Ba-umf!

Idag har det varit flummigheter igång från nio till sex; vi har diskuterat dadaism, vilket ni ser exempel på i bilden. Ett sätt att skriva dikter som handlar om att skapa nya ord och där ljuden är viktigare än innebörden (för det finns ingen allmängiltig innebörd).
Sedan tvärgruppdiskussioner, och sen filmvisning. En filmatisering av James Joyce Ulysses. Från typ sextiotalet, svartvitt, och OTEXTAT. Ja hej vad kul klockan tre till klockan sex på kvällen. Trodde aldrig den skulle ta slut.
Intresserad av att höra dikten på bilden uppläst?
http://www.youtube.com/watch?v=8o-tLrI2K6Y
(det tar inte ens en minut)

King är kung

Ah, Stephen King... att läsa ett par noveller av honom efter att ha läst 1800-talslitteratur i evigheter, var som att se en splatterrulle efter att ha ägnat månader åt att se asiatiska finkulturella tragedifilmer.
Med andra ord: sjukt nice.


(vem kan INTE gilla en berättelse med en titel som Katten från helvetet?)

Veckans recension: Det mörka tornet VII: Det mörka tornet av Stephen King

Rolands ka-tet är splittrad och för ögonblicket gäller det att hitta varandra innan de kan fortsätta.
Jake, Oy och fader Callahan är på restaurangen Dixie Pig för att ta sig till Susannah, som ligger fjättrad sida vid sida med Mia – och snart är Mordred, Roland och Den röde kungens sanne son, född.
Samtidigt befinner sig Roland och Eddie i Maine i den version av Amerika som är definitiv – den är Hörnstensvärlden. Fortfarande finns det saker kvar som måste göras där, saker som är avgörande för Tornets säkerhet.
Och i Rolands egen värld finns det också saker som måste göras; de måste hitta ett sätt att stoppa Brytarna, den grupp av människor med psykologiska krafter som förstör Strålarna. Men vad betyder alla tecken om nitton och nittionio som dyker upp överallt? Var befinner sig Den röde kungen? Och hur blir det med Mordred, som följer i deras spår?
Vad har de egentligen för roll i författarens liv – den man som kallas Stephen King? Kommer Roland och hans ka-tet att överleva den sista biten av färden mot Det mörka tornet?
Frågorna är många och på sådana frågor finns det inga enkla svar. Innan det stora sökandet är över kommer det krävas ytterligare resor till Amerikasidan, ytterligare äventyr – och fler offer. Att nå Tornet är det enda som spelar någon roll, men Roland börjar undra om inte priset är alltför högt.

Jag märker att det är i princip omöjligt att skriva ner handlingen i den här boken utan att spoila för varje potentiell läsare. Ni får helt enkelt nöja er med det här lilla, och när ni väl lagt vantarna på boken får ni reda på det själva.
Det här är alltså den sjunde och sista delen av serien Det mörka tornet, Stephen Kings livsverk. Och det är verkligen en storslagen bok. Det är det. Trots att serien skrivits över ett spann på inte mindre än 22 år så är hela serien mycket, mycket bra. Det finns inget att ångra när man läser den här serien.
Kritiken mot att Stephen King själv figurerar i boken har varit hård, liksom kritiken mot slutet. Själv tycker jag inte att Stephen King-karaktären stör – i själva verket tycker jag att alltihop är ett väldigt modigt och originellt stilistiskt grepp. När det gäller slutet… är jag inte lika förtjust. Jag ska inte avslöja något, men samtidigt som slutet är självklart är det fruktansvärt frustrerande, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om det eller ej. På ett sätt älskar jag det. Det var uppenbart, när allt kommer omkring. Och ändå hatar jag det så att jag skulle kunna slänga boken i väggen.
Men på det stora hela är det här en bok som är ett värdigt slut på en fantastisk serie. Jag slås gång på gång av berättelsens ovanlighet – hur originellt allting är, hur inga andra böcker någonsin har kommit i närheten av en sådan här komplexitet.
Nackdelen är att det kan bli väldigt förvirrande när det gått ett tag sedan man läste förra boken. Alla uttryck och allt som hänt under den här fantastiska resans gång har bleknat i minnet. Precis som jag skrivit förr ska jag läsa om den här serien. Det måste jag. I ett enda streck.
Som avslutning säger jag detta; jag tror inte att världen någonsin kommer få se en make till den här serien. När den här boken tog slut läste jag ut en serie som inte liknar något jag någonsin läst eller kommer läsa senare. Den är originell, den är sorglig, den är mäktig, den är intressant, och den är otroligt bra.

”The Dark Tower VII: The Dark Tower”, 2004

Livet som poet

Jag skriver rent mina anteckningar från litteraturvetenskapen just nu inför lördagens tenta, och jag kan inte låta bli att nästan skratta över alla dessa bisarra livsöden...
Rimbaud måste ju ta priset; ett underbarn "född med poesin i blodet" som inleder ett stormigt förhållande med Paul Verlaine (de är båda gifta med kvinnor samtidigt), flackar världen omkring med hjälp av Verlaines mammas pengar, grälar, skiljs åt, återförenas - varpå Verlaine skjuter den artonårige Rimbaud i benet. Rimbaud vänder då allt vad poesi och litteratur heter ryggen, bosätter sig i Afrika och blir förmögen innan han dör vid 37 års ålder efter att ha amputerat sitt cancerdrabbade högerben.
Och dessutom hann han innan 20 års ålder skriva in sig i litteraturhistorien som en av de mest betydande poeterna någonsin.
Jag menar, seriöst?!

Veckans recension: Det mörka tornet VI: Sången om Susannah av Stephen King

När vi får återvända till Mittvärld, till Calla Bryn Sturgis och Rolands ka-tet, rinner tiden snabbt iväg. Striden med Vargarna är över, men har lämnat långt mer brådskande problem efter sig.
Susannah är borta. Eller rättare sagt är Susannah kidnappad av sig själv, av Mia som tvingat henne med sig. Och inte bara det – hon har tagit med sig Svarta Tretton. Det farligaste av alla klot i Maerlyns regnbåge.
Och utan klotet är porten i grottan stängd. Kvar i Calla finns hennes alltmer desperate make Eddie, tillsammans med Roland, Jake och fader Callahan.
Och tiden går fortare på andra sidan, det är bara en tidsfråga innan det är dags för Susannah-Mia att få sitt barn. Eller vad för slags varelse det nu är som hon bär på.
Samtidigt finns Calvin Torn kvar – den oförsiktige bokhandlaren. Han finns kvar och de måste fortfarande avsluta köpet av ödetomten som han äger, ödetomten där rosen växer. Rosen som till varje pris måste fortsätta växa.
Som om inte det vore nog finns gangstermännen som Eddie gång på gång måste tampas med kvar.
I new York 1999 befinner sig nu Susannah, halvt om halvt fången i sin egen kropp med Mia som chaufför. Mias enda intresse är barnet, hennes pys. Det är det enda hon bryr sig om, inget kan vara viktigare. Inte ens Tornet, som vacklar, svajar.
Men vad är Mia egentligen? Susannah börjar misstänka att hon är något mer än en del av Susannah själv. Men vad? Och kan hon berätta för Susannah om barnet hon bär på? Dess förutbestämda öde, ka?
Hon tvingas till samarbete med Mia, samtidigt som Roland, Eddie, Jake och Callahan gör sitt bästa för att hitta henne, och samtidigt bevara rosen, Tornet… och något mer. En man, en gud, en författare. Vid namn Stephen King…

Jag måste tyvärr säga att det här förmodligen är den svagaste delen i serien hittills, kanske med undantag av första boken. Den här var åtminstone spännande och jag tog mig igenom den på mindre än två dagar, vilket jag absolut inte kan säga om bok ett.
Den här boken känns mycket som en transportsträcka, utan något verkligt syfte, utan någon ordentlig upplösning. Jag har hört massor med negativa saker om just Sången om Susannah, men jag tycker fortfarande att den är bra. Den är en bladvändare och den är förmodligen lika viktig som resten av böckerna, bara utan ordentlig klimax. Faktumet att King gör sig själv till en karaktär är jag lite skeptisk till, även om det inte var lika hemskt som jag trott. Men det är förvirrande, och det är underligt att läsa om verkliga händelser och fiktion blandat, men fortfarande med sådan stark skillnad.
Det finns inga riktiga aha-upplevelser i boken, inga ordentliga triumfer alls för mig som läsare. Som sagt känns den bara som en transportsträcka till sjunde boken. Den är komplicerad, invecklad och full av uttryck och namn man bara vagt kommer ihåg. Som jag nämnt tidigare är det här definitivt en serie jag måste läsa om i ett streck för att verkligen kunna bilda mig en uppfattning om den.
Så man kan väl säga att mitt samlade intryck av den sjätte boken är Nja. Jag hoppas att upplösningen i den sjunde och sista delen, Det mörka tornet VII: Det mörka tornet, verkligen står upp till mina förväntningar.
Tills dess säger jag mantackar, sai.
”The Dark Tower VI: Song of Susannah”, 2004

Döden på kommunbiblioteket

Snart är jag klar med den näst sista historiska delkursen i litteraturvetenskap, från romantiken till symbolismen. Jag har aldrig läst så här mycket i hela mitt liv - mellan två och tre romaner i veckan. Den sista boken på listan innan det är tentadags är Döden i Venedig av Thomas Mann. En bok som jag tog för givet att alla bibliotek har, inklusive mitt lilla sketna kommunbibliotek.
Men tji fick jag. Det är inte första gången som jag blir let down, heller. Så nu sitter jag i ganska mycket trubbel om man säger så, eftersom det nu är fredag eftermiddag och jag ska ha läst ut boken till på måndag.
Min enda lösning är att ta tåget en halvtimme till Ystad imorgon och låna boken där. Enormt mycket åkande hit och dit.
Finns det ingen lista eller något med böcker som alla bibliotek ofelbart MÅSTE ha för att kunna bli kallade bibliotek?

Veckans recension: Det mörka tornet V: Vargarna i Calla av Stephen King

Calla Bryn Sturgis är en by där nästan bara tvillingar uteslutande föds, och som är under ständigt hot från det mörka Åskslag i öst – eller är det något annat väderstreck? Ingen vet, världen har gått vidare, tiden har mjuknat och avstånd och väderstreck betyder inte längre någonting.
Men det är från Åskslag de kommer, en gång i varje generation sedan flera hundra år tillbaka – Vargarna. De tar med sig en av varje tvillingpar i byn, och återvänder för att sedan skicka tillbaka barnen. Men barnen har blivit efterblivna, förnuftet har stulits ifrån dem och de har blivit dreglande idioter – de har blivit törda.
Och nu har budbärarroboten Andy just meddelat att Vargarna snart kommer igen.
Det är till den här byn som Roland och hans ka-tet kommer, och bundna till den lag som gäller revolvermän, är de tvungna att hjälpa människorna i byn.
Medan de planerar och bekantar sig med byn och dess invånare försöker de komma fram till vad de så kallade Vargarna är, och hur de går att döda.
De träffar fader Callahan, en präst som liksom Eddie, Susannah och Jake kommer från en annan värld – Amerika. Callahan har en egen historia att berätta, och kanske kan den komma till användning i den prövning de står för?
Under tiden blir Jake god vän med Ben Slightman, vars tvillingsyster dog då han var liten. Nu kommer Vargarna, och Ben kommer förmodligen att bli hämtad och göras törd. Hans far gör allt för att förhindra det.
Men Roland och hans vänner stöter också på ett annat problem – Susannah som från början varit schizofren verkar ha utvecklat ännu en annan personlighet… men nu i avseende att ta hand om fostret hon är gravid med.
Som om inte den hemligheten är nog börjar Roland också bli sjuk i ledinflammation, ännu något som han vill hålla för sig själv. Gruppens hemligheter tär på deras gemenskap.
Men tiden tills Vargafton kommer går snabbt, de måste iaktta, bedöma och planera in i minsta detalj. Och inte minst – försöka ta reda på vad Vargarna egentligen är. Som om inte allt det vore nog tar saker också hisnande fart på andra sidan – i New York.
Och det kanske viktigaste av allt är nitton, och det som fader Callahan har gömt under golvet i sin kyrka.

Äntligen! Femte boken om Roland av Gilead, hans vänner och sökandet efter Det mörka tornet är här! Och jag kan inte annat än prisa den här boken. Trots att den är skriven så långt efter de första böckerna blir karaktärerna bara mer och mer levande för varje kapitel. Roland börjar visa att han har en mänsklig sida, och de andra tre utvecklas runt honom.
Trots bokens nästan 700 sidor tog den mycket kortare tid att läsa än jag trott, och timmarna bara flög förbi. Den är ett utmärkt tidsfördriv, även om jag ibland tyckte att den kom farligt nära att vara uttråkande. Men bara man läste vidare en sida eller två som kom det upp något som gjorde att man vägrade släppa boken i minst femton minuter till.
Jag tycker om karaktärerna, humorn och spänningen, sättet som allting stegras på och alla sidospår som hela tiden ändå tycks gå in i varandra. Det är en bok som (liksom sina föregångare) drar en skarp kontrast mellan vår värld och en annan, och får vår att framstå som förbenat tråkig.
Den drar dessutom paralleller och fenomen från vår värld in i sin egen, allt från Star Wars och Harry Potter (mycket underhållande) till Microsoft och Marvel.
Jag kan bara säga att jag älskar den här serien, det är egentligen det enda som spelar roll i den här recensionen.

”The Dark Tower V: Wolves of the Calla”, 2002

Som den nörd jag är

Efter att ha skrivit det förra inlägget kunde jag inte riktigt släppa det här med att det finns två utgåvor av Den oändliga historien med tryckfel i (nerdy much?). Så efter lite funderande mejlade jag helt enkelt Berghs förlag igår och upmmärksammade dem på felet.

Svaret gjorde min dag.

Liten varning om tryckfel i Den oändliga historien

Jag var inne på PocketShop på Malmö C idag som hastigast, och hittade en ny utgåva av en av mina favoritböcker - Den oändliga historien. I orange. Jag fattar inte riktigt - jag tyckte inte några av de förra svenska omslagen var särskilt snygga heller (samma bild, men med grå eller grön bakgrund, nu en orange), och dessutom var den inte ens en pocket, så varför har PocketShop den inne överhuvudtaget?

Men så kom jag på att det finns ett tryckfel i den gröna boken, den som jag har i hyllan. Det är ett riktigt irriterande tryckfel som gäller en av helsideanfangerna - varje kapitel i boken börjar med en bokstav och boken jobbar sig från A till Z. I den bok som jag äger (den gröna, inbundna varianten) har P och Q samma anfang, det vill säga att istället för "Purpurljuset " så börjar kaptlet med "Qurpurljuset" och man går miste om en av de fantastiska anfangerna.
Så, då tänkte jag "Vad bra, de har upptäckt det och tryckt upp en ny utgåva!"
Yeah, sure. Jag slog upp kapitel P och -
Nehej. Det börjar fortfarande med Qurpurljuset.
Det är sådana här detaljer och slarverier som irriterar mig något så fruktansvärt. Vad gör man? Vart vänder man sig för att få förlaget att uppmärksamma det? Någon som vet?
Dock är det fortfarande en fantastisk bok. Läs den. Om du vill ha den helt utan tryckfel, den grå gamla versionen, så ser den ut såhär:


Den gröna som jag har, komplett med tryckfel och allt:

Och så den som jag hittade idag, i princip samma som ovan:

WRock on!

Gud så underbart att det bara FINNS sådana här saker!
Jag har just hittat flera band som - jag skämtar inte - gör musik om Harry Potter. Ni läste rätt. De gör musik. Om HARRY POTTER! Och de har världens bästa bandnamn; vad sägs om Ministry of Magic? Harry and the Potters? Eller varför inte The Parselmouths?
Det finns säkert fler band än så, men det är de jag fått nys om än så länge. Ministry of Magic ( http://open.spotify.com/artist/7iKLsqehCZa9USuTlkx5X1 ) och Harry and the Potters (http://open.spotify.com/artist/59MthUTsLRW6wZ0cVEbLKV ) finns på Spotify, med låtar som: "Accio Love", "Meet Me On Diagon Alley", "Cornelius Fudge Is An Ass" och "Voldemort Can't Stop The Rock!".
Så där har ni svaret på vad jag lyssnar på medan jag städar mitt otroligt stökiga rum efter att ha läst Henrik Ibsen och Dostojevskij. Något ska man väl rena systemen med, haha.

Veckans recension: Det mörka tornet IV: Magiker och glas av Stephen King

Den tredje boken avslutades just då en kamp på liv och död skulle ta sin början; och alla som väntat på fjärde boken suckade nog av lättnad precis som jag när de äntligen hade nästa del i handen.
Och mycket riktigt; nu börjar gåttävlingen mellan monon Blaine och Rolands ka-tet, en tävling som avslutas på ett mycket oväntat sätt, och även leder Roland och hans vänner in i vår värld, eller åtminstone en som är så lik vår som den kan bli – men det är en öde värld.
I sin strävan för att hitta tillbaka till Strålen de färdas längs mot Tornet upptäcker Roland att han är tvungen att berätta något för Eddie, Susannah och Jake – en historia om sig själv och vad som gjort honom till den han är.
Historien tar sin början i den lilla byn Hambry, som är en del av staden Mejis. Vi bekantar oss med Susan Delgado, en ung kvinna som är bortlovad till stadens borgmästare, som är gammal och måste få en son innan han dör. Men det han är mest intresserad av är inte sitt framtida barn, utan Susans vackra kropp.
Men när tre främlingar, tre unga pojkar, kommer från den mytomspunna staden Gilead på ett uppdrag från sina fäder så sätts det käppar i hjulet för Susan. Hon upptäcker att den hon vill ha inte är den gamle borgmästaren, utan Will Dearborn, en av pojkarna som kommit till staden.
Vad varken hon eller Hambrys befolkning vet är att de tre unga männen inte är vem de ger sig ut för att vara; det är Cuthbert, Alain och Roland själv, innan Rolands sökande efter Det Mörka Tornet tog sin början.
Medan Roland och Susans hemliga förhållande tar fart börjar också tre onda män, De stora kistjägarna, misstänka att något inte står rätt till med männen som kommit till deras by. Mest av allt måste kistjägarna se till att pojkarna inte förstör deras egna planer…
Men som om det inte var nog med allt detta, så finns glaset. Glaskulan som är en av de få återstående delarna i trollkarlens regnbåge, som visar det människor helst vill hålla hemligt – och det finns i händerna på Rhea, den onda häxan på Cöos.

Som sagt väntade jag med spänning på Magiker och glas, och jag är inte det minsta besviken på boken. Jag var lite tveksam till att i princip hela boken utspelar sig i Rolands minne, men jag upptäckte att det var en ofantligt intressant historia, en sorglig och gripande berättelse om ung kärlek, vänskap, maktspel och framförallt ka, ödet.
Trots att Stephen King gav ut böckerna med så många års mellanrum känns det som om historien är skriven i ett svep, och jag kan tycka att det blir svårt att hänga med om man inte har en klar uppfattning om vad som hänt i de föregående böckerna. Det mörka tornet är en serie jag kommer att läsa till slut, men när jag läst alla delar kommer jag att börja om från början och läsa alla böcker som en. Den första boken är så pass svår att förstå och jag tror man kan få en helt annan, mindre rörig bild av berättelsen om man läser om alla delar i ett sträck.
Fjärde delen är en mäktig, sorglig och otroligt bra berättelse, eller kanske ska man säga berättelser. Den här boken har också lanserats som tecknad version av företaget Marvel – serien heter The Dark Tower – The Gunslinger Born och kommer snart ut även på svenska.
Jag tänker avgjort inte missa nästa del, Vargarna i Calla.

”The Dark Tower IV: Wizard and Glass”, 1997