Veckans recension: Värddjuret av Marie Hermanson

I mitt lilla (nej, faktiskt ganska stora) projekt med att äntligen läsa igenom alla olästa böcker jag äger, så är Värddjuret en av de första jag tar itu med. Jag har tidigare läst Mannen under trappan och Hembiträdet av Marie Hermanson, och jag är väldigt förtjust i hennes sätt att skriva skräckbetonade, vuxna böcker på svenska. Dessutom ofta med övernaturliga inslag. Värddjuret kan vara den roman jag läst av henne som jag tycker är den allra starkaste hittills - jag gillade idén med både Mannen under trappan och Hembiträdet, men båda de böckerna snubblade liksom lite på mållinjen. Värddjuret, däremot, känns som en enhetlig och liksom komplett bok, trots sitt relativt öppna slut.

Anna, en ensamstående, barnlös kvinna i yngre medelåldern, hamnar i något av en känslomässig kris när den gifta mannen som hon länge haft ett förhållande med gör slut. Hon åker till Borneo på semester i ett försök att tina upp sig själv. När hon kommer tillbaka till Sverige upptäcker hon en svullnad i sitt vänstra lår - och efter ett besök hos en excentrisk läkare som är expert på tropiska sjukdomar får hon reda på att hon har blivit värddjur åt en främmande varelse.

Det som jag gillar så skarpt med den här romanen är att den långsamt och utan att man riktigt märker det blir mer och mer skräckinjagande. Vid ett tillfälle när boken närmar sig slutet inträffar något som liknar en plot-twist och som lämnar mig i ett tillstånd av total sträckläsning. Det som verkligen får mig att sitta som klistrad är att jag inte har en aning om hur det kommer gå. Om det finns en nackdel med att läsa mycket så är det just detta att man efter ett tag blir alldeles för bekant med "mallen", det vill säga det upplägg som de flesta författare medvetet eller omedvetet följer. Det finns nästan ingenting tråkigare än att sitta där med en bok och veta på ett ungefär hur det kommer sluta för att den liknar så mycket annat man läst. Och det blir allt mer sällsynt att jag stöter på böcker som totalt överraskar mig. Värddjuret är en av dem. Jag vet aldrig riktigt var någonting kommer att leda, och det är detta mer än någonting annat som håller mig kvar.

Huvudpersonen Anna berättar boken i jagform och är faktiskt inte särskilt sympatisk. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig fattar ordentligt tycke för henne, men hon känns kall, otillgänglig och nästan uttråkad i sitt liv. Ändå lämpar hon sig bra för berättelsen, kanske på grund av att hon är jaget man befinner sig inuti. Även med Hermansons tidigare böcker har jag haft problem med att känna mig nära huvudpersonerna, och kanske är det just jagformen i den här boken som överbygger distansen jag annars skulle ha känt.

Det som Hermanson gör bra i alla de böcker jag läst av henne är att hon långsamt och omärkligt drar situationerna från accepterade, nästan normala, till absurda, obehagliga och skräckbetonade utan att man märker det - och plötsligt upptäcker man att allting är åt helvete utan att man märkt när eller hur det hände. Detta är något jag beundrar mycket och som jag som läsare uppskattar oerhört eftersom det överraskar mig.

Värddjuret överraskar, och den får mig att gripas av skräck och äckel samtidigt som jag ler stort åt hur den påverkar mig. Den känns enhetlig och mer stämningsfullt uppbyggd än någon av de böcker jag läst tidigare av författaren, vilket jag gillar. Den har en kall och ganska känslolös ton som på något sätt bidrar till obehagskänslan jag får i läsningen. Boken blir en berättelse byggd på ett muterat, förväxt tema kring moderskap och havandeskap som man aldrig riktigt vet om man finner vackert eller skräckinjagande.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i den här boken, för jag tror verkligen att den bör läsas utan att man riktigt vet vad som ska hända. Allt ni behöver veta om den är att den är läsvärd. Om inte annat för att den är något så ovanligt som en svensk roman som rör sig i skräckterritoriet.

"Värddjuret", 1995