Tankar om signeringar

Eftersom det blev så många signeringar för mig igår spenderade jag en hel del tid med att fundera över dem, och jag kan inte låta bli att ha lite kluvna känslor. Jag är nämligen alltid så fruktansvärt nervös när jag ska få en bok signerad av en författare jag gillar - jag praktiskt taget skakar och måste planera vad jag ska säga i förväg. Oftast är det ju så att de författare man tar sig tid att åka på evenemang för är just sådana man verkligen tycker om - människor man beundrar. Och förhållandet man har till dem när man står där öga mot öga är väldigt underligt eftersom man känner sig så oerhört liten. Där sitter de, i fokus, alla vet vem de är, och så kommer man själv där som en i mängden och vet att de inte kommer minnas en efteråt. Man är rädd för att säga för lite eller för mycket, verka för påflugen eller konstig, och de kan verkligen helt lyfta eller sänka en med vad de väljer att säga och göra i den stunden.

En av anledningarna till att jag tänker på det är eftersom signeringen med Kerstin Ekman igår kändes lite sådär. Jag frågade personalen som var på plats om det var okej att få en annan bok signerad av henne än den hon var där för att marknadsföra, och de sa ja. Men när jag kom fram till henne sa hon lite kallt att det var "lite fusk" när hon hade bråttom till en annan scen. Hon var inte alls otrevlig, men i den konstiga situationen blev jag så medveten om hur stor roll hennes attityd spelade för mig, och jag kände mig dum, trots att jag ursäktade mig med hur mycket jag gillade boken jag tagit med.

Jag försöker att alltid tänka att de är stressade och att man inte ska förvänta sig för mycket, men det kan vara svårt eftersom vad de säger och gör ändå spelar så stor roll. Som tur är har jag haft turen att aldrig råka ut för någon riktigt otrevlig författare på någon signering, tvärtom har de nästan alltid varit betydligt trevligare än vad jag vågat hoppas på och ibland till och med frågat frågor själva och fått en att känna sig viktig. Och det gör en otrolig skillnad för ens upplevelse, att Neil Gaiman delar ut kramar, att Donna Tartt skakar hand, Kaj Korkea-aho frågar var man är ifrån eller att John Ajvide Lindqvist tar sig tid att fråga om man gillade hans bok. Det betyder långt mer för mig än vad jag inbillar mig att det gör för dem.

Men det här med idol/fan-relationer är ju en extremt konstig grej rent allmänt, inte bara när det gäller författare utan när det kommer till vilken kändis som helst. Det är svårt att känna sig normal inför någon man beundrar och vet massor om, men som inte vet någonting om en själv. Det är ett otroligt ensidigt förhållande, och jag föreställer mig att de flesta kändisar också tycker att det känns knepigt, med helgalna fans som inte lämnar en ifred och liknande. Men för rent normala människor - som jag föreställer mig att den stora majoriteten ändå är - så är det kändisen som har all makten, när man står där framför dem med ett osäkert leende och skakiga knän.

Vad tycker ni om signeringar, eller förhållandet ni har till era idoler?