Rolands ka-tet är splittrad och för ögonblicket gäller det att hitta varandra innan de kan fortsätta.Jake, Oy och fader Callahan är på restaurangen Dixie Pig för att ta sig till Susannah, som ligger fjättrad sida vid sida med Mia – och snart är Mordred, Roland och Den röde kungens sanne son, född.
Samtidigt befinner sig Roland och Eddie i Maine i den version av Amerika som är definitiv – den är Hörnstensvärlden. Fortfarande finns det saker kvar som måste göras där, saker som är avgörande för Tornets säkerhet.
Och i Rolands egen värld finns det också saker som måste göras; de måste hitta ett sätt att stoppa Brytarna, den grupp av människor med psykologiska krafter som förstör Strålarna. Men vad betyder alla tecken om nitton och nittionio som dyker upp överallt? Var befinner sig Den röde kungen? Och hur blir det med Mordred, som följer i deras spår?
Vad har de egentligen för roll i författarens liv – den man som kallas Stephen King? Kommer Roland och hans ka-tet att överleva den sista biten av färden mot Det mörka tornet?
Frågorna är många och på sådana frågor finns det inga enkla svar. Innan det stora sökandet är över kommer det krävas ytterligare resor till Amerikasidan, ytterligare äventyr – och fler offer. Att nå Tornet är det enda som spelar någon roll, men Roland börjar undra om inte priset är alltför högt.
Jag märker att det är i princip omöjligt att skriva ner handlingen i den här boken utan att spoila för varje potentiell läsare. Ni får helt enkelt nöja er med det här lilla, och när ni väl lagt vantarna på boken får ni reda på det själva.
Det här är alltså den sjunde och sista delen av serien Det mörka tornet, Stephen Kings livsverk. Och det är verkligen en storslagen bok. Det är det. Trots att serien skrivits över ett spann på inte mindre än 22 år så är hela serien mycket, mycket bra. Det finns inget att ångra när man läser den här serien.
Kritiken mot att Stephen King själv figurerar i boken har varit hård, liksom kritiken mot slutet. Själv tycker jag inte att Stephen King-karaktären stör – i själva verket tycker jag att alltihop är ett väldigt modigt och originellt stilistiskt grepp. När det gäller slutet… är jag inte lika förtjust. Jag ska inte avslöja något, men samtidigt som slutet är självklart är det fruktansvärt frustrerande, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om det eller ej. På ett sätt älskar jag det. Det var uppenbart, när allt kommer omkring. Och ändå hatar jag det så att jag skulle kunna slänga boken i väggen.
Men på det stora hela är det här en bok som är ett värdigt slut på en fantastisk serie. Jag slås gång på gång av berättelsens ovanlighet – hur originellt allting är, hur inga andra böcker någonsin har kommit i närheten av en sådan här komplexitet.
Nackdelen är att det kan bli väldigt förvirrande när det gått ett tag sedan man läste förra boken. Alla uttryck och allt som hänt under den här fantastiska resans gång har bleknat i minnet. Precis som jag skrivit förr ska jag läsa om den här serien. Det måste jag. I ett enda streck.
Som avslutning säger jag detta; jag tror inte att världen någonsin kommer få se en make till den här serien. När den här boken tog slut läste jag ut en serie som inte liknar något jag någonsin läst eller kommer läsa senare. Den är originell, den är sorglig, den är mäktig, den är intressant, och den är otroligt bra.
”The Dark Tower VII: The Dark Tower”, 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar