är femhundra sidor lång per bok - det här är lättsmälta och snabblästa böcker.

Redan som mycket liten blir flickan Tenar utvald till att bli nästa prästinna över de namnlösa gudarna. Hon växer upp bland Atuans gravkamrar, och under gravarna finns en labyrint som bara hon har tillträde till. Här ska hon leva och verka som tjänarinna åt uråldriga och mäktiga gudar, ensam i deras mörker. Men så kommer trollkarlen Ged dit på jakt efter någonting som sägs ligga gömt i labyrinten, och Arha ställs inför frågor som hon kanske inte vill veta svaret på.

Jag blev förvånad när jag började läsa den här boken och insåg att dess huvudperson inte var Ged, som i den förra. Men när jag väl vant mig vid Arha och börjat lära känna henne, tycker jag faktiskt riktigt bra om seriens byte av perspektiv. Det ger Övärlden en helt annan vinkel som jag tycker är bra, eftersom den fördjupar och komplicerar världen som man lärt känna.

Dessutom gillar jag Arha. Hon är en karaktär som är roligare att läsa om än vad Ged var i den förra boken, kanske för att hon inte är den typiska fantasyhjälten man sett så många gånger. Och faktum är att jag tror att jag tycker bättre om Ged ur hennes synvinkel än vad jag gjorde ur hans egen. Och så är det ganska skönt att serien plötsligt innehåller så mycket kvinnor, när den förra boken led en allvarlig brist på dem.

På det stora hela tror jag att jag är mer förtjust i Gravkamrarna i Atuan än vad jag var i Trollkarlen från Övärlden, och det beror på flera olika saker, inte bara på att jag tycker att Arha är en intressant karaktär. Den här boken har en mycket mer intressant berättelse, som problematiserar religion och tro. Det är en historia som känns mer unik och angelägen, och framför allt mer komplicerad än Geds jakt i Trollkarlen från Övärlden.

Att den här boken slår mig som bättre än den förra beror nog också på att den inte måste ha med lika mycket exposition och förklaringar - den har en del, men vid det här laget känner läsaren till Övärlden och lite av dess historia, och man måste inte konstant lära sig nya saker om världen och dess regler. Normalt sett brukar annars bok nummer två i en trilogi lätt bli lite av en död transportsträcka, men i och med att den här boken har fått en helt egen huvudkaraktär och en egen story, undgår den det ödet på ett väldigt snyggt sätt.

Jag upplever också att språket och känslan i Gravkamrarna i Atuan är jämnare nu - kanske beror det bara på att jag själv börjar vänja mig vid det, men jag tror att det också kan bero på att författaren (och i viss mån kanske också översättaren) börjar bli mer bekväm med seriens ton och känsla. Det är dock fortfarande ett ganska krasst och torrt språk som inte alltid känns så stimulerande.

Men jag gillar fortfarande de teman som serien tar upp, som är betydligt mer vuxna än vad man kanske väntar sig från en äventyrsfantasy för ungdomar - det handlar mycket om balans mellan mörker och ljus, och om den fria viljan. I just den här boken handlar det också om vikten av att tänka själv och ifrågasätta de regler och lagar man blir uppväxt med.

Betyget på nummer två i Övärlden-trilogin blir alltså något högre än det jag gav till bok nummer ett. Nu hoppas jag bara på att den tredje boken, Den yttersta stranden, lyfter ännu högre.

"The Tombs of Atuan", 1971