Recension: The Shining av Stephen King

Det finns flera anledningar till att jag läst om The Shining (eller Varsel, som den också heter på svenska). Jag köpte ju Kings nya Doktor Sömn för några veckor sedan, som är en fristående uppföljare till just The Shining, och eftersom det var så länge sedan jag läste den tänkte jag att det kunde vara kul innan jag började på Doktor Sömn. Dessutom hittade jag boken i nytt fint pocketomslag och kunde äntligen ersätta min gamla slitna 80-talspocket som jag hittat på en loppmarknad för flera år sedan. Men den främsta anledningen är ändå att The Shining är en väldigt bra bok.

Handlingen är ju nästan kultförklarad och behöver egentligen inte presenteras, men jag kan dra den ändå. Efter att ha blivit sparkad från sitt jobb som lärare, försökt sluta med sitt alkoholmissbruk och misslyckats med sina ambitioner som författare får Jack Torrance ett jobb som fastighetsskötare över vintern. Han ska ha hand om det otillgängliga Overlook-hotellet som ligger stängt under vintersäsongen, underhålla byggnaden och helt enkelt hålla ställningarna tills snön smälter och hotellet kan öppna igen till våren. Han flyttar in i det övergivna hotellet tillsammans med sin fru och sin femårige son Danny, som alltid varit mycket speciell - ibland verkar det som om han kan se in i framtiden och kanske också läsa tankar. Jobbet på Overlook är Jack Torrances sista chans. Häruppe kommer han att vara insnöad, det finns ingen alkohol, och kanske kommer han kunna rädda förhållandet till sin familj lika mycket som han kommer få sig själv och sitt författande tillbaka på fötter. Vad han inte räknat med är att hotellet lever ett eget liv... och medan snön avskärmar den lilla familjen totalt från omvärlden vaknar det upp allt mer.

Det är naturligtvis handlingen som gör den här boken. Det är en av Kings allra tidigaste romaner, nummer tre i ordningen för att vara exakt, och den bär också märken därefter. Språket är klumpigare, mindre förfinat än vad man är van vid när man just läst hans böcker från förra året, och The Shining är ibland kraftigt daterad - den kom ändå ut 1977 och har en del år på nacken vid det här laget. Men handlingen är det inget fel på. Boken har alla ingredienser som kännetecknar en riktig King-klassiker av det gamla stuket. Det är inte för inte som den här romanen fått rykte om sig som en av de bästa moderna skräckromanerna, och det är fortfarande tydligt också vid en andra genomläsning.

Det som är så genialiskt med The Shining är användandet av miljöer och karaktärer på ett sätt som bygger upp en tät, spänningsfylld och skräckinjagande atmosfär. Nästan all handling utspelar sig i det igenbommade hotellet, mellan bara tre karaktärer som alla har sina egna rädslor och problem i relationen till varandra. Det är en originell roman som förenar de klassiska skräckelementen med moderna, mänskliga problem som går att känna igen sig i och som får en att sympatisera med huvudkaraktärerna - och därmed blir också rädslan så mycket mer verklig. För det är inte enbart en roman om ett hemsökt hotell. Det är en roman om en mans otillräcklighet, hans brister och hans önskan att vara en god far och en god man. Jack Torrance är en otroligt sorglig karaktär, fylld med självförakt, skuldkänslor och bitterhet i sin roll som pappa och äkta make. Det är känslor som inte är tillåtna i ett samhälle där en man ska vara stark och orubblig i rollen som ledare och försörjare.

Boken vilar väldigt mycket just på detta; Jack Torrances problem är sprungna ur hans känsla av att ha misslyckats när han inte klarar av de uppgifter som han tycker att han ska klara av som man. Över huvud taget är alla karaktärer i boken väldigt fast i sina stereotyper; Jack är man, far och äkta make medan hans fru Wendy är fast i rollen som mamma, hustru och hemmafru - roller som jag ibland kan bli irriterad på, men samtidigt förstår jag deras funktion i just den här romanen. Att man sympatiserar så mycket med Jack gör att man skakas i grunden när hotellet börjar manipulera honom och göra honom galen. Bokens sätt att låta honom sjunka allt djupare i tankar som redan fanns där men som långsamt växer och blir groteska är väldigt skickligt gjort. Samtidigt ligger mycket av rädslan i att fienden finns inuti den person som ska vara den stora tryggheten.

Men The Shining är inte helt utan skavanker. Den är otvetydigt en väldigt bra skräckroman, men den är skriven av en fortfarande ung och oerfaren författare, och dess största nackdel är kanske framförallt att det tar så ohyggligt lång tid för den att börja. Den har en väldigt lång startsträcka, och handlingen kommer inte igång på riktigt förrän familjen anländer till hotellet.

Men det allra största problemet jag stöter på när jag läser är egentligen översättningen. Jag hade intrycket av att den här utgåvan kanske blivit nyöversatt - släppt i nytt fint omslag och allt. Men icke. Ibland skaver översättningen något så enormt att till och med jag, som aldrig läst varken denna bok eller Stephen King över huvud taget på engelska, reagerar. Vad sägs om formuleringar som "hans andhämtning stoppade", "hissens bangande" eller att en karaktär "förlorat i vikt"? Ibland önskar jag väldigt mycket att jag läste boken på dess originalspråk.

Men det viktigaste är att handlingen står sig. Den här boken har ett driv som drar en med sig, den präglas av berättarglädje, den är nervkittlande och så spännande att jag har svårt att släppa den under de sista kapitlen, trots att jag vet hur det slutar. Det som gör den unik är också att det inte bara är en roman om spöken och övernaturligheter - det är också en bok om en desperat mans högst mänskliga problem, som förstoras upp och förvrängs till kusligheter av det hemsökta hotellet, och det ger boken inte bara känsla utan också väldigt mycket hjärta. Någon gång borde alla läsa den här boken, om inte annat så för att den faktiskt gör sig förtjänt av sitt epitet som skräckklassiker.

"The Shining", 1977