Ute på kryssning

Jag har börjat läsa Mats Strandbergs Färjan som jag sett fram emot hemskt länge! Och jag gillar den väldigt mycket hittills faktiskt. Så mycket att jag måste anstränga mig för att slita mig ifrån den och läsa lite läxor också. Vad läser ni?

Är lite kär i denna

Här är den snygga planschen på Stig som jag köpte från Dagermansällskapet! Är mer eller mindre förälskad.

Recension: The Absolutist av John Boyne

Jag har läst en bok av John Boyne förut - den så omtalade Pojken i randig pyjamas, (förresten en av mina mest lästa recensioner) som jag inte riktigt stämde in i hyllningskören kring när jag läste den för flera år sedan. Jag tänkte att det kanske var för att den var skriven för yngre läsare, och eftersom jag tyckte att The Absolutist lät som en intressant historia, dessutom för vuxna, bestämde jag mig för att prova den.

Tristan Sadler är sjutton år när han blir ivägskickad för att kämpa i första världskriget. Redan när han ligger i träning blir han vän med Will, som är nästan jämnårig med honom och som han blir handlöst förälskad i. Men ute på fronten är allting så annorlunda från vad han och hans kamrater hade förväntat sig - så mycket smuts, lidande och död. Under pressen från kriget som de lever i, och självförnekandet som pyr inom dem, blir relationen mellan Tristan och Will allt mer ansträngd.

Jag vet inte riktigt om jag gett en rättvis beskrivning av den här bokens handling. Den är uppbyggd som två historier - en om hur Tristan efter kriget söker upp Wills syster för att förklara och försöka uppnå någon sorts befrielse, och sedan en mer central historia om kriget i sig. Värt att notera är att krigstiden är skriven i nutid och ramberättelsen i dåtid, indikerande att livet efteråt inte är lika närvarande. Detta stilgrepp är en av sakerna med boken jag verkligen gillar, precis som de teman den tar upp om mod och feghet, om principer och överlevnad. Finns det verkligen saker som är värda att dö för? Har man alltid rätten att bli förlåten? Det är några av frågorna som står i fokus i boken, och som är bra framförda.

Dock finns det en hel del saker som jag dessutom irriterar mig på. Främst beror det kanske på att The Absolutist är skriven ganska enkelt, allting förklaras rakt upp och ned och inte mycket lämnas åt läsaren att räkna ut själv, trots att det finns små saker som boken försöker måla upp som mysterier att lösa. Boken är inte så chockartad som jag skulle tro är meningen, och jag minns att jag hade samma reaktion på Pojken i randig pyjamas. Dessutom har också den här boken en tendens att "fega ur" när det gäller de särskilt detaljerade bitarna - den viker undan för det allra äckligaste våldet (fast det finns en del, det är ju ändå en krigsskildring) precis som den undviker de faktiska kärleksscenerna. Det lämnar min läsupplevelse något haltande, eftersom detta faktiskt är vad boken handlar om innerst inne. Dessutom resulterar det i att jag inte riktigt förstår varför Tristan och Will faktiskt har en relation - vare sig vänskap eller kärlek - när de spenderar så mycket tid med att vara arga och irriterade på varandra.

Samtidigt är det förstås en plågsam skildring av homosexualitet i en tid och i en miljö där det var helt och håller oacceptabelt, och mycket av bokens förtjänst ligger i hur karaktärerna är både sympatiska och oerhört osympatiska på samma gång. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det blir en ganska tunn historia när den byggs enbart på handlingar i stundens hetta. Ofta får jag intrycket av att boken är noga konstruerad och att karaktärerna är marionetter som förs från scen till scen på ett ganska tillrättalagt och onaturligt sätt, och det stör mig kanske mest av allt.

Men det är absolut ingen dålig bok - som vanligt är jag lite överkänslig. Det är definitivt en unik och väldigt sorglig historia om krig och kärlek, och även om språket kanske inte är det mest minnesvärda är det helt okej. Av någon anledning får jag för mig att en yngre läsare kanske skulle få ut mer av The Absolutist än vad jag får - jag vet att jag själv skulle ha lapat upp den här sortens bok när jag gick i högstadiet eller gymnasiet. Den är precis så tragisk, sentimental och sorglig som jag ville ha mina böcker då, och förmodligen inte för språkligt komplicerad för att avskräcka en tonåring, som kanske också skulle ha upplevt handlingens vändningar som mer oförutsägbara. Vad gäller nutida mig, så gillar jag de teman boken tar upp och jag tycker om att den känns annorlunda. Men tyvärr tror jag att jag gillar dess grundidé bättre än boken i sig.

"The Absolutist", 2011

Tankar om signeringar

Eftersom det blev så många signeringar för mig igår spenderade jag en hel del tid med att fundera över dem, och jag kan inte låta bli att ha lite kluvna känslor. Jag är nämligen alltid så fruktansvärt nervös när jag ska få en bok signerad av en författare jag gillar - jag praktiskt taget skakar och måste planera vad jag ska säga i förväg. Oftast är det ju så att de författare man tar sig tid att åka på evenemang för är just sådana man verkligen tycker om - människor man beundrar. Och förhållandet man har till dem när man står där öga mot öga är väldigt underligt eftersom man känner sig så oerhört liten. Där sitter de, i fokus, alla vet vem de är, och så kommer man själv där som en i mängden och vet att de inte kommer minnas en efteråt. Man är rädd för att säga för lite eller för mycket, verka för påflugen eller konstig, och de kan verkligen helt lyfta eller sänka en med vad de väljer att säga och göra i den stunden.

En av anledningarna till att jag tänker på det är eftersom signeringen med Kerstin Ekman igår kändes lite sådär. Jag frågade personalen som var på plats om det var okej att få en annan bok signerad av henne än den hon var där för att marknadsföra, och de sa ja. Men när jag kom fram till henne sa hon lite kallt att det var "lite fusk" när hon hade bråttom till en annan scen. Hon var inte alls otrevlig, men i den konstiga situationen blev jag så medveten om hur stor roll hennes attityd spelade för mig, och jag kände mig dum, trots att jag ursäktade mig med hur mycket jag gillade boken jag tagit med.

Jag försöker att alltid tänka att de är stressade och att man inte ska förvänta sig för mycket, men det kan vara svårt eftersom vad de säger och gör ändå spelar så stor roll. Som tur är har jag haft turen att aldrig råka ut för någon riktigt otrevlig författare på någon signering, tvärtom har de nästan alltid varit betydligt trevligare än vad jag vågat hoppas på och ibland till och med frågat frågor själva och fått en att känna sig viktig. Och det gör en otrolig skillnad för ens upplevelse, att Neil Gaiman delar ut kramar, att Donna Tartt skakar hand, Kaj Korkea-aho frågar var man är ifrån eller att John Ajvide Lindqvist tar sig tid att fråga om man gillade hans bok. Det betyder långt mer för mig än vad jag inbillar mig att det gör för dem.

Men det här med idol/fan-relationer är ju en extremt konstig grej rent allmänt, inte bara när det gäller författare utan när det kommer till vilken kändis som helst. Det är svårt att känna sig normal inför någon man beundrar och vet massor om, men som inte vet någonting om en själv. Det är ett otroligt ensidigt förhållande, och jag föreställer mig att de flesta kändisar också tycker att det känns knepigt, med helgalna fans som inte lämnar en ifred och liknande. Men för rent normala människor - som jag föreställer mig att den stora majoriteten ändå är - så är det kändisen som har all makten, när man står där framför dem med ett osäkert leende och skakiga knän.

Vad tycker ni om signeringar, eller förhållandet ni har till era idoler?

En bokmässa i skräckens tecken

Nu är jag hemkommen från mitt livs andra bokmässa. Jag har sett fram emot den i princip sen förra året, och varit taggad som en tonåring inför en festival. När de öppnade dörrarna klockan nio i morse var jag där, och gick inte hem förrän vid åtta timmar senare. Jag hade slagit på stort och gjort upp en plan för vad jag skulle se. Det är svårt att prioritera när det finns så mycket, men jag gick på en del monterprogram och ett seminarium (jag hade gärna gått på fler, men det kostar ju skjortan). Däremellan gick jag runt och kollade i alla montrarna, och köpte lite mer prylar än vad jag egentligen hade råd till.

Först ut lyssnade jag på Kerstin Ekman, som pratade om sin nya bok Då var allt levande och lustigt med en biskop på Svenska Kyrkans scen. Efteråt signerade hon och jag fick hennes kråka i mitt ex av Hunden. 

Efter det hann jag kolla lite snabbt i några montrar innan det bar av till SF-bokhandelns monter, där jag fick mitt ex av Färjan signerat av Mats Strandberg. Som jag ser fram emot att läsa den!

Jag besökte så klart också Stig Dagerman-sällskapets monter och precis som förra året var männen där sjukt trevliga. Jag köpte en plansch, något jag varit på jakt efter väldigt länge, en magnet och ett vykort med en dikt av Dagerman på. Och plötsligt frågade en av männen som var där om jag gillade dikten på kortet och ville ha den sjungen för mig? Ja visst, svarade jag, lite osäker på vad som egentligen menades, och gissa vad som händer - de tre gubbarna drar fram varsin gitarr och sjunger dikten där med mig som enda publik. Fint var det, och ganska absurt!

Efter ytterligare lite montercruising och dyr fika såg jag på samtalet med Johanna Holmström och Kaj Korkea-aho på den finlandssvenska scenen Arenan. Det var såklart Kaj Korkea-aho jag var intresserad av (och äntligen förstod jag hur fanken man uttalar hans namn - men att göra det på skånska låter ändå rätt konstigt). Och så här fint signerade han min bok Gräset är mörkare på andra sidan! Dessutom verkade han genuint förvånad och glad över att jag som skåning hade haft behållning av hans böcker, som ju utspelar sig i Österbotten.

Bland avdelningen för de begagnade böckerna hittade jag Mästaren och Margarita som jag tänkt läsa i evigheter, och Hemingways Klockan klämtar för dig (som om jag inte hade nog att bära på ändå). Sen var det dags för seminariet, som hette Skräckens psykologi. Medverkande var John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Jenny Milewski, som intervjuades av Jenny Jägerfeld om hur skräck fungerar och varför vi har en önskan att läsa om det. Det var ett väldigt bra seminarium faktiskt, och ett jag är glad att jag gick på. Och precis som förra året såg jag till att få en signatur av John Ajvide Lindqvist, som ändå är en av mina svenska favoritförfattare.

Efter det kände jag mig ganska klar och åkte hem. Nu är jag helt slut, och tänker bara ägna resten av kvällen i sängen med The Absolutist. Var ni på mässan i år? Hur var den för er?

Nya favoriten

I veckan har jag gått omkring en del i Göteborg - jag säger att det är för att lära mig stan, men i verkligheten är det snarare en ursäkt för att gå i bokhandlar. Och vad fick jag se om PocketShop om inte en helt ny, fantastiskt fin serie tygkassar med författarporträtt?

Jag blev som ni säkert förstår helt till mig. Och jag gillar hur de har blandat - Lars Kepler samsas med Franz Kafka, Astrid Lindgren, Sofi Oksanen och Chimamanda Ngozi Adichie. Porträtten finns dessutom på superfina anteckningsböcker också.

Efter mycket om och men köpte jag kassen med Kafka på, trots att jag inte läst supermycket av honom. Otroligt fin iallafall!

Mer krig

Samtidigt som jag skriver hemtenta och planerar min Bokmässa har jag börjat på ännu en krigsroman. Den här gången är det The Absolutist av John Boyne, med första världskriget och en homosexuell man i fokus. Än så länge är den lovande!

Jag tror att jag faktiskt uppskattar krigsromaner ganska mycket, även om det såklart skulle bli rätt tungt att läsa många på rad. Och så har jag kommit igång med att läsa på engelska igen, vilket jag insåg att jag faktiskt inte gjort sen i december förra året (!). Har ni någon favorit bland krigsromanerna?

Online-bokhandlar

Mitt paket med bokmässeböcker från Adlibris verkar dröja. Jag hoppas bara att det kommer innan fredag, eftersom jag ska till Bokmässan på lördag! Faktum är att jag är lite besviken på Adlibris - jag brukar beställa ifrån Bokus när jag handlar böcker online, och har alltid varit väldigt nöjd med dem, men jag gick över till Adlibris den här gången eftersom Bokus inte hade en av titlarna jag ville ha. Men det tar betydligt längre tid med Adlibris än med Bokus, tycker jag. Vad säger ni, vilken av dem är bäst? Eller handlar ni överhuvudtaget böcker online?

(Stryk det där förresten. Min favoritonline-bokhandel är nu officiellt Bokus, eftersom de skickat presentkort till mig! Tack!)

Recension: The Spectacular Now av Tim Tharp

Det här är en av de gånger då jag sett filmatiseringen innan jag läst boken. När jag såg filmen (en bra filmatisering också, kan jag konstatera nu) tyckte jag att den var helt okej, men hade ingen aning om att det var en bok. Och när jag insåg det ville jag läsa den, helt enkelt för att jag anade att det var en berättelse som skulle fungera ännu bättre som bok än som film.

Sutter Keely går sista året i high school. Han är smart, kvick och rolig. Alla älskar att vara runt honom, han är den givna mittpunkten på alla fester, och han charmar sig in hos varenda tjej som är värd namnet. Vad gör det då att han dricker konstant, varje dag? Att han missar skolan, får dåliga betyg och inte kan hålla vad han lovar? Han lever i nuet! Problemet är bara att alla andra inte gör det. När han träffar den skygga nörden Aimee kan han inte låta bli att göra henne en tjänst. Han ska ge henne lite självförtroende. Men hans till en början oskyldiga projekt blir snart något som han helt tappar kontrollen över - precis som han håller på att förlora kontrollen över det mesta i sitt liv.

Jag tycker att filmen The Spectacular Now - och kanske boken också - har blivit helt och hållet felaktigt kategoriserad som en kärlekshistoria, för att det säljer bättre. Visst har den element av kärlek, men det är betydligt mindre än vad man skulle kunna vänta sig och relationen i boken är knappast en att se upp till. Men det är lätt att få för sig att det här bara är ytterligare en variant på "bad boy faller för den oskyldiga tjejen"-konceptet, men fokuset i boken vilar betydligt mer på Sutter som karaktär än på någonting annat, och det tycker jag är bra. Det finns alldeles för många sådana berättelser redan, och The Spectacular Now sticker hål på förväntningarna man har på ett sätt som gör den både intressant och desto verkligare.

Mest av allt är The Spectacular Now en bok som utforskar livet, tankarna och känslorna hos en tonåring som står och snubblar vid gränsen till ren och skär alkoholism. Och den gör det bra, utan pekpinnar eller föreläsningar, snarare tvärtom. Eftersom boken berättas av Sutter i jagperspektiv är det bara hans förskönade, vridna bild av sig själv som man har tillgång till. Och Sutter själv tycker att han är kungen. Han är fantastisk, han är rolig, ingen kan säga nej till honom. Och han är också rolig att läsa om - hans kvickheter och skämt är kul, men skrattet fastnar i halsen när man fort inser att under hans käcka yta ligger något mycket mörkare och pyr. Det är just detta som boken gör så himla bra - hur läsaren förstår saker som Sutter bara slätar över och bortförklarar. Under ytan av skämt och fest förstår man fort att den här killen har problem han inte tar itu med, att han inte tar ansvar för vilka konsekvenser hans beteende får, och att han någonstans förstår allt detta utan att ha modet att ta det till sig. Det är en komplicerad och känslig porträttering som jag uppskattar.

Jag tror också att jag gillar boken mycket för att vi alla känner till någon som Sutter. Någon som alltid drar de roligaste skämten, hittar på de knäppaste sakerna och har de bästa historierna att berätta. Man känner igen den här killen - det är han man undrat hur det ska gå för egentligen, hur han faktiskt tänker. Valet av miljö - sista året i high school, när alla börjar fundera på framtiden och planera livet mer konkret, är också bra. För vad händer när kungen av high school inser att skolan inte varar för evigt? Att han vid något tillfälle måste ta sig samman för att inte bli lämnad av alla sina vänner?

Jag tycker att The Spectacular Now är bra, men därmed inte sagt att jag gillar allt med den. En av dess största nackdelar är hur avlägsen den känns för mig som svensk läsare, för den vilar så mycket på sin high school-miljö, och det finns någonting nästan oöverkomligt amerikanskt med den. Vilket kanske också är en av anledningarna till att den inte, så vitt jag vet, blivit översatt till svenska. Även om jag beundrar karaktärsgestaltningen är det inte en bok som är fantastisk, utan det är en bra bok. Varken mer eller mindre, men å andra sidan räcker det så ibland.

"The Spectacular Now", 2008

Seg dag med läxor och Tim Tharp

Idag måste jag erkänna att jag mest legat i sängen. Till och med pluggandet har jag gjort i vågrätt läge. Och så har jag börjat läsa The Spectacular Now av Tim Tharp, i väntan på att Adlibris ska leverera mitt paket med böcker som är aktuella på Bokmässan (jo, jag köpte dem). Vad läser ni?

Recension: Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken. Aidan Chambers har jag inte läst särskilt mycket av, men när jag läste om Dansa på min grav för inte så hemskt längesedan insåg jag hur bra han faktiskt är, och att hans ungdomsböcker verkligen är väl värda att läsas.

Sjuttonårige engelsmannen Jacob är för första gången på besök i Nederländerna, dit han blivit bjuden av bekanta till familjen. Här ska han lära sig mer om sin farfar, vars namn han bär och som dog i Holland under andra världskriget. Men det visar sig vara en långt mer komplicerad och känslig historia än vad Jacob räknat med. Samtidigt kämpar han för att hitta fotfäste i denna annorlunda, men vackra stad. Det blir dagar som förändrar honom i grunden.

Så bra han är, Aidan Chambers! Jag vet egentligen inte varför jag blir så förvånad över det, när det inte var så längesen jag sade samma sak om Dansa på min grav. 

I Vykort från ingenmansland finns många teman som går igen från den boken. De handlar båda om en ung, lite förvirrad kille som för första gången får möta världen på riktigt, men också teman som kärlek, döden och sexualitet går att hitta här också. Och Chambers största styrka är hur han lyckas behandla dem alla på ett så komplext och samtidigt lättsamt vis. Det finns inga moralkakor eller pekpinnar, och det är så skönt.

Boken är uppbyggd kring två olika huvudberättelser - dels Jacobs besök i Amsterdam under mitten på nittiotalet, och dels en jagberättelse ur den unga Geertruis perspektiv under andra världskriget. Tillsammans bygger de två berättelserna upp en vacker, lite vemodig bild av ungdomen, kärleken och döden under två helt olika perioder. Med sina två väldigt olika perspektiv på världen blir Vykort från ingenmansland en komplex och mångfacetterad roman om hur vår historia fortfarande påverkar oss, och om det märkliga i hur händelser bildar en kedja ända fram till nuet.

Men det jag tycker så mycket om med den här boken är inte bara dess två berättelser som båda är engagerande och som flyter in och ut ur varandra på ett proffsigt vis, utan kanske framför allt hur den är skriven. Det finns samma slags finurliga humor här som i Dansa på min grav, som förutsätter att läsaren är smart nog att räkna ut saker på egen hand. Det är ett sätt att skriva som kanske skrämmer bort sin unga målgrupp, men jag tycker den är desto bättre. Många gånger skrattar jag högt, men det är lika mycket karaktärernas förtjänst som språkets, eftersom de alla är så verkliga, roliga och intressanta. Kanske kan de bli lite väl käcka ibland, men det gör mig faktiskt ingenting. Dialogen i boken är fantastisk, samtidigt som den är precis lika bra på att beskriva miljöer och stämningar som samtal.

Stundvis har Vykort från ingemansland varit rentav berusande, jag har inte velat göra annat än läsa. Jag gillar dess teman, berättelsen, karaktärerna, humorn - nästan allt. Få gånger tycker jag att den blir tråkig eller rörig, även om jag kan förstå att den kan uppfattas så. Precis som sin föregångare Dansa på min grav är det en lite udda bok som kanske inte åldras särskilt väl som just ungdomsbok.

Men själv gillar jag det, hur man själv får pussla lite.  Men det är en bok som är precis lika komplex som vilken vuxenroman som helst, men som råkar handla om unga människor. Och för den delen intellektuella unga människor som faktiskt får lov att vara just människor, med både förtjänster och tillkortakommanden som gör dem levande. Själva ärligheten i boken kan nästan upplevas som provokativ, och kanske är det detta mer än något annat jag älskar den för. Vykort från ingenmansland är helt klart en läsvärd bok, på flera sätt, och jag har lust att hitta ännu mer av Chambers nu.

"Postcards from No Man's Land", 1999 

Rena rama bokporren

Idag fortsatte jag min påbörjade antikvariatsrundtur med att besöka Faust Antikvariat, ett av de mer välkända i Göteborg. Och herregud, det var helt fantastiskt. Precis så överbelamrat med vackra gamla böcker från golv till tak som det ska vara. Det var rena rama bokporren att befinna sig därinne.

Så värst mycket hittade jag dock inte med den budget jag har (särskilt efter att ha beställt tre relativt nyutkomna romaner inför Bokmässan), men en fullträff fick jag in - Stig Dagermans Dagsedlar.

Resten av min lördag har också varit väldigt fokuserad på böcker - förutom Faust besökte jag Stadsbiblioteket och hämtade ut min reservation på The Spectacular Now av Tim Tharp (för jag måste verkligen läsa nåt på engelska snart), och så letade jag reda på den, som det visade sig, helt enorma Science Fiction-bokhandeln här i Göteborg.

Nu är det dock pluggdags - vi håller på med jagberättande texter på litteraturvetenskapen, vilket passar mig väldigt bra. Jag kan tänka mig värre läxa än att läsa Rousseau, Strindberg, Margeurite Duras och Kerstin Ekman.

Som sig bör avslutar jag med lite bilder från Faust. Definitivt värt ett återbesök när studiemedlet kommit...

En stackars fattig student...

Det är en dyr hobby man har, iallafall en gång om året. Som sagt är det ju Bokmässa om mindre än en vecka. Förgäves har jag varit med i olika biljettutlottningar, men utan resultat. Och inte nog med det - jag vill ju köpa lite böcker så att jag kan få dem signerade, om det nu blir tillfälle till sådant.

Mest intresserad är jag av Mats Strandberg och hans Färjan, Kaj Korkea-aho (vars Gräset är mörkare på andra sidan jag gillade skarpt) och så naturligtvis John Ajvide Lindqvists Rörelsen. Alltså typ enbart skräck, men det kan inte hjälpas. Så nu sitter jag på Adlibris och Bokus och försöker räkna ut vad som blir billigast och levereras fortast.

Andra författare jag är intresserad av på årets mässa är Jonas Hassen Khemiri, Liv Strömqvist och Kerstin Ekman. Vem vill ni se? Eller vem hade ni önskat er att se om ni kunde komma?

Den börjar närma sig

Kolla reklamen jag fick syn på på vägen till skolan idag! Jag ska definitivt till Bokmässan i år igen, eftersom jag tyckte det var så fantastiskt kul förra året. Nu behöver jag inte oroa mig för att missa tåget hem heller, när jag bor i självaste Göteborg. Jäklar vad jag ska spendera tid där!

Ses vi på Bokmässan?

De har bra saker att säga ibland, de där föreläsarna

På utbildningen jag går har vi precis börjat med litteraturvetenskap, vilket passar mig helt perfekt (plus att jag hoppas på ett litet försprång eftersom jag läst ett års litteraturvetenskap förut). Alltså sitter jag nu och ska läsa noveller av Ernest Hemingway och Virginia Woolf, vilket ska bli kul.

I måndags hade vi introduktionen, och föreläsaren pratade om varför vi behöver litteratur, varför det är viktigt att läsa. Och då sa han en sak som jag tyckte var så himla fin att jag måste dela med mig av det här:

"Böcker kan inte ersätta livet. Men de är ett väldigt bra komplement."

Recension: Akrobaten av Jenny Forsberg

Akrobaten är ett recensionsexemplar som jag tackade ja till att läsa ungefär samtidigt som till In i Karoo och bortom. Att det har dröjt innan jag kunnat läsa ut den beror på massor av saker - främst att jag flyttat och börjat plugga, såklart. Men nu har jag alltså äntligen läst ut den!

Leila och Tom har varit gifta i många år och har två tonåriga barn tillsammans, men under den idylliska bilden hopar problemen sig. Tom sysslar med bedrägerier och ljuger nästan varje gång han öppnar munnen. Leila har tröttnat på att bli förd bakom ljuset och kräver skilsmässa. Dottern Anna festar mer än vad hon går i skolan och håller sig undan från resten av familjen, medan sonen Victor döljer hur mobbad han blir och istället koncentrerar sig på gymnastikträningen. 

Det märks med en gång att det här är en renodlad relationsroman, som fokuserar på relationerna mellan de fyra familjemedlemmarna, och på deras personliga problem. Det är något som den gör ganska väl, men samtidigt har jag svårt att känna mig helt engagerad i boken. Jag har funderat en del på varför, och kommit fram till att jag på många sätt uppfattar den som en bok som vill mer än vad den klarar av.

Delvis beror det naturligtvis också på att Akrobaten är en debutroman. Det märks väldigt tydligt att det här är ett förstlingsverk, inte bara i en viss klumpighet i språket utan också rent handlingsmässigt. Det är sällan den känns riktigt spännande eller intressant, karaktärerna väcker inga starka känslor hos mig och det är inte en bok jag sträckläser, trots att den är lättläst.

Dock säger jag inte att Akrobaten är dålig, för trots allt märks det att det finns mycket potential och talang i den. Det är mest att själva utförandet inte alltid gagnar berättelsen eller karaktärerna. Jag tror att den här boken helt enkelt har för höga ambitioner. Till exempel tycker jag att det lätt blir rörigt när man får följa alla fyra familjemedlemmar - plus ett par karaktärer till - och läsa ur deras perspektiv om vartannat. Det blir lite för mycket att försöka hänga med i svängarna - särskilt när boken också växlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv - och dessutom orka engagera sig i varje enskild karaktärs problem. Hade boken fokuserat enbart på relationen mellan Leila och Tom till exempel, så tror jag att den hade känts intressantare och mer djupgående. Nu snuddar man halvvägs vid varje dilemma och det blir väldigt spretigt. 

Språket i boken är ganska mediokert, men med ett fåtal ställen där det lyfter. Jag har ganska svårt för "ungdomsspråket" som romanen växlar till när det är dags för Anna och Victor att vara berättarna. Det är ett bra försök till att skapa skillnader mellan hur karaktärerna upplever saker, men det fungerar inte fullt ut, och det händer att det enbart känns sökt och lite löjligt, vilket är förödande för en bok som tar på sig att representera ungdomar.

Jag har också ganska svårt för hur naiv boken känns. Det är inte bara karaktärerna som är så naiva att man skulle kunna skrika i frustration, det är också själva relationen till mig som läsare. Jag räknar ut nästan allt som ska hända på förhand, och suckar lite åt hur lätt det är. Man får sig ganska lite till livs när man läser, ganska lite att räkna ut på egen hand, och det gör att jag med jämna mellanrum känner mig ordentligt skriven på näsan när jag läser.

Sammanfattningsvis var inte Akrobaten en höjdare för min del. Den är inte nödvändigtvis dålig, utan mest ointressant. Dock ska den ha en eloge för det lite ambivalenta slutet, som jag faktiskt tyckte om.

"Akrobaten", 2014

... och så hade jag filmkväll

Jag såg ju förresten filmatiseringen av Michael Cunninghams Timmarna också. Faktiskt en riktigt bra filmatisering, även om jag fortfarande inte riktigt känner att det är ett verk som faktiskt talar till mig. Men jag tipsar om att se filmen (om ni läst boken först såklart). Har ni sett några bra filmatiseringar på senaste tiden?

Första antikvariatsbesöket i Gbg

På mina (nu oräkneliga) spårvagnsturer fram och tillbaka genom Göteborg har jag sett att här finns flera antikvariat som ser fantastiskt spännande ut. Idag besökte jag äntligen ett som ligger i Haga - dock glömde jag i min glädje bort att kolla vad det hette.

Hur som helst var det litet men fint och innehavaren var urtrevlig, som antikvarieinnehavare tenderar att vara. Jag köpte iallafall Ett rum med utsikt av E.M. Forster. Jag har ju läst hans Maurice förut, som jag tyckte mycket om, och den här ska tydligen vara hans bästa enligt kritikerna.

Hur är er läshelg?

Efter tenta-belöning

Efter att ha haft den första tentan på det här programmet (på ämnena Språkets uppkomst, språkvetenskap och grammatik) tycker jag att jag gjort mig förtjänt av en helt studielös fredagseftermiddag. Ikväll blir det Akrobaten av Jenny Forsberg, och så kanske filmatiseringen av Timmarna om jag känner för det senare. Hur ser er helg ut?

Sommarsummering

Jag ser många andra bokbloggar som summerar sin sommarläsning nu, när vi kommit in i september (till exempel bokbloggarna på Bokboxen). Jag brukar oftast hålla mig i skinnet och vänta med alla sorters summeringar tills året är slut, och då ger jag mig in på en enda bauta-summering. Men det är något visst med sommarläsning, är det inte? Här kommer alltså min sommarsummering.

I juni, juli och augusti läste jag sammanlagt 24 böcker - alla recensionerna går att hitta under respektive månad - och det var en salig blandning av allt mellan hbtq-litteratur, klassiker, fantasy och skräck. Jag som har så lite till övers för långa serier läste faktiskt två stycken och påbörjade en tredje. Men det finns några böcker som har stuckit ut som extra minnesvärda:

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez kommer jag att minnas framför allt för sitt språk, och för sin fantastiska första mening: "Många år senare, inför exe­kutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna efter­middag då hans far tog honom med för att visa honom isen."

Jag ger dig solen var en riktigt fin roman av den där sorten som skulle passa alla mellan femton och nittio, med ett sprakande språk och komplicerade relationer. Dessutom var den ganska somrig på något vis, vilket uppskattades.

Och solen har sin gång är den andra romanen jag läser av Hemingway, och även om den knappast var det bästa jag läst så har det varit roligt att bekanta sig mer med honom. Atmosfären i boken gick verkligen att ta på, och den var sådär kvävande het som bara europeisk värme kan vara.

Kött och blod, den tredje romanen jag läst av Michael Cunningham, var otrolig på alla sätt och vis och kommer förmodligen dyka upp på årets topplista.

Allt de bar kan också vara en av de bästa böckerna över huvud taget i år - jag var alldeles uppslukad av den, på det där sättet jag ständigt försöker hitta tillbaka till.

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks överraskade mig med sin humor, angelägenhet och sitt sätt att behandla svåra teman på ett så bra, uppslukande vis. Helt klart en av de bästa ungdomsböckerna jag läst hittills i år.

Det var de bästa böckerna jag läste under (den regniga) sommaren 2015. Många av dem kommer dyka upp på årets summering i slutet av december också, det kan ni vara säkra på. Dock missade jag några av de som jag så dyrt och heligt svor på att jag skulle läsa i början av sommaren, som Anne Franks dagbok, Skattkammarön och Pappan och havet. Men böckerna finns ju kvar, eller vad säger ni? Vilka böcker kommer ni att minnas från sommarmånaderna?

Hoppsan

Åtta dagar in i september kom jag dessutom på att jag missat att presentera Månadens favorit! Så kan det gå när man är distraherad av ny stad, flytt och ny utbildning... men bättre sent än aldrig - månadens favorit är Dubbelfel av Lionel Shriver.

Den pyttelilla hyllan

Min trehyllsbreda bokhylla står som ni kanske räknat ut kvar hemma i Skåne. Att ha tre Billyhyllor i mitt lilla studentrum är inte ens ett alternativ. Men som tur var fanns här tre små hyllor över skrivbordet, och nu är en av dem till hälften fylld av de böcker jag tog med mig hit.

Nästan alla är olästa (det är bara På västfronten intet nytt som är läst tidigare) och jag hoppas på att jag på något vis ska kunna skapa tillräckligt med utrymme i min pluggvardag för att faktiskt läsa dem.

Recension: Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Det var ett tag sen jag blev tipsad om den här boken av en släkting, och för en gångs skull har det inte dröjt åratal innan jag kommit till skott med att läsa den. Jag har varit nyfiken på Carl-Johan Vallgren en tid, och det här är den första boken av honom som jag läser.

Femtonåriga Nella lever i ett ständigt kaos. Hemma har hon en försupen mamma och en kriminell pappa som för tillfället sitter i fängelse. Den enda hon verkligen hör ihop med är sin yngre bror, som är grovt mobbad i skolan. Nella gör allt för att skydda honom från plågoandarna, men hur hon än försöker kan hon inte alltid vara på rätt plats vid rätt tillfälle. I ren desperation köpslår hon med sin brors mobbare och hamnar i ekonomisk skuld till den värsta av dem alla. Men samtidigt kommer någonting annat in i hennes liv - en märklig varelse som inte borde finnas, men som ändå gör det...

Som sagt är det här den första boken av Vallgren som jag läser, och det finns en hel del saker i den som jag gillar. Framförallt gillar jag att läsa en svensk roman om övernaturliga väsen. Jag tycker om hur boken utnyttjar den svenska kustmiljön och välkända havslegender för att skapa en helt egen, mörkare berättelse. Och jag tycker om hur bra den beskriver Nella och hennes tillvaro som hela tiden gränsar till total katastrof. Dessutom finns det skräckelement som är bra utförda, med den galne mobbaren Gerard i spetsen.

Men samtidigt är Havsmannen en bok som borde sticka ut, men som inte gör det. Kanske har jag haft för höga förväntningar på den, eller varit lite frånvarande i min läsning av den, för till min besvikelse märker jag ingenting med varken språk eller utförande som gör att boken känns unik eller minnesvärd. Det är på något vis en ganska vanlig roman, trots att den handlar om saker jag inte stött på i någon annan bok vad jag kan minnas, och som borde göra den speciell.

Medan jag läst har jag funderat över varför det känns så. Kanske är det språket, som i brist på bättre ord är stadigt. Det gör vad det ska, men det finns liksom inte mycket mer där. Jag väntar hela tiden på att berättelsen ska lyfta, att den där känslan av sällsamhet och fantastik ska infinna sig, men det gör inte det. Istället är det en väldigt realistisk roman på de flesta sätt.

Kanske handlar det om att den känns den lite väl genomtänkt, lite för lätt. Jag skulle vilja ha mer att tugga på, mindre serverat på silverfat, mer att fundera över. Havsmannen gör det lite för enkelt för mig som läsare och släpper inte riktigt in mig i berättelsen, och det som ska vara mystiskt känns inte särskilt mystiskt eftersom det blir så bekvämt förklarat.

Men jag gillar handlingen i Havsmannen, den har bra teman och är bra utförd. Det är bara det att det ingenting i den verkligen lyfter. Den slår mig som en solid underhållningsroman, utan särskilt mycket krusiduller. Det är inget fel i det, men jag hade ändå förväntat mig någonting mer. Om jag läser mer av Vallgren återstår att se.

"Havsmannen", 2012

En helg i packningens tecken

Jag ber om ursäkt för bloggavbrottet! Det beror på att jag är helt uppe i att packa ner allt som betyder nåt och forsla det till ett kollektiv i Göteborg, där jag förhoppningsvis ska bo det närmaste året.

Som vanligt är det vilka böcker man ska ta med som är det allra största problemet. Till slut valde jag taktiken ta med det du inte läst, vilket betyder att böckerna som får flytta till Göteborg är Tysk höst av Stig Dagerman, Pappan och havet av Tove Jansson, Rosemarys baby av Ira Levin, Geralds lek av Stephen King, Flodhästen av Stephen Fry, Havets hjältar av Rudyard Kipling, Frukost på Tiffany's av Al Capote, Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer, Then We Came to the End av Joshua Ferris, Skattkammarön av R.L. Stevenson, H is for Hawk av Helen MacDonald, Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers, Anne Franks dagbok och Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij. Det kommer säkert bli fler med tiden.

Just nu läser jag iallafall, förutom kurslitteratur, Havsmannen av Carl-Johan Vallgren, som höll mig sällskap på bussen ner till Skåne.

Ny stad, nytt bibliotek, nytt lånekort

Idag var jag och fixade lånekort på Göteborgs stadsbibliotek, och så passade jag på att låna Carl-Johan Vallgrens Havsmannen som jag blivit tipsad om för evigheter sedan. Mest för att ha något att läsa de närmaste dagarna som inte är kurslitteratur, tills jag kan hämta fler böcker hemifrån. Som vanligt är vilka böcker och hur de ska få plats det största problemet när det gäller flytten...

Förresten har jag vid det här laget så hemskt många lånekort. Med det jag skaffade idag räknade jag till sju stycken i plånboken, och då har jag ändå ett par uttjänta som ligger kvar hemma och skräpar. Varför jag fortfarande har kvar kortet från universitetsbiblioteket i Lund och från Gotland kan man ju verkligen fråga sig. Det är nog dags för en rensning... hur många lånekort har ni?

Hösten är här

Eller så känns det iallafall - det har regnat i Göteborg i princip sen jag kom hit. Just nu sover jag hos en vän i väntan på ett eget ställe att bo på. Utbildningen har kommit igång och verkar faktiskt väldigt intressant, måste jag säga. So far, so good!

Men hur ligger det till med bloggen, då? I augusti läste jag sex böcker, vilket är mindre än på flera månader. Men med tanke på hur mycket jag haft att stå i de sista veckorna är det inte så konstigt. Just nu har jag ingen bok alls på gång, de jag vill läsa härnäst ligger kvar hemma nere i Skåne. Frågan blir om man ska hitta ett bibliotek idag, eller vänta tills jag åker ned i helgen. Idag har jag lite tid över, så det blir nog ett bibliotek, har jag en känsla av!

Vad läser ni, nu när hösten är i antågande?