I familjen Lisbon finns fem döttrar, alla vackra och otillgängliga, i princip fångar under sina föräldrars stränga regler. De beundras av de jämnåriga pojkarna som bor på samma gata och som fortfarande, åratal senare, försöker förstå varför de alla tog livet av sig. Det börjar med den yngsta systern och ett år senare är de alla döda. Men varför? Genom de bilder, intervjuer och brottstycken de nu vuxna männen lyckats samla ihop blir bilden av de mystiska systrarna en gåtfull, sorglig och svårtolkad mosaik.
Framsidan till Dödens jungfrur känns lite missvisande, som en ungdomsbok, men trots att tonåringar står i fokus är den definitivt inte en bok för unga läsare. Det märks kanske främst språkligt, eftersom Eugenides skriver på ett sätt som jag helst vill kalla för komplicerat. Det är massor med metaforer och kanske framför allt storvulna ord, som ibland kan göra meningarna långa och onödigt krångliga.
Dessutom är boken berättad ur ett vi-perspektiv. Den är bara den andra boken jag någonsin stött på som använder sig av ett sådant perspektiv (den andra är Världens viktigaste kyss av David Levithan), och jag är inte helt säker på vad jag tycker om det. Vi:et i Dödens jungfrur är den grupp trånande pojkar som går i skolan med systrarna Lisbon och som bor grannar med dem, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite äckligt emellanåt, dessa tonårskillar som spionerar på och fantiserar om en grupp systrar. Att läsa utifrån ett "vi" gör också att man inte riktigt får någon känsla för berättarna alls, utan allt fokus i boken är förflyttat mot familjen Lisbon och berättarna är nästan helt osynliggjorda. Det är visserligen intressant, och boken hade inte uppnått samma effekt om den varit skriven på ett annat sätt, men jag är heller inte övertygad om att det fungerar fullt ut.
Till exempel vacklar boken fram och tillbaka mellan att vara en bakåtblickande roman om att växa upp, ett slags pussel av ledtrådar om Lisbonsystrarna som ska försöka nå fram till ett svar om varför de dog. Samtidigt uppträder massor av karaktärer som man får veta mer om än vad som är troligt att vi:et faktiskt vet, och i det tycker jag att berättarperspektivet spricker.
Jag slits lite mellan bokens brister, och dess originalitet och språk. För jag har aldrig riktigt läst något som liknar Dödens jungfrur, med sitt halvt krångliga, halvt fantastiska språk (vissa formuleringar är att dö för) och en historia som känns fascinerande men som är svår att få ordentlig tillgång till. För jag gillar verkligen den smått absurda handlingen, med systrarna som alla dör för egen hand. Men systrarna Lisbon beskrivs ur ett så ovetande perspektiv att de förblir suddiga skuggor till karaktärer, och eftersom allting är ur en betraktares ögon blir det svårt att fästa sig nämnvärt vid någon karaktär alls. Samtidigt är det en bok som är präglad av en oerhört sällsam, vacker och sorglig ton.
Men däri ligger också ett av mina problem med romanen - jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag tycker pojkarna är lite perversa (och vad håller de på med tjugo år senare, jagar de verkligen fortfarande efter de här tonåriga tjejerna?), eller om det är en sorglig uppväxtskildring. Jag kan inte heller bestämma mig för om jag tycker att den glorifierar självmord, eller för vad boken egentligen vill säga. Också språket famlar sig fram mellan det geniala och det lite väl uppblåsta.
Sammanfattningsvis är jag ändå glad att jag läst boken, för det är en läsvärd roman som känns väldigt unik, men den når inte alltid hela vägen fram. Så får jag väl se till att kolla in filmen också, och se hur berättelsen artar sig i ett annat medium.
"The Virgin Suicides", 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar