Veckans recension: Det mörka tornet V: Vargarna i Calla av Stephen King

Calla Bryn Sturgis är en by där nästan bara tvillingar uteslutande föds, och som är under ständigt hot från det mörka Åskslag i öst – eller är det något annat väderstreck? Ingen vet, världen har gått vidare, tiden har mjuknat och avstånd och väderstreck betyder inte längre någonting.
Men det är från Åskslag de kommer, en gång i varje generation sedan flera hundra år tillbaka – Vargarna. De tar med sig en av varje tvillingpar i byn, och återvänder för att sedan skicka tillbaka barnen. Men barnen har blivit efterblivna, förnuftet har stulits ifrån dem och de har blivit dreglande idioter – de har blivit törda.
Och nu har budbärarroboten Andy just meddelat att Vargarna snart kommer igen.
Det är till den här byn som Roland och hans ka-tet kommer, och bundna till den lag som gäller revolvermän, är de tvungna att hjälpa människorna i byn.
Medan de planerar och bekantar sig med byn och dess invånare försöker de komma fram till vad de så kallade Vargarna är, och hur de går att döda.
De träffar fader Callahan, en präst som liksom Eddie, Susannah och Jake kommer från en annan värld – Amerika. Callahan har en egen historia att berätta, och kanske kan den komma till användning i den prövning de står för?
Under tiden blir Jake god vän med Ben Slightman, vars tvillingsyster dog då han var liten. Nu kommer Vargarna, och Ben kommer förmodligen att bli hämtad och göras törd. Hans far gör allt för att förhindra det.
Men Roland och hans vänner stöter också på ett annat problem – Susannah som från början varit schizofren verkar ha utvecklat ännu en annan personlighet… men nu i avseende att ta hand om fostret hon är gravid med.
Som om inte den hemligheten är nog börjar Roland också bli sjuk i ledinflammation, ännu något som han vill hålla för sig själv. Gruppens hemligheter tär på deras gemenskap.
Men tiden tills Vargafton kommer går snabbt, de måste iaktta, bedöma och planera in i minsta detalj. Och inte minst – försöka ta reda på vad Vargarna egentligen är. Som om inte allt det vore nog tar saker också hisnande fart på andra sidan – i New York.
Och det kanske viktigaste av allt är nitton, och det som fader Callahan har gömt under golvet i sin kyrka.

Äntligen! Femte boken om Roland av Gilead, hans vänner och sökandet efter Det mörka tornet är här! Och jag kan inte annat än prisa den här boken. Trots att den är skriven så långt efter de första böckerna blir karaktärerna bara mer och mer levande för varje kapitel. Roland börjar visa att han har en mänsklig sida, och de andra tre utvecklas runt honom.
Trots bokens nästan 700 sidor tog den mycket kortare tid att läsa än jag trott, och timmarna bara flög förbi. Den är ett utmärkt tidsfördriv, även om jag ibland tyckte att den kom farligt nära att vara uttråkande. Men bara man läste vidare en sida eller två som kom det upp något som gjorde att man vägrade släppa boken i minst femton minuter till.
Jag tycker om karaktärerna, humorn och spänningen, sättet som allting stegras på och alla sidospår som hela tiden ändå tycks gå in i varandra. Det är en bok som (liksom sina föregångare) drar en skarp kontrast mellan vår värld och en annan, och får vår att framstå som förbenat tråkig.
Den drar dessutom paralleller och fenomen från vår värld in i sin egen, allt från Star Wars och Harry Potter (mycket underhållande) till Microsoft och Marvel.
Jag kan bara säga att jag älskar den här serien, det är egentligen det enda som spelar roll i den här recensionen.

”The Dark Tower V: Wolves of the Calla”, 2002