Julkalender på bloggen

Egentligen är det en Instagram-utmaning, men jag tänker att LitteraturMagazinets julkalender passar lika bra här på bloggen! Utmaningen går ut på att för varje lucka publicera ett inlägg, fram till julafton. Här har ni alla luckor - häng på!

Från krig till skolskjutning

Jag kände att jag behövde en paus från tunga Nobelkrigsskildringar och valde en ungdomsbok som nästa projekt. Som handlar om en skolskjutning... jag är munter jag!

Hur som helst är det Jennifer Browns Hate List som är aktuell. Vad läser ni?

Härmed deklarerar jag att jag älskar Novellix

Habegäret steg i halsen när jag scrollade igenom Instagram igår och såg vad Novellix håller på med! Det är ju det förlaget som kommit på den briljanta idén att ge ut noveller i styckformat, något jag verkligen gillar. Och nu har de gett ut fyra svenska klassiker, titta så fina:

Jag blev förstås helt till mig över Stig Dagermans Snöblandat regn, trots att jag läst den förut i samlingen Nattens lekar. Men inte nog med det - de har dessutom gett ut filmisar. Fattar ni? Samlarkort! Jag tror jag dör så fint!

Recension: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Till skillnad från förra året hade jag faktiskt ett hum om vem årets Nobelpristagare var - just Kriget har inget kvinnligt ansikte hade jag stått och tittat på i biblioteket, men utan att låna den. När Aleksijevitj sedan vann tänkte jag att det var dags.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en samling vittnesmål från de sovjetiska kvinnor som deltog i striderna mot Tyskland under andra världskriget - de var prickskyttar, kompanichefer, tvätterskor, sjukvårdare, partisaner och mycket mer. Men efter krigets slut glömdes de bort - männen välkomnades hem som hjältar, medan kvinnorna mottogs med misstänksamhet. I fyrtio år var de tysta, tills Svetlana Aleksijevitj började söka upp dem och be dem berätta sina historier.

Hur många redogörelser som finns med i Kriget har inget kvinnligt ansikte vet jag inte, men det är många. Väldigt många. Jag hade ingen aning om att så många kvinnor, ofta flickor som inte var äldre än sexton eller sjutton, stred för Sovjet. Att läsa den här boken har stundvis varit väldigt tungt, eftersom den berättar om ett så ofattbart lidande. Men samtidigt har det hela tiden funnits någonting förvånansvärt inspirerande i läsningen - kanske beror det på de här kvinnornas stora mod, deras viljestyrka och deras välförtjänta upprättelse. Och kanske också på att det här, trots att jag läst ganska många krigsskildringar, är allra första gången som jag läser en om kvinnor. Det finns någonting fantastiskt bara i det, och det ger hela boken en unik och helt ny känsla för mig.

Jag kan inte påstå att jag förstår den sovjetiska önskan att gå ut i krig, hur självklart det uppenbarligen var för så många att strida och dö för sitt fosterland och för Stalin. Inte heller kan jag relatera till ett Ryssland på fyrtiotalet, men det behövs faktiskt inte heller. Det här är en sida av inte bara andra världskriget utan alla krig, som varit undangömd så länge och som jag inte vetat någonting om, och det känns så viktigt att läsa om den. Det känns som en plikt att noga läsa alla vittnesmål, att se till att bokstavera sig igenom alla de ryska namnen, att på något vis ge dem upprättelse, om så bara för mig själv. För jag beundrar dem, väldigt mycket.

Det är dock viktigt att minnas att Kriget har inget kvinnligt ansikte inte är uppbyggd som en roman, och att den inte har en enda engagerande röd tråd på det sättet som man kanske gärna vill ha. Den är fragmentarisk, en kör av röster ur det förflutna. Men jag tycker det är både bra och viktigt att den här typen av dokumentärt skrivande också får vinna Nobelpriset. Det är ett erkännande av en annan sorts litteratur, ett annat sätt att berätta. Att boken är dokumentär innebär inte att den inte samtidigt kan vara litterär. För till detta kommer ju Aleksijevitjs språk, som ofta gräver sig rakt in under huden. Det enda jag har svårt för rent språkligt är den överdrivna användningen av ellipser, alltså tre punkter i rad. Jag antar att syftet med dem är att visa att det alltid finns en fortsättning, att erfarenheterna inte tar slut, men när det används efter så väldigt många meningar blir jag störd i läsningen.

Men allra oftast är språket pricksäkert och urskillningslöst, liksom kvinnornas redogörelser - ofta grips jag av ett stort medlidande - att behöva gå igenom sådana fruktansvärda saker, att vara tvungen till så ofattbara handlingar går utöver allt man kan föreställa sig om vad krig är. Vad det innebär det egentligen att döda och att vilja döda? Det är också en bok om hur kriget aldrig lämnar en, hur djupa ärr det skapar, och om hur oförlåtligt det är. Men allra mest är Kriget har inget kvinnligt ansikte kanske en bok om den lilla människan i det stora, om hur det stora historiska kriget faktiskt handlade om riktiga, levande människor. Det är ett vittnesmål om styrka, mod och överlevnad.

Jag har lärt mig väldigt mycket när jag har läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det känns som en väldigt viktig bok som många, eller alla, borde läsa. För detta och för sitt språk är Aleksijevitj definitivt värd sitt Nobelpris, och jag hoppas att det får många, många fler att läsa den här boken. För dessa kvinnor bör och ska kommas ihåg.

"U vojny-ne zjenskoje litso", 2006

Mina kvällar

Just nu har jag massor i skolan - vi håller på med en kurs som heter Språk som kulturbärare som visserligen är fantastiskt intressant, men som också kräver det mesta av min tid och energi. Det är först om kvällarna som jag brukar försöka få lite läst. Så här kan det se ut (det är fortfarande Aleksijevitj som är på tapeten). Vad läser ni?

Lennart Hellsing är död

Så fick man veta att Lennart Hellsing, pappa till bland annat Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, dött 96 år gammal. Han har alltid imponerat på mig med sina lekfulla rim, och hans ABC-bok tyckte jag mycket om som barn. Och så den här dikten om böcker, så klart.

 

Vad har ni för minnen av Lennart Hellsing?

Grattis till Khemiri!

Det är knappast någon överraskning att Jonas Hassen Khemiri vann årets Augustpris med sin Allt jag inte minns, om man får tro alla de bloggar som recenserat den (eller om man någon gång har läst något av honom). Jag måste verkligen skärpa mig och läsa mer än bara Ett öga rött - och den här verkar vara ett bra ställe att börja på.

Och så måste jag ju nämna att Jessica Schiefauer vann med den enda boken jag hunnit med att läsa - När hundarna kommer. Vad tycker ni, vann rätt bok?

Vem är värdig?

På måndag tillkännages det vilka böcker som får Augustpriset 2015. Själv har jag varit väldigt dålig på att läsa de nominerade titlarna; bara Rörelsen och När hundarna kommer har jag hunnit med. Har ni lyckats läsa fler? Vilka hoppas ni vinner?

Recension: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Det var när jag tittade på Augustpriset Live som jag fick upp intresset för den här boken, och jag har sett fram emot den så mycket att jag inte ens orkade vänta på att reservationen skulle komma in på biblioteket. Jag köpte den istället, och har läst den med andan i halsen.

När Ester och Isak träffas blir de blixtförälskade - de är unga, hopplöst kära och kan inte se någonting utom varandra. Samtidigt blir Isaks yngre bror Anton kompis med en kille som har ett farligt ljus i ögonen, en kille som har svarta kängor och hemmagjorda tatueringar och inga gränser över huvud taget. Och under sommaren som går djupnar Isak och Esters relation och blir mer komplicerad, en ung pojke misshandlas till döds och ingenting kan någonsin bli som vanligt igen.

Det är väldigt tydligt att När hundarna kommer är starkt inspirerad av mordet på fjortonårige John Hron 1995, vilket författaren också nämner i sin slutkommentar. Själv är jag för ung för att komma ihåg det, men inte för att inte veta om det, vilket kanske många som tillhör den här romanens målgrupp faktiskt är. Därför tycker jag att den här boken känns enormt viktig, och jag hoppas att den hittar vägen till många tonåringar och många klassrum, för det här är en bok som bör läsas, som bör diskuteras och pratas om.

Det är också en väldigt bra uppbyggd berättelse, som är proffsig på flera olika sätt. Jag uppskattar framför allt att boken förenar ljus och mörker på ett så bra vis - för det är på många sätt en kärlekshistoria mer än vad det är en bok om nynazism eller våld eller ondska. Kontrasterna mellan kärlek och våld och ibland också kombinationen av de två är utan tvekan det mest intressanta med hela boken. Ester och Isak står trots allt i centrum romanen igenom, och jag tycker om att den tar upp hur skadligt det kan vara att gå upp för mycket i en annan människa, att sluta fungera på egen hand och leva bara för någon annans skull.

Men så är det ju såklart också en bok som handlar om en tragedi och om hur handlingar inte går att ta tillbaka eller förändra, och om hur en enda våldshandling får konsekvenser som inte går att göra ogjorda för någon inblandad. Dessutom använder sig boken av en skicklig symbolik, om än lite övertydlig, och är skriven på en kort, intensiv prosa som rycker tag och drar med.

Det som drar ner betyget en del är dock hur väldigt förutsägbar den är. Väldigt tidigt går det att räkna ut nästan allt som ska hända, och läsningen blir linjär, utan några överraskningar eller oväntade händelser. Emellanåt kan jag önska att det fanns mer att undra över, mer utrymme för mig som läsare att delta. Men det finns naturligtvis en poäng i att boken är så pass tydlig - den riktar sig dels till en ung publik, och dels har den mer än ett viktigt budskap som lämpar sig bäst i ett enda hårt knytnävsslag, utan krumbukter.

När hundarna kommer är en bok som känns aktuell, viktig och dessutom hyfsat tidlös, vilket är ovanligt för en ungdomsroman. Den skulle lika gärna kunna utspela sig på nittiotalet som idag, eftersom den har väldigt få tidsmarkörer. Det är också en bok som känns hel, en komplett roman som är väl utarbetad och strukturerad. Dock tror jag tyvärr att jag hade för högt uppskruvade förväntningar på den, och även om jag hoppas att många kommer att läsa den, så är den inte det mest drabbande jag läst i år. Men sin Augusprisnominering har den verkligen förtjänat.

Sist måste jag också nämna hur bra formgiven boken är - omslaget är verkligen mer unikt än vad som framgår av bilden!

"När hundarna kommer", 2015

Är det möjligt?

Kan detta vara en filmatisering som faktiskt gör boken rättvisa? Man vågar nästan inte hoppas...

Det är Stephen Kings superba bok 11.22.63 som Hulu har filmat (till en tv-serie om jag förstått det rätt). Med James Franco! Och de verkar ha fått till tidsandan. Än så länge har vi bara en teaser, men jag tycker den ser fin ut. Vad tror ni?

Poddtips

Förra året läste jag Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho, som jag gillade väldigt mycket. Så mycket att jag såg till att få mitt ex signerat av honom på årets Bokmässa. Sen dess har jag börjat följa honom på diverse sociala medier och hur det nu blev så började jag lyssna på hans poddradioprogram som han gör med sin kompis/kollega Ted Forsström. Det är kanske inte en direkt litteraturrelaterad poddcast men jag vill tipsa om den ändå!

Det är egentligen lite otippat att jag som skåning slaviskt har börjat följa en finlandssvensk podd, men nu ser jag till att lyssna varenda tisdag. De är verkligen riktigt roliga och det har blivit en av höjdpunkterna varje vecka för mig, att sätta igång deras podd på bussen hem eller när jag går en långpromenad. För er som är intresserade går det att lyssna till exempel här.

Och samtidigt kan ni ju ta och läsa Korkea-ahos böcker, för de är riktigt bra. Jag måste ta mig i kragen och läsa hans senaste snart. Lyssnar ni på någon podd?

Tillbaka till barndomen

Ni vet sådana där målarböcker för vuxna som är inne just nu, med pyttesmå mönster att färglägga för att bli lugn? Just det - det ska komma en med Harry Potter-tema! Jag har stått och tittat på de där böckerna länge och nu tror jag äntligen att jag har hittat en med motiv jag har lust att färglägga. Kolla in:

(Tyvärr verkar den inte gå att beställa via svenska förlag förrän i mitten på december, men då har vi ju något att önska oss i julklapp, eller hur?)

Också mobilen är nördig nu

Jag insåg förresten att jag inte visat mitt nya mobilskal! Jag köpte ju en ny telefon för ett par veckor sen, och beställde det här skalet samtidigt från den här Etsy-shopen.  Det passar bra, eftersom jag verkligen gillade Räddaren i nöden och den har ett så fint omslag.

Och så har jag börjat på årets Nobelpristagare, äntligen! Vad läser ni?

Recension: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol har existerat i min periferi i flera år, liksom Chimamanda Ngozi Adichie själv. Jag har många gånger stått och tittat på hennes böcker på biblioteket, men inte lånat någon eftersom deras blotta tjocklek har känts tröttsam. Men så fick jag se ett av Adichies Ted Talks till skolan för ett par veckor sedan, och blev golvad av hennes personlighet och förmåga att uttrycka sig - och jag gick och köpte den här boken.

Det är sextiotal i ett Nigeria som präglas av politiska motsättningar och konflikter. Olanna och Kainene är tvillingsystrar från övre medelklassen, som är mer olika än lika. Olanna har en relation med den högljudde revolutionären Odenigbo, medan Kainene träffar den blyga och försynta britten Richard. När inbördeskriget 1967 blir ett faktum och Biafra utropas som en egen stat faller deras liv samman. Under de tre år som Biafra existerar måste allting som betyder något omvärderas, och själva tillvaron blir en prövning att överleva.

Jag måste medge att en av anledningarna till att jag aldrig läst Adichie beror på att hon skriver om Nigeria. Jag har ingen koll på Nigeria över huvud taget, och Biafra är ett ord jag bara stött på i samband med svält och katastrof. Förutom att den är en fantastisk bok, så har En halv gul sol lärt mig enormt mycket som jag inte hade någon aning om, och för det är jag väldigt tacksam.

Det är svårt att beskriva vad boken handlar om eftersom den utspelar sig under en lång period - man får följa en familj från början på sextiotalet till slutet av Biafras existens, och under tiden händer mycket som förändrar karaktärerna. Därför har jag svårt för bokens baksida och hur den avslöjar massor som inte händer förrän väldigt långt in - en grej som beskrivs på baksidan händer inte förrän efter 550 sidor, vilket är en helt enormt långdragen spoiler!

Hur som helst är det verkligen karaktärerna som gör den här boken. Den är framför allt centrerad kring den sympatiska och vackra Olanna och hennes sarkastiska, kyliga syster, men har ett brett persongalleri som ger boken ett sprakande liv. Bland annat får man följa den godhjärtade Ugwu, en ung pojke från en fattig by som börjar arbeta som tjänare hos den bildade Odenigbo, och som snabbt blir en viktig del av familjen. Den tafatte och blyga Richard som kämpar för att hitta sin plats i samhället som vit man spelar också en central roll.

Men även om det är karaktärerna som bär upp den här romanen så handlar det också mycket om Adichies språk, hennes intensitet och kraft som författare. I kombination med så vältecknade karaktärer blir romanen otroligt engagerande. Själva läsningen har varit näst intill berusande, det enda jag har velat göra är att läsa, och trots att boken är så tjock så har den gått fort och lätt att ta sig fram i. Att den handlar om krig och fruktansvärda händelser som ägt rum på riktigt gör naturligtvis läsningen tyngre, men gör också att den känns desto viktigare. För jag vet ju ingenting om det här, och jag kan bli arg på det. Varför vet jag så lite om ett så fruktansvärt krig? Varför får man inte lära sig om sådana här saker, varför de händer och hur de påverkar oss? Vi vill gärna se att Afrika och mellanvästern är platser skilda från oss i Europa och västvärlden, med människor vi inte kan förstå oss på. En halv gul sol blir när den är som bäst ett slag i ansiktet på den uppfattningen, en bok som om och om igen säger; Världen var tyst när vi dog.

Jag ska inte låtsas att jag förstår all politik som boken också handlar om - Storbrittanien, Ryssland och USA:s roller, kupperna som ägde rum och spänningarna mellan de olika folken, men jag inser också att det är inte är detta som är det allra viktigaste. I slutändan handlar boken ändå om människor - människor som måste se saker ingen borde behöva se, och som blir ärrade för alltid av vad de tvingas gå igenom. I grund och botten är En halv gul sol en ytterst mänsklig bok om mänskligt lidande, som känns viktig också idag eftersom den tjänar som en påminnelse om hur krig påverkar oss, oavsett vilken världsdel vi bor i, vilken religion vi tillhör eller vilken hudfärg vi har.

"Half of a Yellow Sun", 2006

Plågan

Alltså, ni anar inte hur mycket jag bara vill läsa En halv gul sol. Det är i princip det enda jag vill i hela världen för tillfället, och istället sitter jag fast med att skriva en hemtenta. Men jag har iallafall vägt upp det hela lite grann med att använda Chimamanda Ngozi Adichie som en av mina källor...

Högens återkomst

För att få lite ordning i skallen på alla böcker som jag vill läsa härnäst så återtog jag mitt system med en läshög. Så här ser den ut:

Det är En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läser för tillfället, Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell som jag fick i födelsedagspresent, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer som jag tror blir näst på tur, Biotika av KG Johansson som är ett recensionsexemplar, och så klart Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj som jag tjatat om att jag ska läsa i typ en månad nu. Dessutom kom min reservation på Hate List av Jennifer Brown in på biblioteket häromdagen, så den ska också hämtas ut... det är verkligen en oändlig lista, detta.

Vilka böcker ligger på lut hos dig?

På resa med Adichie

Innan jag åkte till Dublin i helgen var det som vanligt samma svåra fråga att att ta ställning till - vilken bok att ta med på resan. Eftersom jag kommit i kontakt med Chimamanda Ngozi Adichie under min utbildning och blivit smått förälskad bestämde jag mig för att äntligen ta och läsa En halv gul sol som funnits på min radar ganska länge - den är dessutom så tjock att jag inte riskerade att den skulle ta slut.

Och tur var det, för flygresan och tågtimmarna flög förbi i sällskap med den här boken! Men den är ofantligt tjock, och nu har jag bara kommit halvvägs. Dock kom skolan och satte käppar i hjulet - jag måste nämligen skriva en hemtenta nu i dagarna och har inte så mycket tid över till att läsa (även om boken åker fram på varje spårvagn och busshållplats). Men till helgen hoppas jag att jag kan läsa ut den iallafall!

Vad läser ni?

Dublin-souvenirerna

När jag var i Dublin i helgen köpte jag som sagt lite souvenirer - alla i form av Harry Potter-prylar (vad annars).

Först och främst köpte jag den här mysiga tröjan med Hogwarts vapen på. Det blir min fjärde Harry Potter-tröja i raden faktiskt. Men de sålde också t-shirts med de olika elevhemsvapnen på, och till och med mjukisbyxor med t.ex Gryffinfor i text på ena sidan. Men jag nöjde mig med den grå!

Och så köpte jag det här Deathly Hallows-halsbandet, ett sådant har jag velat ha väldigt länge.

En Dublin-helg

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en mini-semester på Irland! Jag var i Dublin över helgen för att hälsa umgås med vänner och se lite av stan. Irland har ju producerat en hel del kända författare - däribland Jonathan Swift, Oscar Wilde, James Joyce, George Bernard Shaw, W.B. Yeats och Samuel Beckett. Dublin är faktiskt den stad i världen som producerat flest författare som fått Nobelpriset i litteratur (Yeats, Shaw och Beckett har alla fått priset).

Så en av de roligaste grejerna jag gjorde var att besöka Oscar Wildes staty på Merrion Square, där han ligger utfläkt på en sten klädd i färgglada kläder. Tvärsöver gången finns pelare där kända citat av honom finns skrivna i olika handstilar - vilken citatmaskin!

Statyer av James Joyce fanns det också många av.

På University College Dublins campus hittade jag dessutom coola planscher med Dumbledore på:

(Och jag köpte souvenirer i form av en mysig Harry Potter-tröja och ett Deathly Hallows-halsband som jag får visa senare).

Det finns massor av fler litterära sevärdheter i Dublin, som Trinity College Library och Writer's Museum, men det hann jag inte med den här gången. Men jag tyckte mycket om Dublin och nu har jag ju en anledning att åka tillbaka! Har ni några platser ni skulle vilja besöka på grund av litteratur?

Pappor i litteraturen

Nu är det alltså Fars dag! Grattis alla pappor! Liza på I Regnet gjorde en så fin lista på pappor i litteraturen att jag var tvungen att sno idén och göra en egen sammanställning.

Den första pappan jag alls kommer att tänka på är såklart Atticus Finch från Dödssynden (To Kill a Mockingbird). Han är hela USA:s moraliska kompass och en verkligt minnesvärd, godhjärtad far. Här är han spelad av Gregory Peck i filmatiseringen från 1962.

Nämnas måste ju också Arthur Weasley från Harry Potter-böckerna, som är så lätt att tycka om och som alltid har en fråga om mugglarvärlden på tungan. Han och Molly är ett enormt godhjärtat radarpar som alltid ställer upp och gör det rätta.

Så tänker jag på pappan i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Han är så bra framställd genom ögonen på den tonårige Halim som bara tycker att han är mesig. Men för mig blev han sympatisk och en av bokens stora förtjänster.

Men pappor behöver ju inte alltid vara biologiska. En av de bästa papporna jag någonsin stött på är utan tvekan den jordnära och barske Tom i Godnatt mister Tom av Michelle Magorian. Relationen han bygger upp till Willy, den evakuerade pojken han tar hand om under andra världskriget, är så fantastiskt väl skildrad.

Och avslutningsvis måste jag ju nämna Mattis. Ronja Rövardotters pappa är väl fastetsad i det svenska medvetandet som en av Astrid Lindgrens mest minnesvärda karaktärer, och det är han värd!

Vilka litterära pappor är era favoriter?

Att läsa är att resa-taggen

Den här hittade jag hos I Regnet - fast jag översatte lite själv för att få titeln svensk! Den passar extra bra nu eftersom jag faktiskt åker utomlands över helgen. Häng på ni med!

1. Favoritvy i böcker
Jag vet egentligen inte vilken typ av miljö jag gillar bäst - jag gillar allt möjligt faktiskt, så länge det är bra beskrivet. Vildmarken i Jack Londons verk är fantastisk, liksom Las Vegas i Steglitsan eller ökensanden i Kvinnan i sanden. Just att kunna uppleva så ånga olika platser genom att läsa är kanske det mest fantastiska.

2. Favoritvärld i en bok/bokserie
Om jag utesluter Harry Potters trollkarslvärld så måste jag nog svara Abarat, som bara verkar vara så fantastiskt fullt av möjligheter och äventyr.

3. Var läser du bäst: flygplan, bil, tåg, buss eller annat transportmedel?
Jag blir lite åksjuk av att läsa i bilen eller på bussen, men på tåg och flygplan brukar det gå bra!

4. Vad läser du helst för typ av böcker på resan?
Alt möjligt, men helst i pocket. Jag kan tycka det är extra roligt att läsa böcker som utspelar sig i landet eller på platsen man besöker. Till exempel läste jag Ringaren i Notre Dame i Frankrike, och besöket i Notre Dame gav mig väldigt mycket mer för att jag just hade läst ut boken.

5. Fantasivärld eller verklighet?
Jag föredrar faktiskt att läsa böcker som inte utspelar sig i andra världar, helt enkelt eftersom jag blivit mer kräsen och inte riktigt har energi nog att sätta mig in i helt nya regler och system.

6. Tidsresor: föredrar du att läsa om dåtiden, nutiden eller framtiden?
Det beror nog lite på humör - vissa tidsperioder lockar mig mer än andra. Medeltid och den viktorianska eran har jag inte så mycket till övers för, och väldigt framtidsorienterad sci-fi kan också bli svår. Men femtio-, sextio- och sjuttiotal tycker jag om att läsa om! Det blir väl kanske närmare nutid då, tror jag.

7. Besöker du hellre bokhandelskedjor eller privata lokala bokhandlar när du är utanför din hemstad?
Små små antikvariat och fristående bokhandlar är det bästa oavsett plats. Men utomlands kan det ju vara spännande med bokhandelskedjor man inte känner till också!

8. Land/stad/plats jag vill besöka p.g.a en bok:
Amsterdam (kanske mycket på grund av Vykort från ingenmansland och Steglitsan), Venedig (på grund av Tjuvarnas herre och Maskernas stad), och så London, på grund av att jag vill till både Harry Potter-studion och Sherlock Holmes-museet!

9. Bokkaraktär du skulle vilja ha med dig på en resa.
Oj, svårt! Men kanske Snusmumriken? Vet att han helst reser ensam men det vore ju inte helt fel att vandra lite med honom!

10. Nämn en stad/ett land/en plats där du skulle vilja att en bok skulle utspela sig.
Det är ju alltid extra kul med böcker som utspelar sig på platser man känner till. Så Skåne!

11. Rekommendera en bok där resande/utforskande av plats har en stor roll.
Det är inte en roman, men Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma handlar väldigt mycket om utforskande, både av en plats och av en tid. Och den är ohyggligt bra!


12. Om du fick välja en bok som du skulle resa jorden runt med och rekommendera människor att läsa, vilken skulle du välja?
Också en så svår fråga. Jag skulle nog ta med mig en bok som betytt mycket för mig och som samtidigt skulle säga något viktigt som gäller alla. Jag är frestad att svara Harry Potter, men hur kul är det..?

13. Beskriv din drömresa/favoritresa med ett bokomslag eller en boktitel!
Omslaget till Gale tycker jag är så fint, och antyder långa spännande resor till havs. Tyvärr är jag lite sjösjuk av mig och själva boken handlar ganska mycket om en resa som blir en mardröm, men omslaget är ändå väldigt vackert.

Recension: Geralds lek av Stephen King

Väldigt länge har Geralds lek varit en av de få böcker av Stephen King som jag inte läst. Vad det beror på vet jag egentligen inte, kanske bara att jag inte fått tag i den förrän ganska nyligen. Hur som helst började jag på den redan i somras men gav upp. Den här andra gången har jag tagit mig igenom den, men det har varit oväntat svårt.

Jessie och Gerald Burlingame har åkt till sin stuga över dagen för att ha lite kul. Det är oktober och de är ensamma i området kring den vackra sjön. Men när Gerald låser fast Jessie med handklovar vid sängstolparna vill hon inte vara med längre. Hennes protester får en betydligt värre effekt än vad hon avsett, och i en handvändning befinner hon sig i den värsta situationen i sitt liv. Sovrummet i stugan har förvandlats till ett fängelse, och hon kommer inte loss från handklovarna som fjättrar henne vid sängen. Ensam och fullständigt utlämnad måste Jessie inse att hon bara har sig själv att förlita sig på. Och kanske är det också dags att göra ett återbesök till det som egentligen hände när hon var elva år.

Jag brukar alltid gilla Stephen King, även när han inte är bra, helt enkelt för att han alltid sätter en spännande berättelse i första rummet. Men jag har hittat ett undantag. Jag gillar faktiskt inte Geralds lek alls, och det beror på flera saker.

Den tydligaste orsaken till mitt ogillande är utan tvekan att boken är extremt seg. Det är inte som i Lida, en annars lite snarlik roman som också går ut på att vara fånge i ett rum, men som iallafall har en tydlig handling och en klaustrofobisk spänning mellan två karaktärer. Jag skojar inte när jag säger att snart sagt alla de 330 sidorna i Geralds lek utspelar sig medan Jessie ligger fångad i sängen, helt ensam. Det finns ingen annan karaktär att interagera med, istället får hon prata med sig själv. Bristen på karaktärer och miljö gör att jag upplever boken som helt olidligt händelselös. Läsningen är en lång väntan på att se hur Jessie äntligen ska lösa situationen, och tiden det tar att komma dit är plågsamt tråkig.

Boken väger upp det en del genom att också vara en berättelse om övergrepp och om att möta sina fasor och överleva sitt förflutna, men för mig är det inte tillräckligt för att boken ska bli bra. Jag kan uppskatta idén och försöket, men själva utförandet är faktiskt inte alls särskilt bra. Jag måste skumläsa emellanåt för att över huvud taget orka ta mig igenom de långa, beskrivande partierna och de olika rösterna i Jessies huvud som får stå som substitut för karaktärer.

Men jag kan ändå uppskatta en del saker i boken - jag tycker ändå om grundidén, för själva tanken på att hamna i en liknande situation som Jessies är stoff för mardrömmar, och det är effektivt. Jag tycker också om att boken på många sätt är ett försök att skriva om en förtryckt kvinna som äntligen inser sitt eget värde och sin egen oskuld, men det går inte att förneka att grejen är ganska klumpigt utförd och jag har svårt för när den feministiska idén störs av sexistiska inslag. King har en störande ovana att säga emot sig själv med en gubbig sexualisering av kvinnor i utsatta situationer, och det har jag svårt för även när jag inser att det inte är hans intention. Det ska också sägas att det är något som han blivit bättre på att undvika med åren, men det innebär inte att det inte svider i ögonen när det händer.

Kul är dock att boken har en del lösa kopplingar till Dolores Claiborne, en annan King-roman som också handlar om en stark kvinna som måste inse sin egen handlingskraft och som har andra gemensamma teman med Geralds lek (men som är, i mitt tycke, betydligt bättre).

Kort sagt tycker jag att Geralds lek är en bok som vill mycket men som inte hanterar det i grunden riktigt läskiga scenariot på ett bra sätt. Det finns för många sammanträffanden och upplösningen i slutet av boken känns långsökt. Det är en bok som hade tjänat på att vara en fjärdedel så lång eller till och med passat bättre som en novell, där den inte hunnit bli lika seg och långsam.

"Gerald's Game", 1992

Den oändliga listan

Just nu finns det så himla många böcker jag skulle vilja läsa - fler än vanligt, vill säga. Inom den närmaste framtiden vill jag ta itu med Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte, och de två Augustprisnominerade böckerna Monstret i garderoben av Johan Hilton och När hundarna kommer av Jessica Shiefenhauer.

Efter att ha sett Chimamanda Ngozi Adichies tal till skolan vill jag dessutom läsa En halv gul sol. Och så har jag börjat intressera mig allt mer för den finlandssvenske författaren Kaj Korkea-aho och har fortfarande inte läst hans senaste bok Onda boken. Sen har ju Neil Gaimans klassiska serieroman Sandman utkommit på svenska för första gången, och det är också något jag skulle vilja prova.

Och allt detta är bara ovanpå alla de gamla böckerna som står kvar på listan (och - i vissa fall - på hyllan). Vilka böcker vill ni ta itu med härnäst? Och hur väljer ni ut vilka att börja med?

En ny idol?

Som förberedelse inför morgondagens föreläsning skulle jag titta på författaren Chimamanda Ngozi Adichie som pratar "the danger of the single story". Jag blev helt tagen av henne och hennes sätt att formulera sig! Hon lyckades sätta ord på det jag själv har tänkt på så många gånger - faran i att bara läsa västerländsk litteratur. Jag har dock inte läst något av henne, trots att jag så länge tänkt göra det. Har ni läst henne? Vilken bok är bra att börja med?

Länk till det fantastiska talet finns här .

Årets tråkigaste månad är här

Så blev det plötsligt november! Ur lässynpunkt har oktober varit sådär för min del - bara fyra böcker har jag hunnit med. Jag skyller det på skola och annat livsrelaterat. Jag hoppas att den här månaden blir bättre! Jag brukar ogilla november allra mest av alla årets månader - det är en så tråkig, händelselös och grå månad. Men i år har jag faktiskt lite planer - i veckan åker jag till Irland ett par dagar, och så har jag ju studierna att hålla mig sysselsatt med förutom alla böcker som står och väntar.

Hur som helst så är det dags för en ny Månadens favorit - det blir Dansa på min grav av Aidan Chambers. Vad läser ni?