Recension: Frukost på Tiffany's av Truman Capote

Det här är det första jag läser av Truman Capote, som förmodligen är mer känd för sin dokumentärroman Med kallt blod. Frukost på Tiffany's är i sin tur nog mer känd som film, med Audrey Hepburn i huvudrollen. Själv har jag varken haft någon koll på boken eller sett filmen, så det kändes som om det var dags att fylla i det hålet i min allmänbildning. Dessutom är boken så pass kort att jag tyckte att den passade bra in mellan mina tyngre kursromaner.

I ett nedgånget brunstenshus i New York bor en ung författare som drömmer om framgång med sina noveller. När den excentriska Holly Golightly flyttar in i våningen under blir han trollbunden av hennes person, och under ett år bekantar sig den unge författaren allt mer med henne. Men Holly är en paradox av motsägelser, och det blir en bekantskap som den unge författaren aldrig kommer glömma.

Jag blev lite förvånad över hur kort Frukost på Tiffany's är - både till längd och upplägg liknar den mer en novell än en roman. Persongalleriet är litet och berättelsen starkt begränsad. Men det tjänar bokens syften väl, den känns varken överdriven eller som om den saknar något.

Och jag tycker om den - Frukost på Tiffany's är en välskriven, skickligt sammanhållen berättelse som fokuserar på den fascinerande Holly Golightly, som lever ett utsvävande och okonventionellt liv i fyrtiotalets New York. Hon känns befriande och intressant i egenskap av kvinnlig karaktär, även om hon är beskriven genom en manlig blick. Hade boken skrivits idag hade Holly nog kunnat passas in i mallen för "the manic pixie dream girl", och det är en jämförelse som är med mig under hela läsningen, men med tanke på bokens ålder känns det ändå som att jag kan ursäkta det.

Boken lyckas så väl i att göra Holly Golightly mystisk tack vare att den använder sig av en utomstående berättare. Den namnlösa författaren kretsar som en planet runt Hollys sol, och betraktar henne på håll vilket tillåter hennes karaktär att bli öppen för tolkning på ett sätt som jag verkligen gillar. Det påminner om tekniken som finns i Den store Gatsby, där handlingen kretsar kring en särskild person vars myt hålls vid liv genom avståndet som upprätthålls. Det är inte svårt att se hur Holly Golightlys karaktär har allt som blivit grunden till den ikon som Audrey Hepburns tolkning av henne resulterat i.

Sen är jag ju svag för ramberättelser och jagperspektiv, och den här boken har båda delar. Jag gillar den tillbakablickande nostalgin i boken, känslan av minnen och saknad och den typ av glorifiering som man ofta ger människor i efterhand. Frukost på Tiffany's är kanske inte den mest spännande eller fängslande boken jag läst, men den är fascinerande i sitt porträtt av Holly, och absolut läsvärd med sin humor som ligger som en fernissa över den både lättsinniga och tragiska figuren som den kretsar kring. Som introduktion till Truman Capotes skrivande känns den också relevant, och jag är glad att jag läst den här lilla boken.

Frukost på Tiffany's finns dessutom i en annan översättning med ett betydligt snyggare omslag från Bonniers, för den som, liksom jag själv, blir lite avskräckt av det här hiskeliga omslaget. Nu är det alltså bara att se till att kolla in filmen också!

"Breakfast at Tiffany's", 1958