Veckans recension: I ett annat land av Håkan Lindquist

Den här boken hittade jag på bokrean i en låda med böcker för tio kronor styck. Jag köpte den dels för att den var i princip gratis och dels för att jag läst två böcker av Håkan Lindquist förut - Regn & åska och Min bror och hans bror. Båda de böckerna läste jag för att de behandlar homosexualitet. I ett annat land är den första bok jag läser av honom som inte fokuserar på det - även om en homosexuell man har en viktig roll i boken.

Det handlar om Aleks, som är fjorton år och som bor på en flyktingförläggning i det lilla samhället Dalshed i Sverige. Han har flytt undan kriget i sitt hemland tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Bakom sig har de lämnat sitt hem, och det som fanns kvar av släkt och vänner. Inom sig bär Aleks på massor av känslor och minnen, och allting blir en enda röra som han inte vet hur han ska nysta upp. Men så träffar han Lisa och hennes hund Askis, och han kan börja berätta om sin egen hund Mir, som han saknar mest av allt som kriget tagit ifrån honom, utom kanske sin bästa vän Soran. Och så träffar han Dagmar, som är hörselskadad men som ändå lyssnar bättre än de flesta.

I ett annat land är en bok för yngre tonåringar, vilket märks särskilt på språket som är enkelt och rakt och som når läsaren utan att ta några omvägar. Oftast lyckas språket med att vara enkelt utan att vara simpelt, men det finns vissa passager som känns övertydliga eller till och med lite dumförklarande, vilket är irriterande. Men det är lättförståeligt och flyter på bra.

Bokens stora fokus är att bearbeta sitt förflutna och ta sig framåt, till ett nytt liv. Det är en bitterljuv roman om att kunna hitta hopp även när man varit med om fruktansvärda saker, om att våga drömma om en bättre värld och om bättre människor. Porträttet av Aleks är känsligt och vackert, och jag är särskilt förtjust i hur boken markerar de stora kontrasterna mellan Sveriges sommarlandskap och hemlandets sönderbombade misär som ändå saknas och sörjs. Miljöerna i boken känns viktiga, en vital del av vad som gör att boken fungerar så bra - kanske för att det ger en igenkänningsfaktor, men också på grund av att de så tydligt visar skillnaderna mellan de två länderna som Aleks kallar hem.

Nej, jag tycker inte att det är den bästa bok jag läst, inte ens i närheten. Den har ett bitterljuvt men ändå upplyftande slut som känns nästan lite för bra, lite för positivt och orealistiskt för mig. Boken förvånar mig aldrig och den tar mig aldrig med storm. Den är lite slätstruken, ytlig skulle man nästan kunna kalla det, och den blir aldrig så djup som jag hoppas på som en lite äldre läsare. Men jag tror däremot att den passar sin målgrupp väldigt bra. Den tar upp viktiga saker som är aktuella bland ungdomar och erbjuder en insikt i en individs liv som är båda upprörande, vackert och väldigt relevant. Aleks representerar en grupp unga människor som finns - hans familj finns, hans historia är alltför lik så många andras. Vad hans hemland heter eller vilken nationalitet han tillhör får vi aldrig veta. Krig är likadana oavsett var de utspelar sig, och människor är människor oavsett var de kommer ifrån. Det är detta jag reagerar på när jag läser boken, och det är detta som gör att boken känns viktig och det är detta som gör att jag vill fortsätta med den. Och jag tror att boken skulle tilltala många yngre tonåringar. Tyvärr har den ett omslag som iallafall jag tycker är ganska oengagerande och en titel som inte riktigt förmedlar vad boken har att säga. Jag hoppas ändå att den kan hitta sin väg fram till klassrum och den yngre målgrupp som nog skulle uppskatta den mer än vad jag gör.

"I ett annat land", 2006