Siste april

... eller valborg. I år blir det inte mycket firande för min del, men jag läser iallafall Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död, som jag faktiskt gillar ganska bra hittills. Vad läser ni på aprils sista afton?

Recension: När natten faller av Michael Cunningham

Efter att ha läst Michael Cunninghams Ett hem vid världens ände fick jag milt sagt mersmak på hans författarskap. Jag tyckte verkligen om den boken, och det bådade gott inför resten av hans böcker. Och visst har han fått massor av beröm för sin Pulitzerprisvinnande bok Timmarna, men jag valde att ge mig på den här istället, mest eftersom handlingen i den tilltalade mig mer.

Peter är en medelålders gallerist på Manhattan i New York. Han och hans fru Rebecca har varit gifta i nästan tjugo år, de har en vuxen dotter och Peter anser sig på det stora hela leva ett gott liv, trots att äktenskapet knakar lite i fogarna och livet ter sig händelselöst och stagnerat. Men när Rebeccas yngre bror Missen dyker upp för att bo hos dem en tid ställs allting på ända. Missen är ung, vacker och en börda för sin familj med sin oförmåga att hålla fast vid ett jobb och sina drogproblem. Men Peter känner sig dragen till honom på ett sätt som får honom att ifrågasätta hela sin tillvaro.

Med Ett hem vid världens ände i bakhuvudet måste jag säga att jag faktiskt är ganska besviken på När natten faller. Jag hade förväntat mig något mer, något större, än vad som finns i den här boken. Naturligtvis beror det ganska mycket på att mina förväntningar var alldeles för högt uppskruvade, men jag trodde verkligen att boken skulle leverera lite mer. Handlingen intresserade mig, kanske framför allt det förbjudna i hela situationen. Ändå fångar När natten faller mig inte alls lika mycket som jag förväntat mig, och emellanåt har jag väldigt svårt att känna mig ordentligt engagerad i den. Det är en stor och ganska tråkig kontrast till hur uppslukad jag var av Ett hem vid världens ände.

En av anledningarna till att jag tycker boken är sådär, är sättet den är skriven på. Det finns en helt annan ton och en helt annan användning av språket i När natten faller än vad jag var beredd på vilket jag visserligen gillar - det tyder på Michael Cunninghams skicklighet som författare - men det är också ett språk som jag personligen inte faller lika hårt för. Det är avskalat och kort, med massor av parenteser som ibland stör mig. Emellanåt funderar jag också på översättningen, när jag inte får rätsida på vissa meningar eller när engelskans ordföljd lyser igenom. Det finns, samtidigt med det avskalat enkla, något betydligt rörigare över bokens språk som jag inte riktigt förstår mig på eller alls gillar.

Ändå har jag svårt för att säga att När natten faller är en dålig bok - jag misstänker snarare att den inte riktigt tilltalar mig som person. Den handlar trots allt om en man och hans medelålderskris. Och även om jag själv inte känner mig särskilt träffad eller gripen av boken så kan jag förstå vad den vill säga, och jag förstår att den säger det bra. För det handlar ändå om livet och dess meningslöshet, om konstens lockelse och vad den utlovar, och om att plötsligt inse att man står där vid fyrtiofyra års ålder och fortfarande inte vet vem man är eller vad man vill vara, och det är en konflikt som boken behandlar med enorm känsla och skicklighet.

Om det finns något jag verkligen gillar med romanen är det hur obevekligt mänskliga alla karaktärerna i den känns, hur verkliga de framstår. Handlingen är stramt uppspänd mellan de tre huvudkaraktärerna, Peter, Rebecca och Missen på ett sätt som verkligen gagnar boken. De blir alla både sympatiska och osympatiska, och det är svårt att inte känna med dem. Men jag måste ändå säga att jag blivit lite mindre sugen på Michael Cunningham efter den här boken. Fast ändå, det vore nog inte fel att ge Timmarna en chans...

"By Nightfall", 2010

Gammalt eller nytt?

Igår fick jag ju fyra sprillans nya Kingböcker i nytt storpocketformat med posten. Ändå kan jag inte låta bli att ta fram mina gamla böcker tryckta på åttiotalet och jämföra dem med de här helt nya. För, precis som jag skrev igår, så tycker jag det är fantastiskt roligt att man i Sverige äntligen ger ut King igen. Det har behövts så himla länge. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå tycka att de gamla åttiotalsomslagen har en helt annan charm än de nya, städat moderna omslagen. Kanske beror det i mitt fall mycket på nostalgi - som jag har jagat efter de här gamla böckerna på loppmarknader och antikvariat! Det har funnits ett element av skattjakt över att hitta alla de här gamla pärlorna, och därför tror jag inte att jag kommer kunna göra mig av med dem trots att jag hädanefter kommer att ha dubbelt upp i hyllan.

Dessutom är det kul att försöka se vilka detaljer i berättelserna som konstnärerna tagit fasta på för att göra omslagen. Ofta finns det ju likheter. För att kunna jämföra ordentligt - här har ni mina gamla böcker, sida vid sida med de splitternya. Först ut - Dolores Claiborne. Solförmörkelsen är ju central i den här boken, och det märks på både det gamla och det nya omslaget.

Nummer två är Jurtjyrkogården. Det lustiga här är att de här böckerna faktiskt liknar varandra väldigt mycket - den nya boken är som en förenklad kopia av den gamla, med gravstenarna, ljuset i bakgrunden - till och med den lila färgen går ju igen.

När det gäller Sommardåd och Vinterverk har en ny bok verkligen behövts. Jag har nämnt det när jag recenserat de två böckerna - hur förlaget Legenda valde att dela upp det engelska originalet Different Seasons i två delar, och hur en komplett version aldrig existerat på svenska - förrän nu! Jag är otroligt glad att man äntligen kan få läsa de fyra berättelserna tillsammans, som det var tänkt från början. Årstider heter den kompletta boken nu, och uppenbarligen är det berättelsen Höstgärning (mest känd som Stand by Me tror jag) som ligger till grund för omslagsidén.

Sist ut är Lida. Och i det här fallet kommer jag nog att slänga min gamla bok, för den är ett extremt slitet biblioteksexemplar jag hittat under en gallring. Den är så trasig att omslagsbilden är svår att se, men det föreställer en tårta med en avskuren tumme i mitten (det ni). 

Jag ska vara ärlig och säga att de nya omslagen inte gör särskilt mycket för mig. Lida gillar jag bäst, men inget av dem andas direkt skräck för mig. Då är de gamla åttiotalsböckerna mer rakt på - på ett lite billigt men ändå roligt vis. Vad tycker ni? Gillar ni de nya omslagen eller föredrar ni de gamla? Vilket är snyggast?

Skräckpaket från Bonnier

Sverige har behövt nya utgåvor av Stephen Kings gamla böcker väldigt länge, och nu har Bonnier satsat och gett ut några av de numera nästan klassiska böckerna i nytt storpocketformat. Gissa hur glad jag blev när de hörde av sig och undrade om jag ville ha recensionsexemplar!

Alltså fick jag det här paketet idag, med fyra gamla godingar som jag faktiskt inte har något alls emot att läsa om. Hur de ska få plats på hyllan är en helt annan femma...

Helg med Michael Cunningham och en labrador

Helgen ägnar jag åt att vara hundvakt, isolerad på landet. Optimala läsomständigheter alltså, vilket är tur eftersom jag skulle vilja komma igång ordentligt med När natten faller. Att jag varit sjuk innebär att jag tappat bort mig lite i boken - jag märkte att jag inte läser så bra när jag har feber, och tiden har ägnats åt sådant min hjärna kunnat ta in istället - mest YouTube-videor och filmer på låg nivå för att vara ärlig... Vad läser ni?

Liebster award-enkäten

Jag har blivit taggad från två håll att göra Liebster Award-enkäten, både av Snowglitter och Carolina läser. Eftersom Snowglitter var först blir det hennes frågor jag svarar på!

Regler:

Länka tillbaka till personen som nominerade dig

Svara på frågorna som du fick av personen som nominerade dig
Nominera 11 andra bloggar med färre än 200 följare
Göra 11 frågor till dem som du nominerar
Meddela de nominerade via sociala medier/bloggar

1. Vad är det bästa med att läsa?
Det bästa med att läsa är när man hittat en riktigt, riktigt bra bok som det är helt omöjligt att slita sig ifrån, och som man läser i så fort man får en endaste minut över. Den läsglädjen lever jag för. Det, och det fantastiska i att böcker tillåter en att se andra världar, andra liv och människor som man aldrig annars fått möta.

2. Vem är din absoluta favoritförfattare?
Jag har många favoriter, men det finns en som jag läst nästan allt av, som jag samlar på och som jag alltid köper i butik när han gett ut något nytt - och det är Stephen King.

3. Hur många böcker läser du per månad?

Oj, det är nog ganska olika. Förra månaden blev jag klar med sju böcker, och månaden dessförinnan bara tre. Så jag höftar på ett tal lite mitt emellan - typ fem böcker i månaden kanske.

4. Vad gör du om en bok är riktigt dålig och seg?
Om det inte finns ett särskilt skäl att läsa den (skola, bokcirkel, ren envishet) så lägger jag undan den.

5. Hur många bokmärken har du?
43, om jag räknat rätt!

6. Vilken är den bästa deckaren du läst?
Jag läser ju extremt få riktiga deckare, så jag är rädd att jag inte är rätt person att fråga. Men Stephen King har skrivit en deckaraktig bok som jag verkligen gillar, Dolores Claiborne.

7. Finns det någon karaktär från någon bok som är väldigt lik dig?
Egentligen inte, iallafall ingen som jag läst om och tänkt "det här kunde vara jag".

8. Vilken är den bästa boken du läst på engelska?
En av dem är definitivt Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer,

9. Köpa eller låna böcker?
Jag försöker att låna det mesta och sen köpa det som jag är säker på att jag vill ha - riktigt bra böcker, böcker av vissa författare och klassiker. Det blir en hel del iallafall.

10. Vilken var din favoritbok när du var liten?
Harry Potter - de är fortfarande mina favoritböcker förresten.

11. Har du någongång träffat en författare? Vem isåfall?
Det har jag, några stycken faktiskt. När jag var yngre träffade jag barnboksförfattarna Gull Åkerblom och Isabelle Halvarsson, som drev ett skrivarläger för barn. Sedan dess har jag träffat Lionel Shriver, Neil Gaiman, Donna Tartt, Carol Rifka Brunt och John Ajvide Lindqvist. Alla väldigt coola människor som jag verkligen, verkligen beundrar. Trevliga var de också!

Mina frågor:
1. Tycker du om böcker som har en twist på slutet?
2. Vilken ingrediens måste en bok innehålla för att du ska tycka den är bra?
3. Dömer du böckerna efter omslagen?
4. Har du något citat från en bok som betytt mycket för dig?
5. Vilken författare tycker du har det vackraste språket?
6. Har du någon gång läst en bok för att filmatiseringen verkade bra? Vilken då?
7. Vilken bok har du läst flest gånger?
8. Finns det någon musik du upptäckt via böcker?
9. Vilken bok tycker du är alldeles för överskattad?
10. Och vilken är underskattad?
11. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa just nu?

Det där med att nominera 11 andra bloggar blir svårt, de flesta jag följer har redan gjort den här enkäten. Men den som vill får gärna göra den såklart!

Att läsa är att resa: Världsbokdagen

Idag firar man internationella världsbokdagen - själv skulle jag ha jobbat på bibblan, men ligger hemma sjuk istället utan att orka göra mycket mer än att titta på Netflix.

Men jag tänkte ändå skriva lite om den här dagen eftersom jag tänker mycket på det, det här med att läsa litteratur från andra länder. Jag tror nämligen att de flesta, mig själv inkluderad, är väldigt dåliga på detta med att läsa böcker som inte är antingen skrivna på svenska, eller översatta från engelska. Tänk så oerhört många läsupplevelser man går miste om!

För att bekräfta mina misstankar har jag gått igenom alla böcker jag läst och utifrån det fyllt i de länder jag läst böcker ifrån på en karta. Så här ser resultatet ut.

Alla världsdelar är visserligen representerade, men det är ganska deprimerande hur många länder man aldrig läst någonting från. Inte bara Afrika, Asien och Sydamerika, utan också ganska många av de europeiska länderna. I topp ligger som väntat, förutom Sverige, Storbritannien och USA, men också Kanada och Australien.  Resten av länderna har jag i princip bara läst en eller två böcker från.

Därför tänkte jag idag ta tillfället i akt att tipsa om tolv läsvärda romaner från andra delar av världen.

1. Andarnas hus av Isabel Allende, Chile

2. Kvinnan i sanden av Kobo Abé, Japan

3. Onåd av J.M. Coetzee, Sydafrika

4. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Ryssland

5. Klätterbaronen av Italo Calvino, Italien

6. Den oändliga historien av Michael Ende, Tyskland

7. Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector, Brasilien

8. Utrensning av Sofi Oksanen, Estland

9. Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo, Frankrike

10. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, Spanien

11. Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg, Norge

12. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo, Finland

Men det här är naturligtvis bara några få böcker. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa fler. Därför frågar jag er som läser bloggen om ni har några tips på bra böcker som inte är översatta från engelska? Tänker ni på det här när ni läser? 

Från sjukbädden

Ni får ursäkta min frånvaro - jag ligger hemma dunderförkyld och det blir inte mycket gjort. Fast jag har börjat på När natten faller av Michael Cunningham och den verkar bra. Vad läser ni?

The Virgin Suicides

Jag såg förresten Sofia Coppolas filmatisering av The Virgin Suicides i helgen. Och jag tyckte nästan (men bara nästan) bättre om filmen än om boken - filmen hade tagit fasta på humorn i berättelsen på ett helt annat sätt än boken, och jag gillade färgerna och miljöerna mycket.

Men det var kanske lite dumt att se filmen så tätt inpå att jag läst den, för nu flyter de ihop lite när jag tänker på dem. Men jag kunde bara inte låta bli! Vad tycker ni om filmen?

Recension: Dödens jungfrur av Jeffrey Eugenides

Jag känner till Jeffrey Eugenides sedan förut, som författaren till den Pulitzerprisvinnande boken Middlesex, men jag har inte läst något av honom. Och så känner jag ju till filmen The Virgin Suicides, men jag har inte sett den heller, och som vanligt tänkte jag att det kunde vara en bra idé att läsa boken först.

I familjen Lisbon finns fem döttrar, alla vackra och otillgängliga, i princip fångar under sina föräldrars stränga regler. De beundras av de jämnåriga pojkarna som bor på samma gata och som fortfarande, åratal senare, försöker förstå varför de alla tog livet av sig. Det börjar med den yngsta systern och ett år senare är de alla döda. Men varför? Genom de bilder, intervjuer och brottstycken de nu vuxna männen lyckats samla ihop blir bilden av de mystiska systrarna en gåtfull, sorglig och svårtolkad mosaik.

Framsidan till Dödens jungfrur känns lite missvisande, som en ungdomsbok, men trots att tonåringar står i fokus är den definitivt inte en bok för unga läsare. Det märks kanske främst språkligt, eftersom Eugenides skriver på ett sätt som jag helst vill kalla för komplicerat. Det är massor med metaforer och kanske framför allt storvulna ord, som ibland kan göra meningarna långa och onödigt krångliga.

Dessutom är boken berättad ur ett vi-perspektiv. Den är bara den andra boken jag någonsin stött på som använder sig av ett sådant perspektiv (den andra är Världens viktigaste kyss av David Levithan), och jag är inte helt säker på vad jag tycker om det. Vi:et i Dödens jungfrur är den grupp trånande pojkar som går i skolan med systrarna Lisbon och som bor grannar med dem, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite äckligt emellanåt, dessa tonårskillar som spionerar på och fantiserar om en grupp systrar. Att läsa utifrån ett "vi" gör också att man inte riktigt får någon känsla för berättarna alls, utan allt fokus i boken är förflyttat mot familjen Lisbon och berättarna är nästan helt osynliggjorda. Det är visserligen intressant, och boken hade inte uppnått samma effekt om den varit skriven på ett annat sätt, men jag är heller inte övertygad om att det fungerar fullt ut.

Till exempel vacklar boken fram och tillbaka mellan att vara en bakåtblickande roman om att växa upp, ett slags pussel av ledtrådar om Lisbonsystrarna som ska försöka nå fram till ett svar om varför de dog. Samtidigt uppträder massor av karaktärer som man får veta mer om än vad som är troligt att vi:et faktiskt vet, och i det tycker jag att berättarperspektivet spricker.

Jag slits lite mellan bokens brister, och dess originalitet och språk. För jag har aldrig riktigt läst något som liknar Dödens jungfrur, med sitt halvt krångliga, halvt fantastiska språk (vissa formuleringar är att dö för) och en historia som känns fascinerande men som är svår att få ordentlig tillgång till. För jag gillar verkligen den smått absurda handlingen, med systrarna som alla dör för egen hand. Men systrarna Lisbon beskrivs ur ett så ovetande perspektiv att de förblir suddiga skuggor till karaktärer, och eftersom allting är ur en betraktares ögon blir det svårt att fästa sig nämnvärt vid någon karaktär alls. Samtidigt är det en bok som är präglad av en oerhört sällsam, vacker och sorglig ton.

Men däri ligger också ett av mina problem med romanen - jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag tycker pojkarna är lite perversa (och vad håller de på med tjugo år senare, jagar de verkligen fortfarande efter de här tonåriga tjejerna?), eller om det är en sorglig uppväxtskildring. Jag kan inte heller bestämma mig för om jag tycker att den glorifierar självmord, eller för vad boken egentligen vill säga. Också språket famlar sig fram mellan det geniala och det lite väl uppblåsta.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att jag läst boken, för det är en läsvärd roman som känns väldigt unik, men den når inte alltid hela vägen fram. Så får jag väl se till att kolla in filmen också, och se hur berättelsen artar sig i ett annat medium.

"The Virgin Suicides", 1993

Det här med Muminmuggar

Jag har velat ha en Mumimmugg väldigt länge, särskilt efter att ha varit hemma hos min vän Johanna som har flera stycken. Men det är ju stört omöjligt att välja! Tydligen har Litteraturmagazinet över femtio stycken (!) att välja mellan, fast då räknar de in rariteter som kostar skjortan.

Jag tror ändå mina favoriter är de som är lite småläskiga och deppiga (den enda andra mugg jag äger annars är ju en med ett motiv av Edvard Munch, komplett med en dödskalle, så det förvånar nog ingen). Men jag är väldigt sugen på att köpa den med Mårran på, eftersom John Ajvide Lindqvist avslöjat att han dricker ur en sådan när han skriver. Kanske smittar hans kreativitet av sig då... Har ni någon favorit?

Recension: Fråga Alice av anonym

Den egentliga anledningen till att jag alls läst Fråga Alice är att den är en av de böcker som förekommer flitigast på listor över förbjudna böcker, och jag har ett slags pågående projekt att läsa så många sådana böcker jag bara kan. Just den här boken har jag tänkt läsa väldigt länge, och det känns bra att äntligen ha gjort det.

Fråga Alice, som kanske är mer känd under sin originaltitel Go Ask Alice, handlar om en ung flicka som är tonåring i USA under sextiotalet. På en fest testar hon LSD och därefter är steget inte långt till nya droger. Men snart är det drogerna som tar upp nästan alla hennes tankar och som får hennes liv att ta en mardrömslik vändning.

Den här boken har marknadsförts som en sann historia, skriven av en anonym tonårsflicka. Och när jag började läsa den utgick jag ifrån att det också var det. Men bara efter ett par sidor kände jag tvivlet komma krypande - så här skriver inte en femtonårig tjej. Det är bara helt omöjligt att någon skulle utforma sin dagbok på ett sätt som systematiskt introducerar karaktärer, innehåller en handling och som dessutom inte är full av dravel. Jag tror att alla som någon gång skrivit dagbok - mig själv inberäknad - kan intyga att 80% av det man skriver inte skulle vara intressant för någon annan att faktiskt läsa.

Och mycket riktigt - en googling senare och jag har fått reda på att Fråga Alice numera inte betraktas som en sann berättelse. Sedan mitten på åttiotalet är den ansedd som en fiktiv roman, och det går att läsa mer om varför på bokens Wikipedia-sida. Kort sagt är det förmodligen mycket lite, om alls något, i den här boken som överensstämmer med en verklig flickas liv. Och jag kan inte låta bli utan att känna att det är en oerhört fräck grej att göra.

Det innebär att Fråga Alice inte blir något annat än ett elakt trick för att skrämma unga människor. Och det kommer från mig, som inte alls är särskilt liberal när det kommer till droger. Men jag tycker att det måste finnas bättre sätt att få ungdomar att låta bli knark än att skriva osanna dagböcker som man låtsas är på riktigt. Det finns ingenting schysst eller bra i det - det känns bara elakt och förnedrande.

Boken är också otvivelaktigt en produkt av sin tid - den är utgiven 1971, då hippierörelsen var ett faktum i USA och droger var en stor del av ungdomskulturen. Detta gör att den inte bara känns daterad utan ibland också rentav störande - jag måste säga att det svider ganska ordentligt i ögonen när bokens huvudperson uttrycker att hennes livs mål är att bli gift med en ung man, eller när hon kallar tjejer som legat med många killar för fnask.

Huvudpersonen - som faktiskt aldrig omnämns som "Alice"- känns dessutom väldigt naiv på ett sätt som stör mig. Egentligen finns det ganska lite jag gillar med Fråga Alice. Den är visserligen väldigt lättläst i och med sina korta kapitelindelningar, och det finns gånger när jag tycker att språket är ganska okej. Men för mig blir det här mest en bok som vill skrämmas, och inte på ett bra sätt.

Till sist tycker jag faktiskt bara att Fråga Alice är en enda stor moralkaka med poängen "så här går det minsann", och att författaren haft mage att publicera den med undertiteln "en sann historia" gör mig nästan arg. Att marknadsföra en sådan här bok som sann innebär inte bara att man ljuger för sina läsare, utan också att man valt att helt strunta i alla de unga människor som faktiskt har riktiga, liknande historier att berätta. Och det finns ingenting jag kan komma på som ursäktar det.

"Go Ask Alice", 1971

Självmord i vårsolen

Så har jag börjat på Dödens jungfrur eller The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, ännu en Pulitzer-vinnare vilket märks på hans språk (dock var det inte den här boken, utan hans nästa, Middlesex, som han fick priset för). Ännu har jag inte kommit så långt, men berättelsen verkar fängslande. Vad läser ni?

På lut

Efter att ha läst ut Thérèse Raquin och Expeditionen blev jag nästan paff - plötsligt hade jag (nästan) ingenting i min böcker att läsa-hög. Men så var jag en enda dag på jobbet och så var det problemet avhjälpt. Med mig hem hade jag Dödens jungfrur av Jeffrey Eugenides, Ute/inne av Scott Westerfeld och När natten faller av Michael Cunningham. Dessutom reserverade jag I händelse av min död av Liane Moriarty. Det är tur att bibliotek finns! Som en låntagare plötsligt utbrast: Vilken skattkammare det är.

Recension: Thérèse Raquin av Émile Zola

När jag studerade litteraturvetenskap var Thérèse Raquin en av de böcker som stod med på listan, men lustigt nog var den den enda boken jag aldrig läste från pärm till pärm av alla de som vi studerade. Jag ansåg helt enkelt att jag inte hann, men på föreläsningen tyckte jag ändå att jag gått miste om något. Det lät ju som en bra bok! Och nu blev den utvald till läsecirkeln jag är med i.

Som barn blir Thérèse bortlämnad till sin faster, som uppfostrar henne tillsammans med sin sjukliga son Camille. När de växer upp får fastern dem att gifta sig med varandra, och arrangemanget verkar fungera tills den lilla familjen flyttar till Paris, och Laurent kommer in i deras liv. Thérèse förälskar sig i Laurent, som är Camilles raka motsats. Där Camille är klen och bortskämd är Laurent full av kraft och liv. Bakom makens rygg inleder de ett passionerat förhållande som hela tiden hotar att avslöjas. Thérèse och Laurent inser att de inte kommer kunna leva tillsammans förrän Camille är undanröjd för alltid. Men det som verkat vara en enkel utväg visar sig vara betydligt mer komplicerat - ingen av dem har räknat med de skuldkänslor som uppstår när man tagit ett liv.

Jag måste säga att jag är lite förvånad över att jag gillade den här boken. Mina erfarenheter av böckerna jag läste när jag pluggade litteraturvetenskap är ganska suddiga och ingen av dem minns jag som särskilt bra, kanske för att jag spenderade mer tid åt att läsa om böckerna än faktiskt läsa dem i sin helhet. Att få tid och ro att läsa under helt andra omständigheter har nog varit den avgörande faktorn i det här fallet, och även om Thérèse Raquin inte är en wow-upplevelse kommer jag ändå på mig själv med att tycka om den.

Det här är en tunn bok, knappt 200 sidor lång, men den har ändå tagit mig ganska lång tid att ta mig igenom. Mest beror det på språket, som är gammaldags och som emellanåt sätter upp en vägg mellan mig och berättelsen som är svår att komma igenom. Just min översättning är från 1911, vilket förklarar en del ordval och stavningar som känns främmande idag. Ändå kan jag samtidigt inte låta bli att tycka att det finns något visst med att läsa böcker på gammaldags svenska - om man bara ger det en chans och inte har så himla bråttom.

Men att boken känns tung att läsa beror också på att den är väldigt mörk, för att inte säga obehaglig. Den är ett av naturalismens paradnummer, och den är skriven med en distans till karaktärerna som gör deras tankar och handlingar nästintill läskiga. Det finns ett stort fokus på psykologi och vetenskap som lyser igenom hela handlingen - boken är en slags studie i vad som händer två människor rent psykiskt när de begått ett brutalt brott. Och det är detta som jag verkligen gillar, även om scenariot ibland känns konstruerat och krystat. Att följa Thérèse och Laurent från början av deras passionerade relation till det tragiska slutet, och se hur de tillsammans drar ned varandra i en spiral av skuld och ångest är verkligt bra gestaltat. Men det är en svart och pessimistisk skildring, utan särskilt många försonande drag. Det är lätt att förstå vilken skandal den här boken orsakade i 1860-talets Frankrike.

Visst är det också en emellanåt väldigt långtråkig bok som vältrar sig i melodramatiska formuleringar (jag vet inte hur många gånger ord som blod och kött och nerver faktiskt nämns, men det är många), men samtidigt finns det en sådan tydlig handling och riktning i boken att jag ändå känner mig fängslad av den. För mig är det karaktärerna och deras relationer till varandra som är bokens allra största styrka - banden mellan Thérèse, Laurent, den överbeskyddande fastern och Camille, som nästan är mer närvarande efter sin död än innan.

Man kanske behöver gräva sig in en del under det gammalmodiga språket och de långa laddade formuleringarna, men Thérèse Raquin är i grund och botten en stark läsupplevelse och en stark roman, som har förtjänat sin status som klassiker.

"Thérèse Raquin", 1867

Om alla fackböcker såg ut så här

Idag har jag börjat läsa Fråga Alice, som jag haft på att läsa-listan i flera år. Och ikväll är det bokcirkel angående Thérèse Raquin, så det dyker upp en recension snart!

Men - innan jag lämnar tillbaka Expeditionen: Min kärlekshistoria till biblioteket tänkte jag bara visa hur den ser ut. Det var så svårt att beskriva när jag skrev recensionen. Hur boken var formgiven var i det här fallet en så himla stor del av hur den kändes att läsa (som sagt, läs den inbunden, inte i pocket!). Tänk hur roligt det skulle vara att plugga om alla faktaböcker vore så här vackra.

Recension: Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag recenserar nästan aldrig facklitteratur - kanske en självbiografi någon gång ibland, men jag brukar undvika att recensera böcker som inte är uppbyggda som berättelser. Men jag har bestämt mig för att göra ett undantag med den här, Expeditionen: Min kärlekshistoria. Det var en av mina bästa vänner som tipsade mig om den och med en gång efter att ha plockat ned den här väldigt stora och tunga boken från sin hylla på biblioteket var jag alldeles fast.

Bea Uusma har hört talas om Andrées Polarexpedition redan när hon var barn, men det är först i vuxen ålder som hon blir oåterkalleligt fascinerad - ja, nästan besatt - av att lösa gåtan med den. Andrées misslyckade expedition startade 1897, och tanken var att de tre männen, med expeditionsledaren Salomon August Andrée i spetsen, skulle lyfta i en vätgasballong, undersöka Nordpolen från luften och sedan återvända hem till Stockholm. Det blev inte så. Ballongen lyfter, den försvinner bland molnen och sedan hörs det ingenting på trettiotre år. Men år 1930 hittar man expeditionen, på en öde glaciärö. Man hittar resterna av deras kroppar och deras läger, däribland deras dagböcker. Men ingenstans finns det någon ledtråd som visar varför de dog. De har haft gott om proviant, ammunition och kläder. Deras anteckningar har tvärt upphört. Ingen vet vad som verkligen hänt.

Jag tror aldrig att jag hört talas om Andréexpeditionen förut - i så fall har jag glömt bort det. Men när jag läser Expeditionen: Min kärlekshistoria visar det sig att det finns massor av böcker skrivna om Andrée, massor av artiklar och massor av framlagda teorier om varför de tre männen dog.

I den här boken närmar sig Bea Uusma gåtan från ett betydligt mer personligt håll, och skriver också om hur hon jagar i expeditionsmedlemmarnas spår, hur hon flera gånger besökt platsen där vätgasballongen lyfte, hur hon rest till Nordpolen och gått på packisen liksom de, och hur hon gång på gång försöker ta sig fram till den otillgängliga plats där de till sist dog. Hon skriver med en ton som ger hela boken en speciell känsla, och hela läsningen präglas av melankoli och en slags sällsamhet.

Sättet boken är formgiven på bidrar också mycket till att den känns så speciell - det finns många bilder av isen, av glaciärerna och vattnet, som äger en alldeles egen förskräcklig skönhet. Det finns färglagda bilder och diagram, bland annat ett noggrant upplagt schema för varje dag de tre männen befann sig i livet, byggd på deras egna anteckningar om väder, aktiviteter och varandra. Det finns genomgångar av deras skelett såsom de såg ut enligt obduktionsrapporterna, listor över precis vad de hade på sig och vilka ägodelar de hade i fickorna. Alla fakta som finns tillgängliga, för att försöka komma till en slutsats om hur och varför de egentligen dog. Att boken är så genomtänkt rent estetiskt, och hela tiden varvar mycket färger, olika typsnitt och avsnitt, foton och listor, gör att läsningen av boken aldrig blir tråkig. Men det innebär också att jag starkt rekommenderar att man läser den här boken inbunden och inte i pocket, eftersom man annars går miste om mycket av den fantastiska formgivningen.

Men Expeditionen: Min kärlekshistoria blir inte bara en faktabok med fler teorier och ett upprepande av fakta - det blir också en djupt personlig bok om ett sökande, en önskan att komma in bakom expeditionsmedlemmarnas tankar och känslor, in i deras ord och kroppar, för att kunna ta reda på vad som hände dem - och kanske också få bli en del av denna expedition själv. Bea Uusma är hela tiden på rätt plats, men alltid i fel tid, och boken är också en dokumentering av hennes eget sökande och varför detta har blivit så viktigt för henne.

Jag rekommenderar verkligen att man läser den här boken, oavsett om man är intresserad av Andrées polarexpedition eller ej. För det är fascinerande läsning, lättläst och inte alls svår att ta till sig. De torra faktabitarna är blandade med så personliga anekdoter om de tre medlemmarnas liv - kanske främst den yngste deltagaren Nils Strindberg, som var nyförlovad då han for iväg - att boken blir mer än bara fakta. Man får lära känna de tre deltagarna så mycket det går, över hundra år efter att de startade, och man inser att de inte bara är platta historiska figurer. De fanns på riktigt, och de gick där på packisen, dåligt förberedda, och stretade framåt i en världsdel som för dem var alldeles outforskad.

Hela läsningen är präglad av ett vemod som bara förstärks av bilderna på det karga och ogästvänliga landskapet och Bea Uusmas språk. Expeditionen: Min kärlekshistoria är en mästerligt ihopsatt bok som inte bara är informativ utan också drabbande och oerhört mänsklig.

"Expeditionen: Min kärlekshistoria", 2013

"Det där är ingen uggla, det är en örn"

Har jag förresten visat min Hogwartsuggla någon gång? Jag köpte det här smycket efter min konfirmation, för presentkorten jag fick då. Det måste ha varit på våren 2005 om jag inte minns helt fel, och Harry Potter-grejer sålde fortfarande som smör. Historien bakom det här inköpet är ganska minnesvärd.

För de mesta av pengarna jag fått när jag konfirmerade mig skulle jag köpa en guldkedja åt ett fint guldkors jag fått som present av mina föräldrar. Biträdet som hade hand om mig och min mamma i Guldfynd-affären kan ha varit den otrevligaste expedit jag någon gång haft att göra med - trots att det är tio år sedan minns jag fortfarande hur otroligt ohövlig hon var. Men jag och mamma hade bestämt oss för att köpa den där guldkedjan och det gjorde vi.

Efteråt var det lite pengar över på mina presentkort, och eftersom jag gillade ugglor så mycket frågade vi om hon kanske hade något smycke i form av en uggla. Det svarade hon argsint nej på. Jag hade dock stått och tittat en stund på ett ställ fullt med silversmycken på Harry Potter-tema, där jag kollat in just den här ugglan med brevet i näbben. Jag sa alltså: "Men den där då?" och pekade. Varpå den arga expediten nästan ropade: "Det där är ingen uggla, det är en örn!" Ett påstående som såklart var helt absurt eftersom det stod HARRY POTTER över hela förpackningen och jag tyst mumlade: "Det... det finns inga örnar i Harry Potter."

Så jag köpte den, och jag tycker väldigt mycket om den, där den flyger med mitt alldeles egna Hogwartsbrev runt min hals. Men varje gång jag tar den på mig tänker jag på den där expediten och vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Omläsning

Utöver listan över böcker som jag skulle vilja läsa (som säkert är längre än min arm vid det här laget) har jag en helt annan lista över böcker jag skulle vilja läsa om. Kanske främst klassiker och andra böcker som jag inte tror att jag uppskattade tillräckligt mycket första gången jag läste dem.

I tolv-trettonårsåldern läste jag en hel del klassiker som jag nästan glömt helt och hållet nu. Bland annat En världsomsegling under havet som jag hemskt gärna skulle vilja läsa om för att se om jag tycker den är lika bra nu. Eller På västfronten intet nytt, Tom Sawyer, och Den hemliga historien.

Andra böcker jag skulle vilja läsa igen är hela Stephen Kings Det mörka tornet-serie, alla på rad för att verkligen nörda ner mig. Och hans Jurtjyrkogården, Talismanen och Dolores Claiborne.

Sen finns det alla de där böckerna jag vill läsa om fast på originalspråk - kanske främst The Call of the Wild, men också The Catcher in the Rye. Andra sådana böcker är En vampyrs bekännelse  - någon gång i början av gymnasiet läste jag alla böcker av Anne Rice som översatts till svenska, sedan köpte jag dem på engelska med tanken att börja om från början och läsa hela serien. Det gick ju som det gick med den saken...

Så tänker jag - det finns så många böcker och så lite tid. Kanske borde man bara koncentrera sig på att läsa det man ännu inte känner till. Brukar ni läsa om böcker? Har ni i så fall några ni verkligen vill läsa igen, som jag?

Torsdag med Thérèse

Idag har jag en ledig dag och den ska ägnas åt att klippa dels mig själv, dels min hund, men också åt att läsa Thérèse Raquin. Om fyra dagar måste den vara utläst till bokcirkeln, så jag får lägga på ett kol! Vad har ni för erfarenheter av Émile Zola?

Om man ska ha en plastkasse ska man ha den här

Jag känner mig bara tvungen att visa de fina plastpåsarna som vi har på mitt bibliotek - är de inte fantastiska? (Jag älskar särskilt att hönan vinner över bonden i schack.)

För övrigt fortsätter jag att läsa Thérèse Raquin till nästa veckas bokcirkel, men samtidigt har jag inte kunnat låta bli att tjuvtitta i Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Det var en god vän som tipsade mig om den, och något säger mig att jag kommer återkomma till den här på bloggen väldigt snart. Men först - lite självdisciplin så att jag blir klar med Thérèse Raquin!

En guidad tur bland mina bokmärken

Ända sen jag började läsa böcker på riktigt har jag gillat bokmärken, och jag har under årens lopp byggt upp en hel liten samling, mer eller mindre av misstag. På senaste tiden har jag nämnt bokmärken ganska ofta här på bloggen, så jag tyckte att det kunde vara kul att visa upp de jag har.

Ugglor är överrepresenterade - jag samlade på ugglor när jag var yngre, och de figurerar flitigt på just bokmärken. Därför har jag massor av fina med just ugglor på, som jag fått eller köpt själv.

Och så har jag massor av bokmärken jag fått gratis som reklam när jag lånat böcker på bibliotek, när jag åkt med Skånetrafiken, eller när jag köpt böcker...

... bland annat en hel armada från PocketShop.

Och tre stycken med Stig Dagerman på, från Stig Dagersällskapets monter på Bokmässan.

Sen har jag bokmärken som är magnetiska - de två med hundarna på är några av mina allra äldsta som jag haft sedan jag gick i högstadiet, minst. Det med citatet på har jag hittat på biblioteket, där folk ofta glömmer bokmärken i böcker. Ibland kommer de och frågar efter dem, men oftast inte.

Så har jag några som är som gem eller klämmor man trär över boksidan. De använder jag inte särskilt mycket, dels för att jag är mer rädd att tappa bort dem, men också för att de är ganska opraktiska som just bokmärken, vilket jag var lite sur på i det här inlägget från förra året. Det gula märket är dock mer speciellt - det håller inte bara reda på vilken sida man är på, utan också vilken rad. En funktion som inte är så väldigt praktisk den heller, egentligen.

Sedan har jag märken med dekorativa snören i...

Och dessutom  bokmärken jag gjort själv.

Några stycken som är mer exotiska - zebran och det med Salvador Dalí på är från Sydafrika respektive Spanien, inköpta av min mamma på hennes resor. Det som ser så orientaliskt ut med en tofs på är inte särskilt exotiskt annat än till utseendet, det fick jag när jag fyllde tjugo och så vitt jag vet är det från Sverige. Men det med ugglor på har jag fått av en vän från USA, och det med citatet på köpte jag i Bled i Slovenien som souvenir. Bokmärken är faktiskt himla bra souvenirer att samla på!

Och slutligen - de bokmärken jag gillar allra mest och som jag använder flitigast (förutom PocketShops märken som jag använder väldigt mycket för att jag har så många och för att de - just det - passar så bra i pocketböcker).

Vilka av mina bokmärken tycker ni är finast? Har ni många själv? 

Glad påsk!

I min familj har vi aldrig letat påskägg, men igår hade jag min första påskäggsjakt! Lite sent, med tanke på att jag snart är tjugofyra år gammal, men bättre sent än aldrig... Glad var jag ändå, och nu sitter jag och äter påskgodis och läser Thérèse Raquin, som är den utvalda boken till månadens bokcirkel. Vad läser ni?

Recension: Den lille vännen av Donna Tartt

Den lille vännen är Donna Tartts andra roman, och länge läste jag den inte eftersom jag fått höra att den var så mycket sämre än Den hemliga historien, som är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Men efter att ha förälskat mig hejdlöst i Tartts tredje roman Steglitsan var det bara en tidsfråga. Något annat vore bara korkat, för även om Den lille vännen inte är lika bra som hennes andra två böcker, så kan hon omöjligt skriva dåligt, resonerade jag.

Familjen Cleve är väl ansedd i den lilla staden Alexandria i Mississippi, en gammal familj med pengar, som dock på senare år försvunnit allt mer. Harriet är den yngsta familjemedlemmen, uppväxt i skuggan av det fruktansvärda som hände hennes bror Robin när hon bara var en baby. Han dog under mystiska omständigheter, och vad som egentligen hände är det ingen som riktigt vet. Hans död ligger som ett kvävande täcke över släkten, och ingen vill prata om det. Men Harriet har vuxit upp till en fräck och brådmogen tolvåring, och under sommarlovet som står för dörren bestämmer hon sig för att själv undersöka sin brors död.

Trots att jag hört så mycket om att Den lille vännen skulle vara betydligt sämre än Donna Tartts andra böcker hade jag naturligtvis hoppats att jag skulle tycka annorlunda.  Men det är faktiskt så, den här boken saknar någonting som de andra två böckerna besitter. Det är svårt att sätta fingret på precis vad, men för mig landar det nog i att jag emellanåt tycker att romanen blir otydlig i sitt fokus och sin handling. Visst finns det ett driv i den, men åt vilket håll blir svårt att avgöra.

Emellanåt liknar boken en spännande sommarlovsbok a la Huckleberry Finn och Tom Sawyer, med tillhörande mordgåta som ska lösas. Andra gånger är den en fint upplagd och smått tragisk uppväxtskildring som kretsar kring att inse att de vuxnas värld är orättvisare än vad man någonsin föreställt sig. Ibland är den en psykologisk studie i vad som händer med en familj som alltid kommer leva under den tryckande sorgen efter ett dött barn. Alla är teman som jag gillar, men med jämna mellanrum känns det som om boken har svårt att bestämma sig och istället hamnar mitt emellan allt, utan att vara sig varken det ena eller andra. Jag förväntar mig hela tiden något från boken som den inte riktigt levererar, och det blir frustrerande ibland.

Att jag upplever boken som något spretig kan också bero på berättarperspektivet - i sina andra romaner använder sig Tartt av ett strikt jagperspektiv, men Den lille vännen berättas ur flera olika synvinklar. Många karaktärer får komma till tals på ett sätt som visserligen är ytterst proffsigt gjort och som skapar en stor och nyanserad bild, men ibland blir det lite tröttsamt att hoppa mellan så många karaktärer.

Men på tal om karaktärerna. Om det finns något i Den lille vännen som jag verkligen faller för så är det karaktärerna. Jag är oerhört fascinerad av hur verkliga de alla känns, och Harriet kan vara en av de bästa och mest minnesvärda jag någonsin stött på. Att lära känna henne har på sätt och vis varit den här bokens största behållning. Men också resten av persongalleriet - Harriets sömngångaraktiga syster, hennes manhaftiga mormor och hennes fnoskiga systrar, Harriets bästa kompis Hely och de lokala metamfetamintillverkarna - de är alla fantastiskt välskrivna och känns så verkliga att det känns absurt att de inte finns på riktigt.

Också språket är en av romanens allra största styrkor, med sin detaljrikedom, klockrena beskrivningar och sitt sätt att kännas både komplicerat och totalt fängslande.  Men att boken innehåller en del transportsträckor är ändå svårt att undgå, och det märks särskilt när handlingen slår över i en annan växel och man inser hur olidligt spännande boken kan vara. När upplösningen kom satt jag som klistrad vid boken med hjärtat i halsgropen, och det är synd att man inte kan säga detsamma för hela romanen.

I slutändan är det nog ändå så att jag kritiserar Den lille vännen hårdare än vad jag skulle göra med en annan roman, helt enkelt för att jag ständigt jämför den med Donna Tartts andra böcker. I mina ögon närmar sig både Den hemliga historien och Steglitsan mästerverk, och i skuggan av dem ter sig den egentligen väldigt välskrivna Den lille vännen rentav medioker. Men den är i själva verket långt ifrån en dålig roman, tvärtom. Det är en riktigt bra bok. Den är otroligt välskriven och på sina ställen rent blodisande spännande, och dess teman kring barndomen och orättvisan är snyggt behandlade. Dessutom innehåller den både karaktärs- och miljöbeskrivningar som är så lysande att jag skulle kunna komma ihåg dem till döddagar.

"The Little Friend", 2003

Nätter i Mississippi

På något vis har jag vänt mitt dygn ganska ordentligt, men som tur är jobbar jag ingenting över påsk, så det gör inte så mycket. Under mina sömnlösa nätter läser jag vidare i Den lille vännen - nu har jag drygt hundra sidor kvar. Donna Tartt kan verkligen konsten att förflytta läsaren till en annan tid och plats - hettan och fukten i Mississippi-sommaren känns väldigt verklig trots att jag aldrig varit där.

April, april

Precis när man är övertygad om att våren är på väg (framflyttad klocka, ljusare kvällar, solsken på väg till tåget om morgnarna) så börjar det komma snöblandat regn. Nej tack, säger jag. Men nu är det april och man får hoppas att det vänder på riktigt. Jag är innerligt trött på vintern, längtar bara till läsning i solsken.

Att det blivit april betyder också att det är dags att utse en ny bok som Månadens favorit - mitt tips den här månaden är Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell. Gardell är en av mina absoluta favoritförfattare, en mästare i att balansera mellan det hysteriskt humoristiska och det avgrundsdjupt sorgliga. När de här böckerna kom förälskade jag mig hejdlöst i dem - de fungerar både som en upprättelse, en historisk samhällsskildring, och en kärlekshistoria. Tv-serien gillar jag också, men den når ändå inte upp till den oerhörda intensitet som böckerna förmedlar. Läs, läs.