Recension: Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Det var ett tag sen jag blev tipsad om den här boken av en släkting, och för en gångs skull har det inte dröjt åratal innan jag kommit till skott med att läsa den. Jag har varit nyfiken på Carl-Johan Vallgren en tid, och det här är den första boken av honom som jag läser.

Femtonåriga Nella lever i ett ständigt kaos. Hemma har hon en försupen mamma och en kriminell pappa som för tillfället sitter i fängelse. Den enda hon verkligen hör ihop med är sin yngre bror, som är grovt mobbad i skolan. Nella gör allt för att skydda honom från plågoandarna, men hur hon än försöker kan hon inte alltid vara på rätt plats vid rätt tillfälle. I ren desperation köpslår hon med sin brors mobbare och hamnar i ekonomisk skuld till den värsta av dem alla. Men samtidigt kommer någonting annat in i hennes liv - en märklig varelse som inte borde finnas, men som ändå gör det...

Som sagt är det här den första boken av Vallgren som jag läser, och det finns en hel del saker i den som jag gillar. Framförallt gillar jag att läsa en svensk roman om övernaturliga väsen. Jag tycker om hur boken utnyttjar den svenska kustmiljön och välkända havslegender för att skapa en helt egen, mörkare berättelse. Och jag tycker om hur bra den beskriver Nella och hennes tillvaro som hela tiden gränsar till total katastrof. Dessutom finns det skräckelement som är bra utförda, med den galne mobbaren Gerard i spetsen.

Men samtidigt är Havsmannen en bok som borde sticka ut, men som inte gör det. Kanske har jag haft för höga förväntningar på den, eller varit lite frånvarande i min läsning av den, för till min besvikelse märker jag ingenting med varken språk eller utförande som gör att boken känns unik eller minnesvärd. Det är på något vis en ganska vanlig roman, trots att den handlar om saker jag inte stött på i någon annan bok vad jag kan minnas, och som borde göra den speciell.

Medan jag läst har jag funderat över varför det känns så. Kanske är det språket, som i brist på bättre ord är stadigt. Det gör vad det ska, men det finns liksom inte mycket mer där. Jag väntar hela tiden på att berättelsen ska lyfta, att den där känslan av sällsamhet och fantastik ska infinna sig, men det gör inte det. Istället är det en väldigt realistisk roman på de flesta sätt.

Kanske handlar det om att den känns den lite väl genomtänkt, lite för lätt. Jag skulle vilja ha mer att tugga på, mindre serverat på silverfat, mer att fundera över. Havsmannen gör det lite för enkelt för mig som läsare och släpper inte riktigt in mig i berättelsen, och det som ska vara mystiskt känns inte särskilt mystiskt eftersom det blir så bekvämt förklarat.

Men jag gillar handlingen i Havsmannen, den har bra teman och är bra utförd. Det är bara det att det ingenting i den verkligen lyfter. Den slår mig som en solid underhållningsroman, utan särskilt mycket krusiduller. Det är inget fel i det, men jag hade ändå förväntat mig någonting mer. Om jag läser mer av Vallgren återstår att se.

"Havsmannen", 2012