Boken handlar om Petronius, en ung pojke som bor i landet Egalia. Här är det kvinnorna som arbetar medan männen passar barnen. Männen äter p-piller och bär obekväm pehå, de ska inte gå ensamma på kvällen och de kan inte jobba med vad som helst. Medan Petronius växer upp tröttnar han allt mer på att betraktas som mindre värd och på de begränsningar han möter enbart på grund av sitt kön. Tillsammans med några andra män bildar han sällskapet Mansligan, som börjar göra uppror mot matriarkatet.
Egalias döttrar är, precis som det låter, en parodi på vårt eget samhälle. Det är en enormt satirisk bok som pekar ut alla de små, små orättvisorna som man kanske inte ens har funderat över innan, lika mycket som de stora. Genom att vända på rollerna blir skillnaderna plötsligt så iögonfallande att man får ont i magen. Plötsligt ser man så mycket mer, från de orimliga skönhetskraven och tafsandet på krogen, till förlöjligandet av männens önskningar och drömmar - och nästan allt går tyvärr att känna igen sig i.
En av de saker som jag reagerade allra mest på i boken var faktiskt språket - jag har aldrig tänkt på hur mycket av patriarkatets makt som ligger enbart i vad vi väljer att kalla saker och ting. I den här boken är ingen riksdagsman, sjöman eller ens människa, utan riksdagskvinna, sjökvinna och kvinniska. Pronomet "man" som i "när man går" är utbytt mot "dam" och religiösa figurer är utbytta mot kvinnliga motsvarigheter. Det har aldrig förr slagit mig att förtrycket är en så stor del av språket vi omger oss med - och även om det gör boken mer än lovligt svårläst emellanåt så är det en väldigt viktig poäng.
Det är just i detaljerna som Egalias döttrar blir så beklämmande och så intressant - när Petronius väntar på grön gumma vid övergångsstället, blir retad för sin pehå och måste raka av sig håret på bröstet för att det anses så fult - de sakerna slår mig ofta med mer kraft än de "stora" orättvisorna som att bli våldtagen och förnedrad, just eftersom det är sådana saker man lätt förbiser. Ibland kanske boken drar sina paralleller lite väl långt - hela grejen med att äktenskap (faderskapsbeskydd som det heter i romanen) ska vara varje mans mål känns till exempel inte som om det har samma motsvarighet i vårt samhälle, men förhoppningsvis beror det på att vi kommit längre nu än när boken gavs ut 1977.
En av bokens allra viktigaste poänger är att visa att förtryck är förtryck oavsett vilket kön som har makten, och att feminismens mål aldrig varit att vända på maktförhållandena så att kvinnor förtrycker män. I boken sympatiserar man med Petronius och avskyr förhållandena som han lever under lika mycket som om det vore tvärtom.
Dock har jag haft ganska svårt för att läsa boken - precis som vissa andra böcker som målar upp alternativa verkligheter, som till exempel 1984 eller Fahrenheit 451, så är Egalias döttrar en bok som bärs upp mer av sin idé än av sin faktiska handling. Redan på sidan två har man liksom insett vad bokens poäng är, och efter det är det svårt att bli förvånad över någonting som händer i den, även om man förstår varför det är med.
Men Egalias döttrar öppnar ögonen på läsaren, inför alla de orättvisor som man som kvinna faktiskt står inför i vårt samhälle, och den visar dem på ett oerhört effektivt sätt. Rent språkligt är romanen också intressant, om än lite svår (jag kommer nog aldrig att vänja mig vid något annat än "man" som pronomen). Mer än något annat är det en viktig bok, och en bok som många - eller alla - borde läsa.
"Egalias døtre", 1977
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar