I want this because of reasons

Jag har upptäckt Etsy och nu fyller jag ut listan över saker jag vill ha rätt rejält. Igen. Men jag menar, kolla bara:

Först ut, bästa nyckelringen ever. Jag har visserligen redan en som jag gillar (i form av en uggla), men skulle jag byta ut den skulle det bli till den här.

Jag är fruktansvärt dålig på att bära ringar. Och jag skyller det på att jag inte äger någon ring jag verkligen, verkligen gillar. Den här skulle jag lätt ha på mig.

Och de här.

Jag är på jakt efter ett nytt mobilskal också, och även om jag fortfarande är upprörd över att det där med motivet från Call of the Wild inte finns för iPhone 4 så skulle jag utan tvekan kunna ha det här istället. Lagom internt för alla Sherlock Holmes-fans och Cumberbitches.

Mer Harry Potter-ringar jag skulle ha tagit på mig utan att tveka en sekund. Funderar allvarligt på att beställa någon av dem när jag har pengar över. (förutom Snapes Always så står det Until the very end på den andra).

Kommer ni ihåg mitt lilla ramble angående ex libris och hur gärna jag skulle vilja ha ett? På Etsy kan man köpa stämplar istället, så slipper man betala för klistermärken (vilket är bra, för jag skulle ha behövt typ 300). Ugglor, lätt.

Och så det här. En gång när jag var yngre var jag på Malmöfestivalen och hittade ett stånd där de sålde sådana här halsband, gjorda av riktiga tangenter från skrivmaskiner. De var äckligt dyra och därför köpte jag inget, men jag har alltid ångrat det. Nu har jag dock hittat flera olika alternativ och är ganska sugen på att köpa ett, antingen med bokstaven A eller ett frågetecken.

Vilka bokrelaterade prylar ger dig seriösa cravingproblem? Jag vill läsa i kommentarerna! 

Mitt i natten-bio

Jag har sovit nästan hela dagen efter att ha varit på mitt livs första midnattspremiär. Premiären för - just det, The Hunger Games: Catching Fire. 

Jag har som sagt aldrig förut varit på en midnattspremiär, och det var ganska speciellt - vi fick gratis popcorn, Coca-Cola och nyckelringar, plus boken Divergent av Veronica Roth, som väl går lite i samma anda som Hunger Games om jag fattat det hela rätt.

Vid niotiden började jag, min syster och typ 500 andra med att se den första filmen, och efter en halvtimmes paus var klockan över midnatt och det vankades nummer två.

Hunger Games är filmer som jag faktiskt tycker följer böckerna väldigt bra - jag gillar valet av skådespelare, framför allt Jennifer Lawrence som är fantastisk, och filmerna håller sig väldigt nära sina förlagor. Vilket kanske inte är så svårt med tanke på att böckerna är väldigt filmiska i sig, men ändå värt en eloge.

Tjugo i tre på natten var Catching Fire slut och jag var inte i säng förrän lite i fyra. En lång kväll, men väldigt värt det.

Mina recensioner av böckerna finns här: Hunger Games, Catching Fire, och Mockingjay.

Veckans recension: Värddjuret av Marie Hermanson

I mitt lilla (nej, faktiskt ganska stora) projekt med att äntligen läsa igenom alla olästa böcker jag äger, så är Värddjuret en av de första jag tar itu med. Jag har tidigare läst Mannen under trappan och Hembiträdet av Marie Hermanson, och jag är väldigt förtjust i hennes sätt att skriva skräckbetonade, vuxna böcker på svenska. Dessutom ofta med övernaturliga inslag. Värddjuret kan vara den roman jag läst av henne som jag tycker är den allra starkaste hittills - jag gillade idén med både Mannen under trappan och Hembiträdet, men båda de böckerna snubblade liksom lite på mållinjen. Värddjuret, däremot, känns som en enhetlig och liksom komplett bok, trots sitt relativt öppna slut.

Anna, en ensamstående, barnlös kvinna i yngre medelåldern, hamnar i något av en känslomässig kris när den gifta mannen som hon länge haft ett förhållande med gör slut. Hon åker till Borneo på semester i ett försök att tina upp sig själv. När hon kommer tillbaka till Sverige upptäcker hon en svullnad i sitt vänstra lår - och efter ett besök hos en excentrisk läkare som är expert på tropiska sjukdomar får hon reda på att hon har blivit värddjur åt en främmande varelse.

Det som jag gillar så skarpt med den här romanen är att den långsamt och utan att man riktigt märker det blir mer och mer skräckinjagande. Vid ett tillfälle när boken närmar sig slutet inträffar något som liknar en plot-twist och som lämnar mig i ett tillstånd av total sträckläsning. Det som verkligen får mig att sitta som klistrad är att jag inte har en aning om hur det kommer gå. Om det finns en nackdel med att läsa mycket så är det just detta att man efter ett tag blir alldeles för bekant med "mallen", det vill säga det upplägg som de flesta författare medvetet eller omedvetet följer. Det finns nästan ingenting tråkigare än att sitta där med en bok och veta på ett ungefär hur det kommer sluta för att den liknar så mycket annat man läst. Och det blir allt mer sällsynt att jag stöter på böcker som totalt överraskar mig. Värddjuret är en av dem. Jag vet aldrig riktigt var någonting kommer att leda, och det är detta mer än någonting annat som håller mig kvar.

Huvudpersonen Anna berättar boken i jagform och är faktiskt inte särskilt sympatisk. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig fattar ordentligt tycke för henne, men hon känns kall, otillgänglig och nästan uttråkad i sitt liv. Ändå lämpar hon sig bra för berättelsen, kanske på grund av att hon är jaget man befinner sig inuti. Även med Hermansons tidigare böcker har jag haft problem med att känna mig nära huvudpersonerna, och kanske är det just jagformen i den här boken som överbygger distansen jag annars skulle ha känt.

Det som Hermanson gör bra i alla de böcker jag läst av henne är att hon långsamt och omärkligt drar situationerna från accepterade, nästan normala, till absurda, obehagliga och skräckbetonade utan att man märker det - och plötsligt upptäcker man att allting är åt helvete utan att man märkt när eller hur det hände. Detta är något jag beundrar mycket och som jag som läsare uppskattar oerhört eftersom det överraskar mig.

Värddjuret överraskar, och den får mig att gripas av skräck och äckel samtidigt som jag ler stort åt hur den påverkar mig. Den känns enhetlig och mer stämningsfullt uppbyggd än någon av de böcker jag läst tidigare av författaren, vilket jag gillar. Den har en kall och ganska känslolös ton som på något sätt bidrar till obehagskänslan jag får i läsningen. Boken blir en berättelse byggd på ett muterat, förväxt tema kring moderskap och havandeskap som man aldrig riktigt vet om man finner vackert eller skräckinjagande.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i den här boken, för jag tror verkligen att den bör läsas utan att man riktigt vet vad som ska hända. Allt ni behöver veta om den är att den är läsvärd. Om inte annat för att den är något så ovanligt som en svensk roman som rör sig i skräckterritoriet.

"Värddjuret", 1995

Upp på önskelistan

Vandrade omkring i Malmö i veckan och upptäckte till min stora glädje att Stephen Kings roman 11.22.63 äntligen kommit ut på svenska, med titeln 22/11 1963. Jag som har oerhört svårt med siffror (är lite av motsatsen till en dyslektiker) kommer aldrig ihåg vad den här boken heter, men datumet syftar iallafall på dagen då John F. Kennedy mördades. Så vitt jag förstått handlar boken om tidsresor, och med tanke på att jag faktiskt gillade Kings senaste bok Under kupolen rätt skarpt - även om slutet var rätt lame - så är jag väldigt spänd på att läsa den här.

Stod och tittade på den i butiken, och den är (som vanligt) betydligt tjockare än vad jag väntat mig. Men jag ser verkligen fram emot att riktigt gräva ner mig i den, eftersom jag längtat så länge efter den. Det ser förresten också ut som om det är Albert Bonniers förlag som ger ut Stephen King på svenska numera när Bra Böcker inte finns mer.

Det går bra nu - del 2

Tänker "måste verkligen sluta köpa så mycket böcker som jag inte läser" för nittioelfte gången. Går in på biblioteket. De säljer gallrade böcker för tio kronor styck. Och jag går därifrån med fem stycken i min ryggsäck. Duktigt jobbat, fru Självdiciplin.

(böckerna är för övrigt Montaignes tre böcker Essayer, Vi kallar honom Anna av Peter Pohl och Glasblåsarns barn av Maria Gripe)

Veckans recension: A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är en bok som jag ändrat uppfattning om med tiden. Första gången jag läste den – med titeln En apelsin med urverk – tyckte jag inte alls om den. Jag hade svårt att ta till mig språket med sin påhittade ryska slang, och även om jag förstod bokens budskap så blev jag aldrig förtjust i den. Vid den tidpunkten hade jag inte heller sett Kubricks berömda filmatisering, vilket jag gjorde senare. Även filmen tyckte jag var en svår och märklig historia första gången jag såg den. Det dröjde ganska länge, men senare har jag sett om filmen flera gånger, och nu kan jag verkligen uppskatta den på flera plan. Jag har förstått mer av handlingen och vad verket egentligen vill säga, och när jag fick syn på boken i en svensk nyutgåva så bestämde jag mig för att köpa den och ge den en ny chans.

Precis som när jag såg filmen för andra gången så blir boken vid en andra genomläsning mycket lättare att ta till sig. Det är som om jag förstår och uppskattar den betydligt mer när jag vet vad den handlar om och när jag är beredd på det språkliga experimenterandet som pågår, och när jag närmar mig slutet på boken kan jag knappt sluta läsa.

I boken möter vi femtonårige Alex, vars största intressen är ultravåld och klassisk musik. Han spenderar dagarna med att sova och nätterna med att misshandla, våldta och råna tillsammans med sina tre ”drogisar”, det vill säga hans gäng. I våldet finner Alex en oerhörd tillfredsställelse. Men så blir han en kväll arresterad och hamnar så småningom i fängelse. På grund av all brottslighet är fängelserna i landet överfulla, och för att lösa problemet har regeringen bestämt sig för att införa Ludovicometoden, som Alex blir en av de första att utsättas för. Genom att tvingas se filmer med grova våldshandlingar samtidigt som han blir drogad och upplever ett fruktansvärt illamående blir Alex hjärntvättad till en god medborgare. Blotta tanken på att skada ett levande väsen gör att Alex drabbas av dödsångest. Mentalt bakbunden skickar myndigheterna ut honom i samhället igen.

Det är möjligt att jag precis avslöjade lite väl mycket av handlingen, men jag ursäktar mig med att de flesta vet åtminstone vad filmen handlar om, och dessutom är det ju denna hjärntvätt som blir bokens och filmens stora dilemma. Genom att betinga Alex med illamående varje gång han vill begå en våldshandling skapar boken en debatt kring det fria valet, och det är detta som är bokens kärna. Om man tar bort en människas förmåga att välja mellan gott och ont – vad gör det då henne till? Om man inte är kapabel till att välja det onda, blir man då god? Och vad är egentligen godhet, själva viljan att göra gott, eller handlingen i sig? Är motvillig godhet också godhet? Boken väcker många tankar kring godhet och ondska, och vad som egentligen gör en människa god eller ond. Bokens mest berömda mening kan mycket väl vara den upprepade ”När en människa inte kan välja upphör hon att vara människa.”

Boken är också intressant eftersom den lyckas vara både tidlös i sina teman, men samtidigt så tydligt en produkt av sin tid. Den är en dystopisk roman starkt präglad av en rädsla inför Ryssland och inspirerad av en växande ungdomskultur. Boken är skriven helt ur Alex synpunkt och innehåller hans alldeles egna slangspråk, en blandning mellan engelska och ryska – som vid min första läsning av boken blev förvirrande och irriterande, särskilt då man måste ha i åtanke att boken dessutom är översatt. Den här gången tycker jag det blir intressant och roligt eftersom läsaren ofta kan gissa sig till ordens betydelse, och i slutändan har man vant sig vid språket nästan helt. Inte ens när det gått flera dagar efter att jag läst ut boken kan jag sluta tänka på tolshockar, litson och maltjikar.

Att boken är skriven ur Alex jagform bidrar också till en hel rad intressanta effekter – bland annat faktumet att läsaren får sympatier med honom trots att han är så totalt genomvidrig. Jag skämtar inte, han är så motbjudande i sin sadism och sitt horrorsköna ultravåld, för att använda hans egna ord, att det är en klar bedrift av Burgess att man ändå kommer på sig själv med att ha sympatier med honom. Naturligtvis är Alex självcentrerad och tycker ständigt synd om sig själv, och hans berättarperspektiv blir opålitligt. Trots det är han ändå ett offer för ett större maskineri som gör honom lika illa som han gjort andra, och man är ändå alltid på hans sida. Som han själv säger i början av romanen: ”Satan i helvete må ta er allihop, om ni era jävlar står på det godas sida så är jag glad att tillhöra den andra avdelningen.” Han blir en sann antihjälte som man känner sig dragen till trots att han är egocentrisk, sadistisk, skadeglad och våldsam. Att han bara är femton år, helt övertygad om sin egen storhet, talar halvt slang och halvt gentlemannaspråk och dessutom lyssnar på Beethoven på högsta möjliga volym bidrar till hur skräckinjagande han faktiskt blir. Dessutom spökar bilden av filmens otäcke Alex, spelad av Malcolm McDowell, någonstans i huvudet hela tiden.

Som sagt har jag läst boken i en nyutgiven svensk utgåva som för första gången är helt komplett. Jag visste inte det här, men bokens sista kapitel blev borttaget när boken publicerades i USA, och filmen är således baserad på den beskurna versionen, precis som den förra svenska översättningen. I sista kapitlet vänder Alex ganska helt om i sina åsikter och sin livsåskådning, vilket ger boken en helt annan avslutande ton. Själv är jag inte säker på att jag gillar det – på något vis har boken större effekt när den slutar med en mörkare ton som i mina ögon verkar passa Alex bättre. Jag föredrar nog boken utan det avslutande kapitlet om jag fick välja.

Sammanfattningsvis; vid denna andra genomläsning uppskattar jag den här boken betydligt mer än vad jag gjorde första gången, och jag tror att det här är den typen av roman som nästan kräver att man läser den mer än en gång för att man verkligen ska fatta vad den går ut på. Det moraliska och etiska dilemmat är fortfarande bokens stora kärna och poäng, och på grund av det är det en tidlös bok som känns viktig att läsa för alla generationer. Läs den, och mer än så – läs den flera gånger.

”A Clockwork Orange”, 1962

Kolla vad jag har!

Just det. Morrans självbiografi.

Det går bra nu

Och det har inte ens gått en vecka sedan jag sa att jag inte skulle köpa nya böcker förrän jag läst ut alla jag har, och jag har redan köpt en ny bok. För att jag var korkad nog att gå in på antikvariatet i Ystad. Kom naturligtvis ut därifrån med en samling skräcknoveller av Poe. Suck. Men bokhandlaren därinne sa faktiskt en bra sak till mig: "Att ha olästa böcker i hyllan är som att ha inneboende vänner som inte betalar någon hyra."

30 bokfrågor

1. Har du ett speciellt ställe hemma där du brukar läsa?
Nej, men jag gillar att ha lugn och ro runt mig och inte så mycket annat som stör. Oftast hamnar jag i sängen eller i en soffa.




2. Bokmärke eller vilket papper som helst?
Jag gillar bokmärken och använder dem så ofta jag kan, men visst händer det att jag använder annat också om jag inte har bokmärken till hands.

3. Kan du sluta läsa var som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Jag kan sluta var som helst, oftast hittar jag direkt tillbaka till rätta stället. Men om jag vet att jag måste vänta ett tag innan jag läser vidare så försöker jag att sluta vid ett kapitel eller slutet på ett stycke.

4. Äter eller dricker du när du läser?
Ibland, det kan vara ganska mysigt.

5. Tittar du på tv eller lyssnar du på musik medan du läser?
Jag föredrar att läsa i lugn och ro. Särskilt tv:n tycker jag är väldigt distraherande, men jag kan mycket väl lyssna på låg musik eller sitta på en högljudd plats och läsa, även om det såklart är lite svårare.

6. En bok åt gången eller flera på samma gång?
Jag föredrar en åt gången, men det händer att jag läser flera samtidigt också. Dock är det oftast en indikator på att boken jag började läsa inte var tillräckligt engagerande för att hålla mig kvar.

7. Läsa hemma eller var som helst?
Var som helst. Det är väldigt skönt att kunna plocka upp en bok på tåget, på bussen eller när man väntar på något.

8. Läsa högt eller tyst inuti huvudet?
Tyst. Att läsa högt går oändligt mycket långsammare för mig.

9. Läser du någonsin i förväg eller hoppar över sidor?
Det händer tyvärr. Jag är inte stolt, och jag har lyckats spoila handlingen för mig själv flera gånger. Att hoppa över eller skumläsa gör jag dock aldrig.

10. Ha sönder ryggen eller behålla boken som ny?
Jag är av åsikten att böcker är till för att läsas. Därmed inte sagt att man ska vara oförsiktig, men jag tycker inte heller att man ska behandla dem som om de var av glas. Jag föredrar mina böcker med lite slitage, eftersom det visar att jag läst dem och att jag satt min egen prägel på dem. Det är också därför som jag tycker om att köpa begagnade böcker - de har mer personlighet.

11. Antecknar du i dina böcker?
Nej, åtminstone aldrig med skönlitteratur. Jag har gjort anteckningar i kursböcker för att underlätta studier, men jag försöker att markera med post-it-lappar i första hand. Hittar jag citat jag vill komma ihåg skriver jag av dem eller tar ett foto på sidan för att minnas.

12. Hur många böcker har du läst i ditt liv?
Omkring 550, inte inräknat omläsningar av böcker. Har räknat efter och i snitt läser jag en bok i veckan.

13. Vilken är din absoluta favoritbok någonsin?Jag har många favoritböcker, men jag står i skuld till Harry Potter och kommer aldrig någonsin att kunna jämföra de böckerna med några andra.

14. Vem är din absoluta favoritkaraktär?
Jag har så många där också! Det är omöjligt för mig att säga bara en. Men för enkelhetens skull ska jag välja en för den här listan - och jag tror jag väljer Graógráman från Den oändliga historien. Han är en ganska liten karaktär i boken och ägnas bara två kapitel, men ända sedan jag läste boken för första gången så har jag varit så fascinerad av honom. Delvis kanske för hans utseende - han är ett stort lejon som lever i en flerfärgad öken, och växlar färg för varje sanddyn han står på. Men kanske tycker jag främst om honom för att han presenteras som fiende men slutar som huvudpersonens vän, och han är en enormt ensam karaktär eftersom han förbränner allting runt sig till den öken han lever i. Han kallas Den brokiga döden och är en så komplex och sorglig sidokaraktär som jag aldrig riktigt kunnat släppa.

15. Favortfilmatisering av en bok?
Den gröna milen är en fantastisk filmatisering, liksom Stand by Me, baserad på The Body av Stephen King.

16. Vilken bok är den sämsta bok du vet, och varför?
Det finns en del böcker som jag verkligen inte tycker om, och ett fåtal som jag ogillar skarpt. En av dem är Yarden av Kristian Lundberg, som jag tycker är gnällig, egocentrisk och ensidig.

17. Vilken fiktiv karaktär är du kär i?
Min första kärlek var väl Harry Potter. Men jag är lite kär i Henry från Tidsresenärens hustru, det kan jag inte förneka.

18. Vilken av de böcker du läst i skolan har blivit din favorit?
I åttonde klass läste vi En komikers uppväxt, och sedan dess har jag haft en liten thing för Jonas Gardell som håller i sig.

19. Vilken bok skulle du vilja blev till film eller tv-serie?
Under förutsättning att det görs bra - The Dark Tower av Stephen King. Det skulle kunna bli så kick-ass.

20. Vilken är den första boken du minns att du läste?
Förutom Tintin som jag minns att jag läste hemma, och högläsning ur Madicken med mamma, så minns jag att jag läste böcker av Gull Åkerblom i typ andra, tredje klass. De handlade om ett par elever i mellanstadiet som blev kära och hade titlar som handlade om mat som Pizza med svamp och ost och Coca-cola och hamburgare. Det är åtminstone de första regelrätta kapitelböckerna som jag kan komma ihåg tydligt att jag läst, men jag tror jag hade böcker innan dess som jag också läste.

21. Vilken bok läste du sist och vad tyckte du om den?
I helgen läste jag ut I ett annat land av Håkan Lindquist. Det märktes att den var riktad till yngre, men den var bra och hade väldigt bra poänger som den fick fram på ett fint vis. 

22. Vilken författare skulle du helst vilja träffa?
Jag skulle ju hemskt gärna vilja sätta mig ner och prata med min världs två giganter; J.K. Rowling och Stephen King. Samtidigt tror jag att man kanske skulle bli lite besviken på något sätt när man inser att de också bara är människor, så egentligen är det kanske bäst att de får ha sitt liv på pappret och i mitt huvud. För att citera John Green: "What a treacherous thing to believe that a person is more than a person."

23. Lukten av nya eller av gamla böcker?
Både och luktar gott, men för mig är det nog ändå den gamla som jag tycker bäst om. Den ger bilder av bibliotek och dammiga mystiska hyllor, och jag svär att jag kan bli hög på den.

24. När hade du din Twilight-fas?
Jag fick den boken av förlaget som ger ut den i Sverige eftersom jag praktiserade där första året i gymnasiet. Jag hade aldrig hört talas om den, och jag tyckte att den var en underhållande, lite spännande och märkligt fängslande ungdomsbok. Jag läste nästa bok i serien när den kom och sen verkade hela världen brisera i en Twilight-explosion som jag aldrig riktigt fattade. Jag ska inte ljuga och säga att jag tyckte boken var dålig, för det tyckte jag inte, och tycker fortfarande inte. Nej, det är inget mästerverk och sista boken i serien kan vara något av det sämsta jag läst, men jag har heller aldrig riktigt förstått varför man ska hata den. Det finns bättre böcker, men lita på mig när jag säger att det också finns sämre.

25. Vilket är din favorit bland övernaturliga varelser?
Ända sen jag var barn har jag haft en fascination och ett intresse för varulvar. De är utan tvekan mitt favoritmonster, även om de har en tendens att bli rätt patetiska på film. Jag tror det handlar om striden mellan civilisation och djuriskhet som egentligen är det som jag har fallit för, och ingenstans blir väl den kampen så tydlig som hos varulven.

26. Om du kunde byta kropp och personlighet med vilken karaktär som helst, vem skulle det vara?
Jag har svarat på den här frågan förut och mitt svar är detsamma - jag skulle nog ge vad so helst för att bli en bakgrundskaraktär i Harry Potter. Jag vill inte vara en huvudkaraktär, jag behöver inte känna Harry Potter eller ens gå på skolan samtidigt som honom - jag vill bara gå på Hogwarts, som en vanlig elev.

27. När läser du?
Överallt och så ofta jag kan.

28. Vad läser du för tillfället?
A Clockwork Orange i nyöversättning. Jag har läst den förut men har förstått att jag nog inte förstod fullt ut vad boken hade att säga förut, och dessutom visar det ju sig att den svenska översättningen jag läst inte ens var komplett. So here I go again.

29. Pocket, inbundet eller e-bok?
På senaste tiden har jag börjat gilla pocketböcker desto mer än vad jag gjorde förut, på grund av det behändiga och lätta formatet. Dock finns det ingenting som slår en riktigt fin, inbunden bok i lite mindre storlek. Jag älskar inbundna böcker också, men de är svårare att ta med sig överallt. E-bok har jag aldrig provat och har egentligen ingen önskan att prova heller.

30. Innan du läste din favoritbok, trodde du då att den skulle bli din favorit?
Nej. Precis som med filmer så upplever jag nästan alltid bra böcker när jag inte fått höra på förhand att de är bra. Det bästa är när man inte vet något alls om boken och inte har några förväntningar alls. Det är då upplevelsen blir som mest förvånande och som starkast.

Veckans recension: I ett annat land av Håkan Lindquist

Den här boken hittade jag på bokrean i en låda med böcker för tio kronor styck. Jag köpte den dels för att den var i princip gratis och dels för att jag läst två böcker av Håkan Lindquist förut - Regn & åska och Min bror och hans bror. Båda de böckerna läste jag för att de behandlar homosexualitet. I ett annat land är den första bok jag läser av honom som inte fokuserar på det - även om en homosexuell man har en viktig roll i boken.

Det handlar om Aleks, som är fjorton år och som bor på en flyktingförläggning i det lilla samhället Dalshed i Sverige. Han har flytt undan kriget i sitt hemland tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Bakom sig har de lämnat sitt hem, och det som fanns kvar av släkt och vänner. Inom sig bär Aleks på massor av känslor och minnen, och allting blir en enda röra som han inte vet hur han ska nysta upp. Men så träffar han Lisa och hennes hund Askis, och han kan börja berätta om sin egen hund Mir, som han saknar mest av allt som kriget tagit ifrån honom, utom kanske sin bästa vän Soran. Och så träffar han Dagmar, som är hörselskadad men som ändå lyssnar bättre än de flesta.

I ett annat land är en bok för yngre tonåringar, vilket märks särskilt på språket som är enkelt och rakt och som når läsaren utan att ta några omvägar. Oftast lyckas språket med att vara enkelt utan att vara simpelt, men det finns vissa passager som känns övertydliga eller till och med lite dumförklarande, vilket är irriterande. Men det är lättförståeligt och flyter på bra.

Bokens stora fokus är att bearbeta sitt förflutna och ta sig framåt, till ett nytt liv. Det är en bitterljuv roman om att kunna hitta hopp även när man varit med om fruktansvärda saker, om att våga drömma om en bättre värld och om bättre människor. Porträttet av Aleks är känsligt och vackert, och jag är särskilt förtjust i hur boken markerar de stora kontrasterna mellan Sveriges sommarlandskap och hemlandets sönderbombade misär som ändå saknas och sörjs. Miljöerna i boken känns viktiga, en vital del av vad som gör att boken fungerar så bra - kanske för att det ger en igenkänningsfaktor, men också på grund av att de så tydligt visar skillnaderna mellan de två länderna som Aleks kallar hem.

Nej, jag tycker inte att det är den bästa bok jag läst, inte ens i närheten. Den har ett bitterljuvt men ändå upplyftande slut som känns nästan lite för bra, lite för positivt och orealistiskt för mig. Boken förvånar mig aldrig och den tar mig aldrig med storm. Den är lite slätstruken, ytlig skulle man nästan kunna kalla det, och den blir aldrig så djup som jag hoppas på som en lite äldre läsare. Men jag tror däremot att den passar sin målgrupp väldigt bra. Den tar upp viktiga saker som är aktuella bland ungdomar och erbjuder en insikt i en individs liv som är båda upprörande, vackert och väldigt relevant. Aleks representerar en grupp unga människor som finns - hans familj finns, hans historia är alltför lik så många andras. Vad hans hemland heter eller vilken nationalitet han tillhör får vi aldrig veta. Krig är likadana oavsett var de utspelar sig, och människor är människor oavsett var de kommer ifrån. Det är detta jag reagerar på när jag läser boken, och det är detta som gör att boken känns viktig och det är detta som gör att jag vill fortsätta med den. Och jag tror att boken skulle tilltala många yngre tonåringar. Tyvärr har den ett omslag som iallafall jag tycker är ganska oengagerande och en titel som inte riktigt förmedlar vad boken har att säga. Jag hoppas ändå att den kan hitta sin väg fram till klassrum och den yngre målgrupp som nog skulle uppskatta den mer än vad jag gör.

"I ett annat land", 2006

November

Det har blivit november, det är Halloween-tider och NaNoWriMo-tider. Jag nördar omkring i min Harry Potter-tröja, tittar på Sagan om ringen-filmerna med min syster och försöker hitta tillbaka till min läsgnista. Jag har hamnat i en svacka där jag lätt tröttnar på böckerna jag plockar upp, så just nu har jag väldigt många oavslutade böcker som ligger och skräpar (Att skriva, I ett annant land, Monster, Everything is Illuminated, bland annat).

 Jag har en liten tanke på att försöka ta mig an alla de olästa böckerna jag äger istället för att köpa eller låna nya, så att jag kan rensa ut min bokhylla sedan och skänka bort alla de böcker jag inte är intresserad av eller som jag tycker är dåliga.

Nu ska jag ha lite myskväll med ungdomsboken I ett annat land och verkligen försöka läsa ut den, så att jag kan sätta min plan i verket. Här är en bättre bild på mitt nya Kvicken-armband också: