Jessie och Gerald Burlingame har åkt till sin stuga över dagen för att ha lite kul. Det är oktober och de är ensamma i området kring den vackra sjön. Men när Gerald låser fast Jessie med handklovar vid sängstolparna vill hon inte vara med längre. Hennes protester får en betydligt värre effekt än vad hon avsett, och i en handvändning befinner hon sig i den värsta situationen i sitt liv. Sovrummet i stugan har förvandlats till ett fängelse, och hon kommer inte loss från handklovarna som fjättrar henne vid sängen. Ensam och fullständigt utlämnad måste Jessie inse att hon bara har sig själv att förlita sig på. Och kanske är det också dags att göra ett återbesök till det som egentligen hände när hon var elva år.
Jag brukar alltid gilla Stephen King, även när han inte är bra, helt enkelt för att han alltid sätter en spännande berättelse i första rummet. Men jag har hittat ett undantag. Jag gillar faktiskt inte Geralds lek alls, och det beror på flera saker.
Den tydligaste orsaken till mitt ogillande är utan tvekan att boken är extremt seg. Det är inte som i Lida, en annars lite snarlik roman som också går ut på att vara fånge i ett rum, men som iallafall har en tydlig handling och en klaustrofobisk spänning mellan två karaktärer. Jag skojar inte när jag säger att snart sagt alla de 330 sidorna i Geralds lek utspelar sig medan Jessie ligger fångad i sängen, helt ensam. Det finns ingen annan karaktär att interagera med, istället får hon prata med sig själv. Bristen på karaktärer och miljö gör att jag upplever boken som helt olidligt händelselös. Läsningen är en lång väntan på att se hur Jessie äntligen ska lösa situationen, och tiden det tar att komma dit är plågsamt tråkig.
Boken väger upp det en del genom att också vara en berättelse om övergrepp och om att möta sina fasor och överleva sitt förflutna, men för mig är det inte tillräckligt för att boken ska bli bra. Jag kan uppskatta idén och försöket, men själva utförandet är faktiskt inte alls särskilt bra. Jag måste skumläsa emellanåt för att över huvud taget orka ta mig igenom de långa, beskrivande partierna och de olika rösterna i Jessies huvud som får stå som substitut för karaktärer.
Men jag kan ändå uppskatta en del saker i boken - jag tycker ändå om grundidén, för själva tanken på att hamna i en liknande situation som Jessies är stoff för mardrömmar, och det är effektivt. Jag tycker också om att boken på många sätt är ett försök att skriva om en förtryckt kvinna som äntligen inser sitt eget värde och sin egen oskuld, men det går inte att förneka att grejen är ganska klumpigt utförd och jag har svårt för när den feministiska idén störs av sexistiska inslag. King har en störande ovana att säga emot sig själv med en gubbig sexualisering av kvinnor i utsatta situationer, och det har jag svårt för även när jag inser att det inte är hans intention. Det ska också sägas att det är något som han blivit bättre på att undvika med åren, men det innebär inte att det inte svider i ögonen när det händer.
Kul är dock att boken har en del lösa kopplingar till Dolores Claiborne, en annan King-roman som också handlar om en stark kvinna som måste inse sin egen handlingskraft och som har andra gemensamma teman med Geralds lek (men som är, i mitt tycke, betydligt bättre).
Kort sagt tycker jag att Geralds lek är en bok som vill mycket men som inte hanterar det i grunden riktigt läskiga scenariot på ett bra sätt. Det finns för många sammanträffanden och upplösningen i slutet av boken känns långsökt. Det är en bok som hade tjänat på att vara en fjärdedel så lång eller till och med passat bättre som en novell, där den inte hunnit bli lika seg och långsam.
"Gerald's Game", 1992
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar