Veckans recension: Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá

Usch, vilken hemsk bok. Men det kunde jag ju ha räknat ut från början. Och vet inte vart är en i raden av böcker som jag upptäckte under min tid på biblioteket, och tänkte ”den måste jag läsa”.

Det handlar om Anna, som tillsammans med sin man Sal bestämmer sig för att adoptera två bröder från Colombia. Redan från början känner Anna rädslan för att barnen inte ska tycka om henne, att moderskapet inte ska komma naturligt – särskilt som barnen inte är bebisar utan redan fyra, fem år gamla. Hon intalar sig att det kommer ordna sig, att med tiden kommer alla de där familjekänslorna att komma fram, det kommer lösa sig. Men Annas alla rädslor besannas. Barnen är skeptiska till sina nya föräldrar, och har svårt att förstå att det här skulle vara mamma och pappa. De är redan märkta av ett hårt liv. José, den yngre av de två, får raseriutbrott och ibland blir han apatisk och går inte att kontakta. Han pratar mycket om döden och om olika sätt att dö på. Den äldre brodern, Abél, drar sig mest undan och vill vara till lags. Ju längre tid som går, desto svårare blir tillvaron för Anna, och den familj som hon hoppades på verkar vara en omöjlig dröm.

Handlingen i Och vet inte vart påminner mig på något vis om den i Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, en bok jag förmodligen aldrig riktigt kommer kunna släppa. Liksom  i Kevin handlar Och vet inte vart om en mammas relation till sina barn. Moderskärlek är ett av de huvudsakliga teman som boken tar upp, och bristen på sådan. Den stora skillnaden mellan böckerna är väl egentligen att Och vet inte vart är delvis självbiografisk. Vi måste prata om Kevin, å andra sidan, är helt och hållet fiktion. Just vetskapen om att mycket i den här romanen har en sanningshalt är skrämmande och så upprörande.

Det är svårt att inte dra paralleller till Vi måste prata om Kevin, just för att både den och Och vet inte vart berättas så fullständigt ur ett modersperspektiv, att båda romanerna utgår från scenariot jag är en dålig mamma. Viljan att räcka till, men att inte lyckas, och hur föräldraskapet kan vara svårt och nästan förgöra en, medan omvärlden kräver att man som mor ska älska sina barn mer än något annat. Men boken tar också upp viljan att gå vidare, viljan att leva och kunna hoppas på något bättre.

Boken känns, som väntat, väldigt personlig och nästan terapeutisk. Men jag är glad att den saknar det klumpiga språk och de tvivelaktiga formuleringar som självbiografier ibland lider av. Astrid Flemberg-Alcalá har ett eget språk som känns väldigt distinkt och unikt, vilket naturligtvis beror på att det här inte är Flemberg-Alcalás första roman, men det är likafullt något jag är glad för. Det är mycket inre tankar, och det är mörkt och ganska cyniskt. Dialogen är skriven både med talstreck och inbakad i prosan, men det blir aldrig förvirrande. Tvärtom känner jag igen mig på något vis, i detta vardagliga språk som är så uppenbart att det inte behövs skrivas ut för att man ska förstå. Det är ett sätt att skriva som förmedlar Annas känslor så tydligt att det blir tryckande.

Och vet inte vart är absolut ingen bok man ska läsa om man vill ha en rolig bok med ett lyckligt slut. Det är tragiskt, det är mörkt, det är hemskt, det är allt detta, och på slutet har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är en läsning som gör nästan fysiskt ont, till stor del naturligtvis för att man vet att detta är delvis sant.

Det är ingen fantastisk roman, men jag tror att det är en viktig bok, eftersom problematiskt föräldraskap är något som folk inte gärna tar upp. Därför blir det desto viktigare att en sådan roman alls existerar. Skulden som samhället lägger på föräldrar som faktiskt gör allt, men som ändå inte räcker till, och den skam man känner om man aldrig lyckas knyta några band till sina barn, aldrig får en fungerande relation –  att inte älska sina barn tillräckligt mycket eller på fel sätt är förmodligen ett av de mest tabubelagda ämnen man kan skriva om. En dålig mamma är det värsta man kan vara. Det sliter i en att läsa Och vet inte vart, men jag tror att det är nödvändigt, och det som boken tar upp borde man verkligen tala mycket mer om än vad man gör i nuläget.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att Och vet inte vart snarare är en viktig bok än en bra bok, men jag säger inte det på ett negativt sätt. Den är definitivt värd den tid jag lagt ner på den, och även om den ibland blir så tung att jag inte riktigt vet var jag ska bli av under läsningen, så är jag ändå glad att jag tagit mig igenom den.

”Och vet inte vart”, 2007