Full circle med The Fault in Our Stars

Jag är just hemkommen från bion, där jag har sett The Fault in Our Stars, eller som den så hemskt heter på svenska; Förr eller senare exploderar jag. Min recension, i efterhand kanske lite väl positiv (boken är faktiskt inte felfri, men det tyckte jag just då) - kan du läsa här.

Som de flesta vet vid det här laget eftersom jag nämner det i varenda recension om honom, så följer jag John Green, författaren till boken, på YouTube. Och att se den här filmen är lite som att sluta en cirkel - jag har sett videor av honom medan han skrev boken i Amsterdam, medan den var på väg till förlaget, medan han kämpade för att signera alla de förhandsbeställda exemplaren (jag har ett!) och nu på senare tid också hur han hänger med skådespelarna på filminspelningen och signerar boken på röda mattan. Så filmen är lite märklig att se - mycket längre än så här kommer inte The Fault in Our Stars.

Filmen då? Jo, jag gillade den faktiskt. Visst, dialogen pendlar mellan trovärdig och alldeles för Shakespeare-ig, och den var lite väl smörig och puttenuttig emellanåt, men det är ju boken också. Precis som när det gäller romanen så fungerar det i den här berättelsen, just för att det finns så mycket sorg och allvar som väger upp det (men applåden i Anne Franks hus är fortfarande helt obegriplig för mig). Och ja, jag grät. Tillsammans med resten av biopubliken. Något annat vore i princip omänskligt.

Tankarna gick tillbaka till början av 2012, när jag satt och väntade på Heathrows flygplats och fullkomligt sträckläste den här boken. Lite av den känslan hittade jag faktiskt tillbaka till, och då kan jag bara dra slutsatsen att det är en lyckad filmatisering. Jag rekommenderar att se den - men ta för guds skull med lite näsdukar.