Djungelboken är en novellsamling, uppbyggd av sammanlagt femton berättelser med tillhörande dikter, en före och en efter varje novell. Novellerna går att läsa var för sig, men man gör nog bäst i att läsa dem på rad i den ordning de kommer, för att inte gå miste om den sammanvävda enhet som de faktiskt utgör.
Åtta av de femton berättelserna i boken hör ihop med varandra och handlar om Mowgli, den lilla pojken som jagas av den halta tigern Shere Khan. Han får skydd hos vargflocken i den indiska djungeln som tar sig an honom som en av dem, och han växer upp där under deras beskydd. Han får lära sig djungelns lagar och språk av den kloka björnen Baloo, och han jagar tillsammans med sina vänner Bagheera, pantern, och den listige pytonormen Kaa.
Men Djungelboken innehåller också andra berättelser - några av de mest kända är Rikki-Tikki-Tavi, om den modiga mungons kamp mot två giftkobror, och Toomai vid elefanterna, om elefantskötarens pojke som får se elefanterna dansa. De flesta av bokens berättelser utspelar sig i Indien, med djur som krokodiler, schakaler och andra vilda djur i huvudrollerna, men det finns två undantag - Den vita sälen och Quiquern, som båda utspelar sig på betydligt kallare breddgrader.
För mig är det både ett kärt och intressant återseende av Mowgli och de vilda djuren i Indiens djungel. Första gången jag läste boken minns jag hur förvånad och nästan chockad jag var över hur grym och blodig boken är, eftersom jag precis som många andra bara hade Disneys version i huvudet. Då ansåg jag boken vara för vuxna, men jag inser allt mer under den här läsningen att boken faktiskt inte är skriven för en vuxen målgrupp. Barn, eller åtminstone äldre ungdomar, verkar vara den grupp som boken vände sig till när den gavs ut i slutet på 1800-talet.
Till stuket är nämligen Djungelboken ändå fabler, där djuren har mänskliga roller och varje berättelse står stadigt på en moralisk grund. Ändå blir det aldrig någon tråkig och svårsmält moralkaka - man glömmer ofta bort att leta efter det dolda budskapet bakom själva äventyret man läser om. För trots bokens ålder är den förvånansvärt lättläst och lättsmält, till brädden fylld av äventyrslusta, fantasi och berättarglädje - och dessutom en stor gnutta humor. Det är mycket bokens miljöer och djurkaraktärer som gör den så tidlös och lätt att läsa, då särskilt berättelserna om Mowgli som nästan alltid utspelar sig helt och hållet i en värld orörd av civilisationen och mot grunden av en mänsklig längtan efter samma frihet som Mowgli har. De svåraste novellerna att läsa är också de som åldrats sämst - den om lägerdjuren som diskuterar krigsmetoder eller premiärministern som blir en helig man, till exempel.
Bokens ålder måste också tas med i beräkningen när det kommer till saker som rasism och kvinnosyn. Som väntat är det inget att hurra för i en bok skriven av en engelsman under kolonialtiden i Indien. Jag försöker att inte fästa mig så mycket vid det när jag läser, men det skulle kännas fel att helt förbise det.
Det som slår mig mest vid en andra genomläsning är egentligen Kiplings språk, något jag var för ung för att uppskatta första gången jag läste boken. Visserligen läser jag en hyfsat nyöversatt utgåva, men själva berättarteknikerna, skrivglädjen och lättsamheten som blandar sig så snyggt med mänskliga känslor som skam, heder och längtan är briljant utförda. De skapar någonting sammansvetsat av alla dessa skilda noveller, som trots att de utspelar sig ibland i Indien och ibland på Nordpolen alltid bibehåller samma ton. På slutet drar Kipling så hårt i mina hjärtsträngar att jag faktiskt fäller några tårar över sidorna.
Det är en vacker, rolig och lustfylld novellsamling, full av äventyr och fabellika sagor, mästerligt berättade. Men det är också en blodig och grym bok som inte lämpar sig för yngre barn, och det bör man komma ihåg. Med de orden kan jag med gott samvete rekommendera den, för Djungelboken är en fantastiskt bra bok som förtjänar att bli ihågkommen - mycket mer än sin Disneyfierade filmversion.
"The Jungle Book", 1894
"The Second Jungle Book", 1895
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar