Recension: Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Det här är den första boken i högen av ungdomsböcker jag plockade på mig på biblioteket i förra veckan. Jag har haft ögonen på den senaste boken av Christin Ljungqvist, men när jag insåg att Kaninhjärta är först tänkte jag ge hela serien en chans genom att läsa från början.

Tvillingarna Mary och Anne har alltid levt tätt inpå varandra, nästan så att de inte kan hålla reda på var den enas gränser upphör och den andras tar vid. Ända sedan de var små har de med hjälp av varandra kunnat ta kontakt med andevärlden - spöken kan låna Marys kropp och röst, medan Anne kan se och höra dem. När de är sjutton år och sommarlovet börjar lämnar de sin mamma för att olovligen bo i Göteborg i fyra veckor. Där stöter de av en slump på en medial grupp som letar efter en försvunnen flicka. Mary och Anne blir en del av gruppen, men det dröjer inte länge förrän sökandet har börjat splittra deras hittills så starka band. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne måste fokusera desto mer på att skydda sin syster - kanske framför allt från sig själv.

Jag har inte haft lika lätt för att läsa Kaninhjärta som jag förväntat mig, och det beror mycket på hur den är skriven rent språkligt. Meningarna är långa och obrutna på ett sätt som, särskilt till en början, är ganska svårt att vänja sig vid. När man kommit in i det blir det enklare, men jag har ändå lite svårt för det, och ibland måste jag läsa om meningarna flera gånger för att förstå exakt vad de vill ha fram. Det blir visserligen ett särskilt och utmärkande sätt att skriva, som utan tvekan ger boken en unik stämning, men samtidigt gör det läsningen lite förvirrad.

Det intressanta med boken är egentligen inte de övernaturliga inslagen eller ens mysteriet med den försvunna flickan (som ibland andas lite väl mycket deckarmysterium för att jag ska tycka det är roligt), utan syskonrelationen mellan Mary och Anne. Emellanåt kan jag känna igen mig i den, andra gånger blir den betydligt mer mystisk än vad jag kan relatera till. Men trots allt utgör relationen mellan tvillingarna själva romanens hjärta, och det blir svårt att inte intressera sig för Mary och Anne och de slitningar de utsätts och utsätter sig själva för. Deras relation är egentligen betydligt mer intressant än bokens själva handling. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bestämma mig för.

Nämnas ska också att varje kapitel i boken börjar med en rad ur en låt av Kent, och bandet citeras också väldigt ofta i själva texten. Jag är visserligen ett fan av Kent, och jag tycker att många av deras texter är fantastiska, men för att vara ärlig fungerar det inte fullt ut att citera dem så ofta i den här boken. Kent är vardagstristess och svensk vinter, Kent är tonårsångest och asfalt. Jag får svårt att koppla känslan från deras musik till den här boken, som visserligen innehåller en hel del tonårsångest, men som i grunden är en ungdomsbok med övernaturliga inslag, ganska långt ifrån vad jag egentligen kopplar ihop med Kents musik. Dessutom blir användningen av citaten så många att de liksom neutraliseras, och de kopplas oftast inte samman särskilt tydligt med bokens handling, vilket gör att jag får svårt att se hur de är relevanta för boken.

Dessa saker stör mig, men samtidigt som jag har ganska svårt för att engagera mig totalt i Kaninhjärta, så vore det inte rättvist att kalla den dålig. Den är en helt okej roman. Man vill se hur allt kommer sluta, skrivsättet är hyfsat bra, det finns en unik touch och storyn fungerar. Men mycket mer än så är det egentligen inte. Ibland bränner boken till, men inte så ofta att läsupplevelsen blir jätteintressant. Det är en bra bok, och den är läsvärd, men mycket mer än så vill jag inte ge den. Det är inte en bok jag kommer minnas särskilt länge. Det återstår att se om jag kommer läsa vidare i nästa, fristående del, med titeln Fågelbarn.

"Kaninhjärta", 2012