Peter är en medelålders gallerist på Manhattan i New York. Han och hans fru Rebecca har varit gifta i nästan tjugo år, de har en vuxen dotter och Peter anser sig på det stora hela leva ett gott liv, trots att äktenskapet knakar lite i fogarna och livet ter sig händelselöst och stagnerat. Men när Rebeccas yngre bror Missen dyker upp för att bo hos dem en tid ställs allting på ända. Missen är ung, vacker och en börda för sin familj med sin oförmåga att hålla fast vid ett jobb och sina drogproblem. Men Peter känner sig dragen till honom på ett sätt som får honom att ifrågasätta hela sin tillvaro.
Med Ett hem vid världens ände i bakhuvudet måste jag säga att jag faktiskt är ganska besviken på När natten faller. Jag hade förväntat mig något mer, något större, än vad som finns i den här boken. Naturligtvis beror det ganska mycket på att mina förväntningar var alldeles för högt uppskruvade, men jag trodde verkligen att boken skulle leverera lite mer. Handlingen intresserade mig, kanske framför allt det förbjudna i hela situationen. Ändå fångar När natten faller mig inte alls lika mycket som jag förväntat mig, och emellanåt har jag väldigt svårt att känna mig ordentligt engagerad i den. Det är en stor och ganska tråkig kontrast till hur uppslukad jag var av Ett hem vid världens ände.
En av anledningarna till att jag tycker boken är sådär, är sättet den är skriven på. Det finns en helt annan ton och en helt annan användning av språket i När natten faller än vad jag var beredd på vilket jag visserligen gillar - det tyder på Michael Cunninghams skicklighet som författare - men det är också ett språk som jag personligen inte faller lika hårt för. Det är avskalat och kort, med massor av parenteser som ibland stör mig. Emellanåt funderar jag också på översättningen, när jag inte får rätsida på vissa meningar eller när engelskans ordföljd lyser igenom. Det finns, samtidigt med det avskalat enkla, något betydligt rörigare över bokens språk som jag inte riktigt förstår mig på eller alls gillar.
Ändå har jag svårt för att säga att När natten faller är en dålig bok - jag misstänker snarare att den inte riktigt tilltalar mig som person. Den handlar trots allt om en man och hans medelålderskris. Och även om jag själv inte känner mig särskilt träffad eller gripen av boken så kan jag förstå vad den vill säga, och jag förstår att den säger det bra. För det handlar ändå om livet och dess meningslöshet, om konstens lockelse och vad den utlovar, och om att plötsligt inse att man står där vid fyrtiofyra års ålder och fortfarande inte vet vem man är eller vad man vill vara, och det är en konflikt som boken behandlar med enorm känsla och skicklighet.
Om det finns något jag verkligen gillar med romanen är det hur obevekligt mänskliga alla karaktärerna i den känns, hur verkliga de framstår. Handlingen är stramt uppspänd mellan de tre huvudkaraktärerna, Peter, Rebecca och Missen på ett sätt som verkligen gagnar boken. De blir alla både sympatiska och osympatiska, och det är svårt att inte känna med dem. Men jag måste ändå säga att jag blivit lite mindre sugen på Michael Cunningham efter den här boken. Fast ändå, det vore nog inte fel att ge Timmarna en chans...
"By Nightfall", 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar