Nattliga King-citat

Det finns många orsaker till att jag älskar Stephen King. Det här är en av dem.

(ur Vinterverk)

What the f**k?!

Vad i hela jävla helvete är det här? Här sitter man i godan ro och tittar på John Greens YouTube-kanal och plötsligt dyker svenska omslaget till The Fault in Our Stars upp. The Fault in Our Stars som fortfarande toppar min lista över årets bästa, vackraste, sorgligaste böcker. Och de har valt att översätta titeln till Förr eller senare exploderar jag!

Jag vill skrika rakt ut. Ni kan inte mena allvar, BonnierCarlsen. NI KAN INTE MENA ALLVAR. Det här är ett sällsynt dåligt skämt. Även om John Green gillar omslaget så måste ju till och med han avsky att ni valt att översätta en Shakespeare-inspirerad titel som The Fault in Our Stars till en äckligt tonårig titel som Förr eller senare exploderar jag!. Som om detta vore vilken dålig tjejbok om hormoner som helst, istället för en viktig vacker bok om liv och död och cancer.

Jag är så besviken på mitt land just nu.

Det svåraste beslutet

En av de svåraste grejerna att bestämma sig för nu när man ska flytta är vilka böcker som ska få följa med. Helst skulle jag såklart vilja ta med allihop, men det är tyvärr uteslutet.

Eftersom vi ska plugga lite litteraturvetenskap tänkte jag att det kanske skulle vara bra att ha med litteraturböckerna - dvs Texter från Sapfo till Strindberg, Litteraturens historia i Sverige och Litteraturens historia i världen. Men sen då?

Kanske Harry Potter, som jag läser när jag inte kan sova eller när jag är ledsen? Någon samling med olika författare? En Stephen King-bok måste såklart med. Lionel Shriver vore inte heller fel. Tänk om jag behöver läsa nån av klassikerna? Och vem vet när jag får lust att läsa Den oändliga historien igen?

Åh, så svårt. Till sist, efter mycket om och men, utrensningar och rotande i hyllan, så beslöt jag mig för att bara ta med olästa böcker, och några fler på skrivtemat. Kontentan blev som följer (med motiveringar):

Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson (officiellt den bästa inspirationsboken ever)
Den åttonde dvärgen av Annika Burholm (för jag kan behöva all hjälp jag kan få om jag drabbas av skrivkramp)
Att skriva - en hantverkares memoarer av Stephen King (för att den är min bibel i fråga om skrivandet)
Den gamle och havet av Ernest Hemingway (har lovat mig själv att läsa den)
Flickan med bibelspråken av Fritiof Nilsson Piraten (så jag inte glömmer att jag är skåning)

Moment 22 av Joseph Heller (för att jag ska läsa den. Jag ska.)

Slakthus 5 av Kurt Vonnegut (spänd på den, vad mer behövs?)

Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman (som sagt. Något av King måste jag ha)

Spellbound av Kelley Armstrong (för att väga upp alla de här prettoböckerna med något lättare)

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald (bara för att jag måste läsa den någon gång).

 

Allt som allt tio böcker, utöver mina litteraturböcker. Tittar på högen och tänker att det kanske är dumt att släpa med mig dem? Kommer jag få tillfälle att läsa dem, liksom? Sen tittar jag på högen igen och tänker herregud så liten. Är det där allt? Det är ju vad jag läser på två sommarveckor.

 

Men jag får väl byta dem mot andra varje gång jag är hemma. Shit, alltså. Jag ska flytta till freaking Gotland.

Veckans recension: Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn & David Levithan

 

Den här boken är väldigt lik Nick & Norahs oändliga låtlista av samma författarduo, men det är inte på något sätt en uppföljare. Det är snarare en bok i samma stil, som följer en liknande mall. Precis som i Nick & Norahs oändliga låtlista byter vi genom boken berättarperspektiv, där de olika karaktärerna skrivits av de respektive författarna.

De två huvudpersonerna är, föga förvånande, Naomi och Ely. De har vuxit upp tillsammans som grannar och bästa vänner, och deras relation är nästintill syskonlik. Det finns ingen annan som känner den andra bättre. Men det finns problem som de hela tiden undviker. Naomi, som är snygg och vet det, har i hela sitt liv planerat att hennes första gång ska vara med Ely. Hon kan inte tänka sig någon annan. Problemet är bara att Ely är bög. Och en slampig bög, till på köpet. När han sätter klorna i Naomis pojkvän tar det hus i helvete och de två oskiljaktiga vännerna blir plötsligt fiender – och måste omvärdera hela sin vänskapsrelation.

Även om upplägget och karaktärerna är annorlunda i Naomi & Elys kyssförbudslista¸så är likheterna med Nick & Norahs oändliga låtlista uppenbara. Det handlar egentligen inte så mycket om handlingen, utan snarare om en känsla, ett skrivsätt och en stil som placerar de här två böckerna i exakt samma område.

David Levithan tilltalar mig eftersom han skriver om homosexuella killar i väldigt vardagliga situationer, utan att hänga upp sig på homosexualiteten i sig. Det är aldrig den som står i det riktiga centrum, och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det normaliserar homosexualiteten på ett så odramatiskt vis. Jag tycker att det behövs fler böcker och filmer som inte problematiserar homosexualiteten i sig, utan istället fokuserar på allt som gör det till vilka andra kärleksrelationer som helst. Samtidigt har jag svårt för Levithans förkärlek för smörigt lyckliga slut, som får mig att höja på ögonbrynen och ha svårt för att tro på berättelsen.

Vilken tur då att Rachel Cohn befinner sig på andra sidan. Nick & Norahs oändliga låtlista var den första bok jag läste av någon av de här författarna, men sedan dess har jag hunnit bekanta mig lite mer med både Levithan och Cohn. Och jag tror att Cohn erbjuder en lite mörkare sida som balanserar de här två författarna mot varandra. Tillsammans blir deras böcker en blandning av humor, kärlek, vänskap och värme, men inte utan att ta upp problemen som uppstår i allt det.

Dock måste jag nog säga att jag gillar Nick & Norah mer än Naomi & Ely. Den här boken slår mig som långsammare och inte lika mycket av en streckläsningsbok – kanske för att den utpselar sig under längre tid. Den är också mycket rörigare. Det finns mycket bakgrundshistoria som vecklar ut sig under bokens gång, och många gånger är jag inte helt hundra på vad som faktiskt hänt och önskar att boken ville förklara det lite bättre. Jag kan också tycka att mycket av bokens skämtsamma fernissa känns överdriven, och det gör att man får svårt att ta boken på allvar.

En annan av anledningarna till att det blir rörigt är hur många karaktärer som blandas in. Medan Nick & Norah var strikt just Nick och Norah, så innehåller Naomi & Ely många fler karaktärer som får sina stickspår, och vissa av dem känns plågsamt onödiga. Dessutom är Naomis kapitel fulla av små illustrationer mitt i texten, små symboler som ersätter ord och som förmodligen ska vara spännande och roliga, men jag tycker mest att det är irriterande. Det stoppar upp flytet i texten på ett irriterande vis när man måste stanna upp och undra vad den där lilla illustrationen betyder.

Dessutom känns det som om den här boken skulle ha tilltalat mig mycket mer om jag läst den på engelska. Jag får en känsla av att boken skulle flyta betydligt lättare och kännas mer trovärdig om jag läst den på originalspråk. Mycket av känslan i boken tillhör nämligen New York och den puls man förknippar med staden, och jag tror att allt det försvinner lite i den svenska översättningen.

Men trots det är Naomi & Elys kyssförbudslista en bra ungdomsbok som jag kan uppskatta för hur den avdramtiserar homosexualitet och sätter relationerna i fokus, oavsett om de är romantiska eller vänskapliga. Och även om slutet är lite för Levithanskt för min smak så är det en fin liten bok, och jag kan inte låta bli att hoppas på fler böcker med ordet lista i titeln av den här duon.

”Naomi & Ely’s No Kiss List”, 2007

Jag är dålig

Bloggen (och hela min internetvistelse, faktiskt) är lite åsidosatt på grund av att jag har besök från USA, och för att det inte ens är en vecka kvar tills jag flyttar hemifrån. Förlåt! Nu ska ni iallafall få veckans recension, för det ska en hel del till innan jag ignorerar det obligatoriumet!

Veckans recension: Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá

Usch, vilken hemsk bok. Men det kunde jag ju ha räknat ut från början. Och vet inte vart är en i raden av böcker som jag upptäckte under min tid på biblioteket, och tänkte ”den måste jag läsa”.

Det handlar om Anna, som tillsammans med sin man Sal bestämmer sig för att adoptera två bröder från Colombia. Redan från början känner Anna rädslan för att barnen inte ska tycka om henne, att moderskapet inte ska komma naturligt – särskilt som barnen inte är bebisar utan redan fyra, fem år gamla. Hon intalar sig att det kommer ordna sig, att med tiden kommer alla de där familjekänslorna att komma fram, det kommer lösa sig. Men Annas alla rädslor besannas. Barnen är skeptiska till sina nya föräldrar, och har svårt att förstå att det här skulle vara mamma och pappa. De är redan märkta av ett hårt liv. José, den yngre av de två, får raseriutbrott och ibland blir han apatisk och går inte att kontakta. Han pratar mycket om döden och om olika sätt att dö på. Den äldre brodern, Abél, drar sig mest undan och vill vara till lags. Ju längre tid som går, desto svårare blir tillvaron för Anna, och den familj som hon hoppades på verkar vara en omöjlig dröm.

Handlingen i Och vet inte vart påminner mig på något vis om den i Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, en bok jag förmodligen aldrig riktigt kommer kunna släppa. Liksom  i Kevin handlar Och vet inte vart om en mammas relation till sina barn. Moderskärlek är ett av de huvudsakliga teman som boken tar upp, och bristen på sådan. Den stora skillnaden mellan böckerna är väl egentligen att Och vet inte vart är delvis självbiografisk. Vi måste prata om Kevin, å andra sidan, är helt och hållet fiktion. Just vetskapen om att mycket i den här romanen har en sanningshalt är skrämmande och så upprörande.

Det är svårt att inte dra paralleller till Vi måste prata om Kevin, just för att både den och Och vet inte vart berättas så fullständigt ur ett modersperspektiv, att båda romanerna utgår från scenariot jag är en dålig mamma. Viljan att räcka till, men att inte lyckas, och hur föräldraskapet kan vara svårt och nästan förgöra en, medan omvärlden kräver att man som mor ska älska sina barn mer än något annat. Men boken tar också upp viljan att gå vidare, viljan att leva och kunna hoppas på något bättre.

Boken känns, som väntat, väldigt personlig och nästan terapeutisk. Men jag är glad att den saknar det klumpiga språk och de tvivelaktiga formuleringar som självbiografier ibland lider av. Astrid Flemberg-Alcalá har ett eget språk som känns väldigt distinkt och unikt, vilket naturligtvis beror på att det här inte är Flemberg-Alcalás första roman, men det är likafullt något jag är glad för. Det är mycket inre tankar, och det är mörkt och ganska cyniskt. Dialogen är skriven både med talstreck och inbakad i prosan, men det blir aldrig förvirrande. Tvärtom känner jag igen mig på något vis, i detta vardagliga språk som är så uppenbart att det inte behövs skrivas ut för att man ska förstå. Det är ett sätt att skriva som förmedlar Annas känslor så tydligt att det blir tryckande.

Och vet inte vart är absolut ingen bok man ska läsa om man vill ha en rolig bok med ett lyckligt slut. Det är tragiskt, det är mörkt, det är hemskt, det är allt detta, och på slutet har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är en läsning som gör nästan fysiskt ont, till stor del naturligtvis för att man vet att detta är delvis sant.

Det är ingen fantastisk roman, men jag tror att det är en viktig bok, eftersom problematiskt föräldraskap är något som folk inte gärna tar upp. Därför blir det desto viktigare att en sådan roman alls existerar. Skulden som samhället lägger på föräldrar som faktiskt gör allt, men som ändå inte räcker till, och den skam man känner om man aldrig lyckas knyta några band till sina barn, aldrig får en fungerande relation –  att inte älska sina barn tillräckligt mycket eller på fel sätt är förmodligen ett av de mest tabubelagda ämnen man kan skriva om. En dålig mamma är det värsta man kan vara. Det sliter i en att läsa Och vet inte vart, men jag tror att det är nödvändigt, och det som boken tar upp borde man verkligen tala mycket mer om än vad man gör i nuläget.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att Och vet inte vart snarare är en viktig bok än en bra bok, men jag säger inte det på ett negativt sätt. Den är definitivt värd den tid jag lagt ner på den, och även om den ibland blir så tung att jag inte riktigt vet var jag ska bli av under läsningen, så är jag ändå glad att jag tagit mig igenom den.

”Och vet inte vart”, 2007

Veckans recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Ibland upptäcker man böcker via filmer. Om man har tur, upptäcker man att filmen är baserad på en bok innan man ser filmen. Det här är ett sådant fall. Jag såg trailern för filmen Never Let Me Go och tyckte den såg intressant ut, men bestämde mig för att vänta med att se den tills jag läst boken – ett beslut jag inte tror att någon någonsin ångrat.

Berättelsen i Never let me go handlar om Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy. De är elever på Hailsham, en till synes idyllisk skola där de tillbringat hela livet. Deras värld har alltid bestått av de jämnåriga klasskamraterna, förmyndarna och skolområdet. De studerar som vilka elever som helst, men de viktigaste ämnena är de kreativa. Förmyndarna insisterar hela tiden på hur viktigt det är att eleverna målar, skriver och skapar.

Ju äldre Kathy och hennes vänner blir, desto tydligare blir det att förmyndarna undanhåller en hel del för eleverna. De vet att de är satta till världen för ett särskilt syfte, men vilket? Varför vill ingen berätta sanningen för dem, och varför undviker besökare dem? Frågorna verkar bara bli fler, men svaren är otydligare än någonsin.

Never let me go är skriven ur Kathys jagperspektiv. Hon är trettioett när hon berättar om sin uppväxt, de två nära vännerna som håller ihop i vått och torrt, och om Hailsham och dess hemligheter. Det är en extremt gåtfull bok, eftersom läsaren är helt hänvisad till Kathy och hennes vetskap om situationerna. Personligen är jag väldigt förtjust i berättelser som är upplagda som tillbakablickar, eftersom jag gillar ramhistorier och det bitterljuva i nostalgin som de medför.

Dock kräver Never let me go en del av läsaren. Jag tyckte först att boken verkade rörig och otydlig i sitt upplägg, där läsaren är så pass ovetande. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag i boken, som jag till sist streckläste tills den var slut. Man får inte alla svaren på silverfat, och även om det ibland känns irriterande så är det också ett väldigt bra sätt att hålla läsaren kvar. Det finns inget tråkigare än när man som läsare inte får tänka efter själv, och Never let me go får mig verkligen att fundera på hur boken egentligen ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar. Jag var verkligen engagerad i bokens mysterier, och helt okapabel till att räkna ut hur allt hängde ihop i slutändan, och det gjorde verkligen läsningen rolig för mig. Emellanåt var jag rädd att boken inte skulle lyckas och att jag skulle bli tvungen att lägga den ifrån mig utan ett tillfredsställande slut, men som tur är blev så inte fallet.

Delvis handlar det nog om att hela upplägget i boken tilltalar mig. Jag gillar jagperspektiv, och jag gillar som sagt ramhistorier och tillbakablickar. Och jag älskar stämningen i den här boken, eftersom det känns som om den rör sig i en gränsvärld mellan vår värld och en parallell sådan – mycket lik men ändå med en avgörande skillnad. Det finns en gåtfull och mystisk stämning som jag kopplar ihop med tidiga morgnar och dimma, bleka himlar och höstkyla. Den bitterljuva nostalgikänslan gör mig gråtfärdig nästan från sida ett, och tillsammans med Ishiguros vackra men enkla språk är det nästan omöjligt för mig att inte tycka om den här boken.

Jag tycker om den för att har en lätt sci-fi-fernissad handling utan att vara för mycket åt fantasy eller sci-fi-hållet, och därmed är så mycket mer trovärdig. Jag tycker om den för att den fokuserar på människorna och deras inre liv istället för på allt runtom, som det annars så lätt blir när vi rör oss inom sci-fi, och jag tycker om den för att den är så stämningsfull och originell utan att någonsin vara för mycket. Kathy är väldigt bra beskriven som huvudperson, och hennes känslor och handlingar är välidgt mänskliga – även om jag ibland kan tycka att de tre vännerna som står i fokus förstår varandra övermänskligt bra.

Men även om jag för tillfället öser beröm över Never let me go så är det inte en bok som hamnar på någon av mina topplistor. Men jag är absolut glad att jag läste den, för det är utan tvekan en bok som är värd att läsas, och som jag tyckte om. Om någon sade till mig att Never let me go var deras favoritbok, så skulle jag inte bli det minsta förvånad.

”Never let me go”, 2005

Min bokhylla

Länge trodde jag att det inte fanns en vinkel i vilken jag kunde fota hela min bokhylla. Men nu har jag kommit på att om jag står upptryckt mot väggen ovanpå min säng och fotar med händerna ovanför huvudet, så går det faktiskt.



Veckans recension: Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King

Det finns nog ingen bättre situation att läsa Stephen King i, än när regnet öser ner utanför och man sitter hopkurad med täcket om axlarna och en snarkande hund vid sin sida. Men sanningen att säga så är Nattsvart, stjärnlöst en bok som jag läst under en lite längre period än vad jag brukar läsa böcker under. Det beror på att boken är en samling om fyra lite kortare berättelser, och jag kan tycka att det blir kaka på kaka att läsa hela boken på en gång.

Berättelserna i Nattsvart, stjärnlöst är längre än noveller, men kortare än romaner. Den första går under titeln 1922 och utspelar sig detta år – lite ovanligt för King, som sällan skriver böcker som inte utspelar sig i nutid. Huvudpersonen i 1922 är Wilfred Leland James, som lever i en bitter fejd med sin hustru som vill att de ska sälja gården de bor på för att flytta till staden och öppna butik. Wilfred ser till sist ingen annan utväg än att undanröja sin fru, men för att lyckas behöver han hjälp – och denna hjälpen blir hans fjortonårige son.

1922 är inte en av Kings starkaste berättelser. Den är extremt mörk och man läser den med en växande känsla av obehag. Vilket naturligtvis är meningen. Den är sorglig och hemsk och äcklig, och personligen har jag inte så mycket till övers för den. Den känns som en klassisk King-berättelse, inte särskilt nyskapande och inte särskilt engagerande. Den hade dessutom kunnat vara betydligt kortare än sina 160 sidor utan att lida av det.

Den andra berättelsen i boken heter Storchaffisen, och även om jag gillar den mer än vad jag gillade 1922, så är den ändå inte en av Kings toppberättelser. I huvudrollen finner vi Tess, en framgångsrik författare som lever gott på att skriva mysdeckare om äldre damer som löser brott. Efter ett författarframträdande på ett bibliotek blir Tess brutalt våldtagen och lämnad i tron att hon är död. I traumat som följer på våldtäkten och misshandeln, kommer också behovet av rättvisa... och behovet av att skipa den själv.

Jag både gillar och ogillar Storchaffisen. Jag tycker om den för att Tess är rätt cool som hämnas på sin våldtäktsman, men samtidigt känns den här novellen också ganska tråkig och förutsägbar för ett King-fan som mig. Jag har helt enkelt läst så mycket av King att han har börjat få problem med att överraska mig. Men visst är det fortfarande bra, på det där väldigt King-iska viset.

Den tredje berättelsen, Schysst förlängning, kan också vara bokens bästa. Den är avgjort den kortaste, och kanske just därför så njutbar. Här möter vi Streeter, som bara har några månader kvar att leva. Han är diagnosticerad med cancer, och har börjat förlika sig med faktumet att han snart kommer dö. Men så stöter han på en försäljare som säger sig sälja förlängningar. I en pakt med djävulen blir Streeter räddad från att dö sin förtidiga död – i utbyte mot att hans olycka förs över på någon annan.

Jag gillar den här sortens korta, obehagliga noveller som är så enkelt men så briljant uppbyggda. Just Schysst förlängning grundar sig på två så mänskliga känslor som viljan att leva, och bitter avundsjuka. Och det räcker. Det är så enkla, grundläggande känslor att man har full förståelse för sin huvudperson, som helt enkelt tar chansen medan han kan. Vem skulle inte göra det? Och just det är vad som gör Schysst förlängning så bra.

Men också bokens sista berättelse, med titeln Ett gott äktenskap, är bra. Också här har vi en kvinna i huvudrollen. Hon har varit gift med sin man Bob i tjugosju år, och precis som han vet allt om henne, så vet hon allt om honom. Åtminstone tror hon det tills hon snubblar över en låda i garaget på sin jakt efter batterier, och upptäcker sin mans fruktansvärda hemlighet.

Också Ett gott äktenskap är extremt tilltalande, och idén till den känns inte lika avverkad som några av de andra i den här samlingen. Jag gillar den för att den har sitt avstamp i en så trygg situation, och utvecklas till något fasansfullt samtidigt som den är extremt trovärdig. Den ställer frågor om hur bra man faktiskt kan känna en annan människa, och om man någonsin verkligen lär känna dem helt och hållet.

Gemensamt för alla bokens berättelser är hur mörka de är, och hur det mörkret inte kommer utifrån, utan inifrån. Nattsvart, stjärnlöst är en upptäcktsresa i mörkret inom oss, och vad som händer när en helt vanlig människa hamnar i en okänd situation. Här kommer vi också till det som jag tycker är Kings största styrka, nämligen förmågan att göra sina huvudpersoner så extremt mänskliga, så lika dig och mig, att inget av deras beslut känns otrovärdigt eller märkligt. Är det inte så här vi alla skulle handla när vi försöker räkna ut vad som är rätt och fel, och samtidigt behålla det liv vi känner oss hemmastadda i?

King skriver i sitt efterord att han aldrig varit intresserad av ”ovanliga människor i vanliga situationer”, utan det rakt motsatta – vanliga människor i ovanliga situationer. Här sätter han ord på precis det jag menar. Precis det jag älskar så med King, det som gör honom intressant som författare. Igenkänningsfaktorn. Och rädslan som ligger i just igenkänningen.

Nattsvart, stjärnlöst innehåller kanske inte Kings mästerverk, men det är en läsvärd samling. King rör sig på hemmaplan och även om det för en van King-läsare som undertecknad kan kännas en smula hemtamt och förutsägbart, så är det detta som King kan bäst. Under läsningen av Nattsvart, stjärnlöst, så är du i Stephen Kings vana händer, på både gott och ont.

”Full Dark, No Stars”, 2010

Jag antar att jag borde kunnat räkna ut det själv...

... men den här filmen var verkligen skitdålig. Oscar Wilde skulle väl ha vridit sig i sin grav. Jag vet att jag vred mig i tv-soffan. Förhoppningsvis är nästa filmatiseringen jag tänkte se  (Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro)  bättre.

Dorian Gray, 2009