Gammalt eller nytt?

Igår fick jag ju fyra sprillans nya Kingböcker i nytt storpocketformat med posten. Ändå kan jag inte låta bli att ta fram mina gamla böcker tryckta på åttiotalet och jämföra dem med de här helt nya. För, precis som jag skrev igår, så tycker jag det är fantastiskt roligt att man i Sverige äntligen ger ut King igen. Det har behövts så himla länge. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå tycka att de gamla åttiotalsomslagen har en helt annan charm än de nya, städat moderna omslagen. Kanske beror det i mitt fall mycket på nostalgi - som jag har jagat efter de här gamla böckerna på loppmarknader och antikvariat! Det har funnits ett element av skattjakt över att hitta alla de här gamla pärlorna, och därför tror jag inte att jag kommer kunna göra mig av med dem trots att jag hädanefter kommer att ha dubbelt upp i hyllan.

Dessutom är det kul att försöka se vilka detaljer i berättelserna som konstnärerna tagit fasta på för att göra omslagen. Ofta finns det ju likheter. För att kunna jämföra ordentligt - här har ni mina gamla böcker, sida vid sida med de splitternya. Först ut - Dolores Claiborne. Solförmörkelsen är ju central i den här boken, och det märks på både det gamla och det nya omslaget.

Nummer två är Jurtjyrkogården. Det lustiga här är att de här böckerna faktiskt liknar varandra väldigt mycket - den nya boken är som en förenklad kopia av den gamla, med gravstenarna, ljuset i bakgrunden - till och med den lila färgen går ju igen.

När det gäller Sommardåd och Vinterverk har en ny bok verkligen behövts. Jag har nämnt det när jag recenserat de två böckerna - hur förlaget Legenda valde att dela upp det engelska originalet Different Seasons i två delar, och hur en komplett version aldrig existerat på svenska - förrän nu! Jag är otroligt glad att man äntligen kan få läsa de fyra berättelserna tillsammans, som det var tänkt från början. Årstider heter den kompletta boken nu, och uppenbarligen är det berättelsen Höstgärning (mest känd som Stand by Me tror jag) som ligger till grund för omslagsidén.

Sist ut är Lida. Och i det här fallet kommer jag nog att slänga min gamla bok, för den är ett extremt slitet biblioteksexemplar jag hittat under en gallring. Den är så trasig att omslagsbilden är svår att se, men det föreställer en tårta med en avskuren tumme i mitten (det ni). 

Jag ska vara ärlig och säga att de nya omslagen inte gör särskilt mycket för mig. Lida gillar jag bäst, men inget av dem andas direkt skräck för mig. Då är de gamla åttiotalsböckerna mer rakt på - på ett lite billigt men ändå roligt vis. Vad tycker ni? Gillar ni de nya omslagen eller föredrar ni de gamla? Vilket är snyggast?