Recension: Thérèse Raquin av Émile Zola

När jag studerade litteraturvetenskap var Thérèse Raquin en av de böcker som stod med på listan, men lustigt nog var den den enda boken jag aldrig läste från pärm till pärm av alla de som vi studerade. Jag ansåg helt enkelt att jag inte hann, men på föreläsningen tyckte jag ändå att jag gått miste om något. Det lät ju som en bra bok! Och nu blev den utvald till läsecirkeln jag är med i.

Som barn blir Thérèse bortlämnad till sin faster, som uppfostrar henne tillsammans med sin sjukliga son Camille. När de växer upp får fastern dem att gifta sig med varandra, och arrangemanget verkar fungera tills den lilla familjen flyttar till Paris, och Laurent kommer in i deras liv. Thérèse förälskar sig i Laurent, som är Camilles raka motsats. Där Camille är klen och bortskämd är Laurent full av kraft och liv. Bakom makens rygg inleder de ett passionerat förhållande som hela tiden hotar att avslöjas. Thérèse och Laurent inser att de inte kommer kunna leva tillsammans förrän Camille är undanröjd för alltid. Men det som verkat vara en enkel utväg visar sig vara betydligt mer komplicerat - ingen av dem har räknat med de skuldkänslor som uppstår när man tagit ett liv.

Jag måste säga att jag är lite förvånad över att jag gillade den här boken. Mina erfarenheter av böckerna jag läste när jag pluggade litteraturvetenskap är ganska suddiga och ingen av dem minns jag som särskilt bra, kanske för att jag spenderade mer tid åt att läsa om böckerna än faktiskt läsa dem i sin helhet. Att få tid och ro att läsa under helt andra omständigheter har nog varit den avgörande faktorn i det här fallet, och även om Thérèse Raquin inte är en wow-upplevelse kommer jag ändå på mig själv med att tycka om den.

Det här är en tunn bok, knappt 200 sidor lång, men den har ändå tagit mig ganska lång tid att ta mig igenom. Mest beror det på språket, som är gammaldags och som emellanåt sätter upp en vägg mellan mig och berättelsen som är svår att komma igenom. Just min översättning är från 1911, vilket förklarar en del ordval och stavningar som känns främmande idag. Ändå kan jag samtidigt inte låta bli att tycka att det finns något visst med att läsa böcker på gammaldags svenska - om man bara ger det en chans och inte har så himla bråttom.

Men att boken känns tung att läsa beror också på att den är väldigt mörk, för att inte säga obehaglig. Den är ett av naturalismens paradnummer, och den är skriven med en distans till karaktärerna som gör deras tankar och handlingar nästintill läskiga. Det finns ett stort fokus på psykologi och vetenskap som lyser igenom hela handlingen - boken är en slags studie i vad som händer två människor rent psykiskt när de begått ett brutalt brott. Och det är detta som jag verkligen gillar, även om scenariot ibland känns konstruerat och krystat. Att följa Thérèse och Laurent från början av deras passionerade relation till det tragiska slutet, och se hur de tillsammans drar ned varandra i en spiral av skuld och ångest är verkligt bra gestaltat. Men det är en svart och pessimistisk skildring, utan särskilt många försonande drag. Det är lätt att förstå vilken skandal den här boken orsakade i 1860-talets Frankrike.

Visst är det också en emellanåt väldigt långtråkig bok som vältrar sig i melodramatiska formuleringar (jag vet inte hur många gånger ord som blod och kött och nerver faktiskt nämns, men det är många), men samtidigt finns det en sådan tydlig handling och riktning i boken att jag ändå känner mig fängslad av den. För mig är det karaktärerna och deras relationer till varandra som är bokens allra största styrka - banden mellan Thérèse, Laurent, den överbeskyddande fastern och Camille, som nästan är mer närvarande efter sin död än innan.

Man kanske behöver gräva sig in en del under det gammalmodiga språket och de långa laddade formuleringarna, men Thérèse Raquin är i grund och botten en stark läsupplevelse och en stark roman, som har förtjänat sin status som klassiker.

"Thérèse Raquin", 1867