Tristan Sadler är sjutton år när han blir ivägskickad för att kämpa i första världskriget. Redan när han ligger i träning blir han vän med Will, som är nästan jämnårig med honom och som han blir handlöst förälskad i. Men ute på fronten är allting så annorlunda från vad han och hans kamrater hade förväntat sig - så mycket smuts, lidande och död. Under pressen från kriget som de lever i, och självförnekandet som pyr inom dem, blir relationen mellan Tristan och Will allt mer ansträngd.
Jag vet inte riktigt om jag gett en rättvis beskrivning av den här bokens handling. Den är uppbyggd som två historier - en om hur Tristan efter kriget söker upp Wills syster för att förklara och försöka uppnå någon sorts befrielse, och sedan en mer central historia om kriget i sig. Värt att notera är att krigstiden är skriven i nutid och ramberättelsen i dåtid, indikerande att livet efteråt inte är lika närvarande. Detta stilgrepp är en av sakerna med boken jag verkligen gillar, precis som de teman den tar upp om mod och feghet, om principer och överlevnad. Finns det verkligen saker som är värda att dö för? Har man alltid rätten att bli förlåten? Det är några av frågorna som står i fokus i boken, och som är bra framförda.
Dock finns det en hel del saker som jag dessutom irriterar mig på. Främst beror det kanske på att The Absolutist är skriven ganska enkelt, allting förklaras rakt upp och ned och inte mycket lämnas åt läsaren att räkna ut själv, trots att det finns små saker som boken försöker måla upp som mysterier att lösa. Boken är inte så chockartad som jag skulle tro är meningen, och jag minns att jag hade samma reaktion på Pojken i randig pyjamas. Dessutom har också den här boken en tendens att "fega ur" när det gäller de särskilt detaljerade bitarna - den viker undan för det allra äckligaste våldet (fast det finns en del, det är ju ändå en krigsskildring) precis som den undviker de faktiska kärleksscenerna. Det lämnar min läsupplevelse något haltande, eftersom detta faktiskt är vad boken handlar om innerst inne. Dessutom resulterar det i att jag inte riktigt förstår varför Tristan och Will faktiskt har en relation - vare sig vänskap eller kärlek - när de spenderar så mycket tid med att vara arga och irriterade på varandra.
Samtidigt är det förstås en plågsam skildring av homosexualitet i en tid och i en miljö där det var helt och håller oacceptabelt, och mycket av bokens förtjänst ligger i hur karaktärerna är både sympatiska och oerhört osympatiska på samma gång. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det blir en ganska tunn historia när den byggs enbart på handlingar i stundens hetta. Ofta får jag intrycket av att boken är noga konstruerad och att karaktärerna är marionetter som förs från scen till scen på ett ganska tillrättalagt och onaturligt sätt, och det stör mig kanske mest av allt.
Men det är absolut ingen dålig bok - som vanligt är jag lite överkänslig. Det är definitivt en unik och väldigt sorglig historia om krig och kärlek, och även om språket kanske inte är det mest minnesvärda är det helt okej. Av någon anledning får jag för mig att en yngre läsare kanske skulle få ut mer av The Absolutist än vad jag får - jag vet att jag själv skulle ha lapat upp den här sortens bok när jag gick i högstadiet eller gymnasiet. Den är precis så tragisk, sentimental och sorglig som jag ville ha mina böcker då, och förmodligen inte för språkligt komplicerad för att avskräcka en tonåring, som kanske också skulle ha upplevt handlingens vändningar som mer oförutsägbara. Vad gäller nutida mig, så gillar jag de teman boken tar upp och jag tycker om att den känns annorlunda. Men tyvärr tror jag att jag gillar dess grundidé bättre än boken i sig.
"The Absolutist", 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar