Den här boken har verkligen tjänat som en påminnelse om hur fundamentalt olika två böcker kan vara.
All the Bright Places är nästan precis lika lång som den förra boken jag läste,
The City and the City, men har tagit mig mindre än två dagar att läsa - medan
The City and the City tog mig två veckor! Men nog om det - det här är en bok som jag sett hyllad på mer än ett ställe, och jag tyckte att jag förtjänade någonting lite mer lättläst mitt bland all kurslitteratur.
Violet har förlorat sin syster i en tragisk olycka och har efter nio månader fortfarande inte hämtat sig. Under de märkligaste av omständigheter möter hon Finch, skolans konstigaste kille. Finch är känd för hur extrem han är, hur han hamnar i trubbel, slåss och gör sjuka saker. När de två sedan måste göra ett skolarbete tillsammans utvecklas deras relation till någonting mer. Finch och hans intensitet lockar ut Violet i livet igen, men vad hon inte vet är att Finchs egen värld blir allt mörkare.
All the Bright Places påminner mig om många andra böcker samtidigt. På flera sätt är den väldigt lik flera engelska ungdomsböcker jag läst de sista åren - det går att dra paralleller framför allt till
The Fault in Our Stars och
Eleanor & Park. Det är inte alltid någonting positivt, för det finns tillfällen när den här boken rör sig alltför nära det där filmiska, lite tillrättalagda som jag tycker att förvånansvärt många amerikanska ungdomsböcker dras med. Det vill säga att det finns element i
All the Bright Places som påminner om romantiska high school-filmer, och där kanske framför allt dialogen tangerar någonting alltför planerat och tillrättalagt. Det går stick i stäv med bokens mörkare och allvarligare teman, som visserligen neutraliserar den glättighet som finns, men som också kräver att man tar dem på fullt allvar för att boken ska fungera.
Men det är också det sämsta jag kan säga om
All the Bright Places. För herregud, vad skönt det har varit att bara djupdyka rakt ned i den här medryckande, välskrivna och engagerande boken! Jag har legat vaken och läst i timtal utan att kunna släppa den. Det som mest av allt drar mig med är att det finns en djup mänsklighet hos bokens karaktärer, och då kanske framför allt hos Finch. Den här romanen
är som allra bäst när den går in under huden på honom, låter läsaren uppleva hans pulserande brådska, hans intensiva livsglädje, blandad med skuld och smärta och bottenlös desperation. Mer än något annat är boken fantastisk i sin förmåga att beskriva honom som människa, påverkad av psykisk sjukdom, men inte vare sig offer eller helgon.
Jag uppskattar boken väldigt mycket för det, och för att den närmar sig ämnet psykisk ohälsa med målet att inte stigmatisera eller döma. Med det sagt kan jag ändå känna att boken framåt slutet rör sig lite väl mycket mot något som kan kännas som en skolbänksdiskussion om mobbing, självmordstankar och psykisk sjukdom på ett sätt som känns lite trist och förutsägbart. Samtidigt gör den det med en sådan genuinitet att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra. För visst är det viktiga ämnen som bör tas upp och diskuteras och avstigmatiseras, och kanske är det bara jag som är överkänslig för allt som vågar andas skrämselpropaganda. Trots allt gör
All the Bright Places ett bra jobb i att göra sina karaktärer mänskliga och inte till exempel.
Jag uppskattar också att boken har en viss humor, en värme och ett djup som lyfter den långt över de klichéer och stereotyper som den emellanåt rör sig så farligt nära. För den lyckas faktiskt. Jag gråter, jag skrattar, jag är lite kär, jag fattar grejen. Och jag tror framför allt att boken kan tjäna som viktig läsning för många - inte bara för sina viktiga teman utan också för att det är en väldigt medryckande och välskriven bok. Med pluspoäng för sina snygga referenser till Virginia Woolf!
"All the Bright Places", 2015
