Veckans recension: A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är en bok som jag ändrat uppfattning om med tiden. Första gången jag läste den – med titeln En apelsin med urverk – tyckte jag inte alls om den. Jag hade svårt att ta till mig språket med sin påhittade ryska slang, och även om jag förstod bokens budskap så blev jag aldrig förtjust i den. Vid den tidpunkten hade jag inte heller sett Kubricks berömda filmatisering, vilket jag gjorde senare. Även filmen tyckte jag var en svår och märklig historia första gången jag såg den. Det dröjde ganska länge, men senare har jag sett om filmen flera gånger, och nu kan jag verkligen uppskatta den på flera plan. Jag har förstått mer av handlingen och vad verket egentligen vill säga, och när jag fick syn på boken i en svensk nyutgåva så bestämde jag mig för att köpa den och ge den en ny chans.

Precis som när jag såg filmen för andra gången så blir boken vid en andra genomläsning mycket lättare att ta till sig. Det är som om jag förstår och uppskattar den betydligt mer när jag vet vad den handlar om och när jag är beredd på det språkliga experimenterandet som pågår, och när jag närmar mig slutet på boken kan jag knappt sluta läsa.

I boken möter vi femtonårige Alex, vars största intressen är ultravåld och klassisk musik. Han spenderar dagarna med att sova och nätterna med att misshandla, våldta och råna tillsammans med sina tre ”drogisar”, det vill säga hans gäng. I våldet finner Alex en oerhörd tillfredsställelse. Men så blir han en kväll arresterad och hamnar så småningom i fängelse. På grund av all brottslighet är fängelserna i landet överfulla, och för att lösa problemet har regeringen bestämt sig för att införa Ludovicometoden, som Alex blir en av de första att utsättas för. Genom att tvingas se filmer med grova våldshandlingar samtidigt som han blir drogad och upplever ett fruktansvärt illamående blir Alex hjärntvättad till en god medborgare. Blotta tanken på att skada ett levande väsen gör att Alex drabbas av dödsångest. Mentalt bakbunden skickar myndigheterna ut honom i samhället igen.

Det är möjligt att jag precis avslöjade lite väl mycket av handlingen, men jag ursäktar mig med att de flesta vet åtminstone vad filmen handlar om, och dessutom är det ju denna hjärntvätt som blir bokens och filmens stora dilemma. Genom att betinga Alex med illamående varje gång han vill begå en våldshandling skapar boken en debatt kring det fria valet, och det är detta som är bokens kärna. Om man tar bort en människas förmåga att välja mellan gott och ont – vad gör det då henne till? Om man inte är kapabel till att välja det onda, blir man då god? Och vad är egentligen godhet, själva viljan att göra gott, eller handlingen i sig? Är motvillig godhet också godhet? Boken väcker många tankar kring godhet och ondska, och vad som egentligen gör en människa god eller ond. Bokens mest berömda mening kan mycket väl vara den upprepade ”När en människa inte kan välja upphör hon att vara människa.”

Boken är också intressant eftersom den lyckas vara både tidlös i sina teman, men samtidigt så tydligt en produkt av sin tid. Den är en dystopisk roman starkt präglad av en rädsla inför Ryssland och inspirerad av en växande ungdomskultur. Boken är skriven helt ur Alex synpunkt och innehåller hans alldeles egna slangspråk, en blandning mellan engelska och ryska – som vid min första läsning av boken blev förvirrande och irriterande, särskilt då man måste ha i åtanke att boken dessutom är översatt. Den här gången tycker jag det blir intressant och roligt eftersom läsaren ofta kan gissa sig till ordens betydelse, och i slutändan har man vant sig vid språket nästan helt. Inte ens när det gått flera dagar efter att jag läst ut boken kan jag sluta tänka på tolshockar, litson och maltjikar.

Att boken är skriven ur Alex jagform bidrar också till en hel rad intressanta effekter – bland annat faktumet att läsaren får sympatier med honom trots att han är så totalt genomvidrig. Jag skämtar inte, han är så motbjudande i sin sadism och sitt horrorsköna ultravåld, för att använda hans egna ord, att det är en klar bedrift av Burgess att man ändå kommer på sig själv med att ha sympatier med honom. Naturligtvis är Alex självcentrerad och tycker ständigt synd om sig själv, och hans berättarperspektiv blir opålitligt. Trots det är han ändå ett offer för ett större maskineri som gör honom lika illa som han gjort andra, och man är ändå alltid på hans sida. Som han själv säger i början av romanen: ”Satan i helvete må ta er allihop, om ni era jävlar står på det godas sida så är jag glad att tillhöra den andra avdelningen.” Han blir en sann antihjälte som man känner sig dragen till trots att han är egocentrisk, sadistisk, skadeglad och våldsam. Att han bara är femton år, helt övertygad om sin egen storhet, talar halvt slang och halvt gentlemannaspråk och dessutom lyssnar på Beethoven på högsta möjliga volym bidrar till hur skräckinjagande han faktiskt blir. Dessutom spökar bilden av filmens otäcke Alex, spelad av Malcolm McDowell, någonstans i huvudet hela tiden.

Som sagt har jag läst boken i en nyutgiven svensk utgåva som för första gången är helt komplett. Jag visste inte det här, men bokens sista kapitel blev borttaget när boken publicerades i USA, och filmen är således baserad på den beskurna versionen, precis som den förra svenska översättningen. I sista kapitlet vänder Alex ganska helt om i sina åsikter och sin livsåskådning, vilket ger boken en helt annan avslutande ton. Själv är jag inte säker på att jag gillar det – på något vis har boken större effekt när den slutar med en mörkare ton som i mina ögon verkar passa Alex bättre. Jag föredrar nog boken utan det avslutande kapitlet om jag fick välja.

Sammanfattningsvis; vid denna andra genomläsning uppskattar jag den här boken betydligt mer än vad jag gjorde första gången, och jag tror att det här är den typen av roman som nästan kräver att man läser den mer än en gång för att man verkligen ska fatta vad den går ut på. Det moraliska och etiska dilemmat är fortfarande bokens stora kärna och poäng, och på grund av det är det en tidlös bok som känns viktig att läsa för alla generationer. Läs den, och mer än så – läs den flera gånger.

”A Clockwork Orange”, 1962