Tyador Borlú arbetar som polis i staden Besźel, som är unik i det att den ligger på samma plats som staden Ul Qoma. Mellan de två städerna råder det stränga regler - man får inte låtsas om eller märka invånarna från den andra staden, och från barnsben lär man sig att inte se de delar av staden som inte är ens egen. Den som korsar gränserna, eller som med flit märker saker och människor, blir hårt bestraffade. Men så blir Borlú inkallad till ett fall med en ung mördad studentska. Jakten på vad som hänt henne för Borlú över alla gränser som han lärt sig att respektera, och ledtrådarna verkar visa att den unga kvinnan varit något mycket, mycket stort på spåren. Något som förändrar hela det sätt som städerna förhåller sig till varandra på.
Rent handlingsmässigt trodde jag verkligen att jag skulle tycka om The City and the City - upplägget verkade originellt och intressant, och framför allt tyckte jag att det var kul att få läsa någonting modernt till en universitetskurs i litteratur. Men redan från sida ett har jag haft enorma problem med den här boken.
Självaste tanken på två städer som ligger tillsammans men åtskilda känns lockande, men boken lyckas aldrig riktigt förklara varför det fungerar som det gör - och framför allt inte hur systemet alls kan upprätthållas. Jag tycker det känns väldigt svårt att logiskt kunna förklara hur två sådana här städer skulle kunna fungera, och när boken inte heller erbjuder någon vettig förklaring till hur det kommit sig att städerna skiljts åt blir det ännu svårare att ta det hela på allvar.
Men mitt allra största problem med boken - självaste det som gjort att det tagit mig veckor att läsa den - är att jag helt enkelt inte bryr mig. Det kan ha att göra med att det här är en bok jag varit "tvungen" att läsa, men jag tror också att boken genuint misslyckas med att väcka intresse hos mig. Alla som följer mig regelbundet här på bloggen vet att jag har väldigt svårt för mordgåtor och kriminalromaner, och det finns ingenting nytt eller spännande i mordet i The City and the City. Redan i första kapitlet känns konceptet uttjatat.
Framför allt lyckas jag inte uppbåda något intresse för karaktärerna. Borlú är en tråkig, stereotypisk huvudkaraktär som jag aldrig får något vidare grepp om. Han har få karaktärsdrag och halvvägs igenom boken kan jag fortfarande inte minnas vad han heter. Andra karaktärer är lika trista och styrs av varsitt enda karaktärsdrag; en kännetecknas av att hon konstant svär, en annan för att han är otrevlig, och så vidare. Jag hittar inte tillstymmelse till karaktärsutveckling någonstans i boken, och när jag inte lyckas bry mig om karaktärerna är det ännu svårare att bry sig om vad som händer dem. Hela boken igenom är jag fullständigt likgiltig inför vändningarna som handlingen tar.
Språket i boken har också med saken att göra - sällan griper det tag, aldrig känner jag mig särskilt träffad. Det är ett slags standardspråk som varken gör från eller till, utan i mina ögon mest bidrar till att göra boken ännu tristare.
Det jag dock uppskattar The City and the City för, är dess unika premiss och hur den belyser hur vi alla väljer att inte se saker, oavsett vilka städer vi är i. Jag kan också tänka mig att någon annan skulle ha mycket större behållning av boken än vad jag har, eftersom min läsning färgats av tidspress och ett ointresse som gjort att jag skumläst, vilket boken kanske inte gjort sig helt förtjänt av. Det är inte min typ av bok - men om man gillar kriminalromaner, sci-fi och fantasy tror jag säkert att man kan tycka om den.
"The City and the City", 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar