Veckans recension: Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King

Det finns nog ingen bättre situation att läsa Stephen King i, än när regnet öser ner utanför och man sitter hopkurad med täcket om axlarna och en snarkande hund vid sin sida. Men sanningen att säga så är Nattsvart, stjärnlöst en bok som jag läst under en lite längre period än vad jag brukar läsa böcker under. Det beror på att boken är en samling om fyra lite kortare berättelser, och jag kan tycka att det blir kaka på kaka att läsa hela boken på en gång.

Berättelserna i Nattsvart, stjärnlöst är längre än noveller, men kortare än romaner. Den första går under titeln 1922 och utspelar sig detta år – lite ovanligt för King, som sällan skriver böcker som inte utspelar sig i nutid. Huvudpersonen i 1922 är Wilfred Leland James, som lever i en bitter fejd med sin hustru som vill att de ska sälja gården de bor på för att flytta till staden och öppna butik. Wilfred ser till sist ingen annan utväg än att undanröja sin fru, men för att lyckas behöver han hjälp – och denna hjälpen blir hans fjortonårige son.

1922 är inte en av Kings starkaste berättelser. Den är extremt mörk och man läser den med en växande känsla av obehag. Vilket naturligtvis är meningen. Den är sorglig och hemsk och äcklig, och personligen har jag inte så mycket till övers för den. Den känns som en klassisk King-berättelse, inte särskilt nyskapande och inte särskilt engagerande. Den hade dessutom kunnat vara betydligt kortare än sina 160 sidor utan att lida av det.

Den andra berättelsen i boken heter Storchaffisen, och även om jag gillar den mer än vad jag gillade 1922, så är den ändå inte en av Kings toppberättelser. I huvudrollen finner vi Tess, en framgångsrik författare som lever gott på att skriva mysdeckare om äldre damer som löser brott. Efter ett författarframträdande på ett bibliotek blir Tess brutalt våldtagen och lämnad i tron att hon är död. I traumat som följer på våldtäkten och misshandeln, kommer också behovet av rättvisa... och behovet av att skipa den själv.

Jag både gillar och ogillar Storchaffisen. Jag tycker om den för att Tess är rätt cool som hämnas på sin våldtäktsman, men samtidigt känns den här novellen också ganska tråkig och förutsägbar för ett King-fan som mig. Jag har helt enkelt läst så mycket av King att han har börjat få problem med att överraska mig. Men visst är det fortfarande bra, på det där väldigt King-iska viset.

Den tredje berättelsen, Schysst förlängning, kan också vara bokens bästa. Den är avgjort den kortaste, och kanske just därför så njutbar. Här möter vi Streeter, som bara har några månader kvar att leva. Han är diagnosticerad med cancer, och har börjat förlika sig med faktumet att han snart kommer dö. Men så stöter han på en försäljare som säger sig sälja förlängningar. I en pakt med djävulen blir Streeter räddad från att dö sin förtidiga död – i utbyte mot att hans olycka förs över på någon annan.

Jag gillar den här sortens korta, obehagliga noveller som är så enkelt men så briljant uppbyggda. Just Schysst förlängning grundar sig på två så mänskliga känslor som viljan att leva, och bitter avundsjuka. Och det räcker. Det är så enkla, grundläggande känslor att man har full förståelse för sin huvudperson, som helt enkelt tar chansen medan han kan. Vem skulle inte göra det? Och just det är vad som gör Schysst förlängning så bra.

Men också bokens sista berättelse, med titeln Ett gott äktenskap, är bra. Också här har vi en kvinna i huvudrollen. Hon har varit gift med sin man Bob i tjugosju år, och precis som han vet allt om henne, så vet hon allt om honom. Åtminstone tror hon det tills hon snubblar över en låda i garaget på sin jakt efter batterier, och upptäcker sin mans fruktansvärda hemlighet.

Också Ett gott äktenskap är extremt tilltalande, och idén till den känns inte lika avverkad som några av de andra i den här samlingen. Jag gillar den för att den har sitt avstamp i en så trygg situation, och utvecklas till något fasansfullt samtidigt som den är extremt trovärdig. Den ställer frågor om hur bra man faktiskt kan känna en annan människa, och om man någonsin verkligen lär känna dem helt och hållet.

Gemensamt för alla bokens berättelser är hur mörka de är, och hur det mörkret inte kommer utifrån, utan inifrån. Nattsvart, stjärnlöst är en upptäcktsresa i mörkret inom oss, och vad som händer när en helt vanlig människa hamnar i en okänd situation. Här kommer vi också till det som jag tycker är Kings största styrka, nämligen förmågan att göra sina huvudpersoner så extremt mänskliga, så lika dig och mig, att inget av deras beslut känns otrovärdigt eller märkligt. Är det inte så här vi alla skulle handla när vi försöker räkna ut vad som är rätt och fel, och samtidigt behålla det liv vi känner oss hemmastadda i?

King skriver i sitt efterord att han aldrig varit intresserad av ”ovanliga människor i vanliga situationer”, utan det rakt motsatta – vanliga människor i ovanliga situationer. Här sätter han ord på precis det jag menar. Precis det jag älskar så med King, det som gör honom intressant som författare. Igenkänningsfaktorn. Och rädslan som ligger i just igenkänningen.

Nattsvart, stjärnlöst innehåller kanske inte Kings mästerverk, men det är en läsvärd samling. King rör sig på hemmaplan och även om det för en van King-läsare som undertecknad kan kännas en smula hemtamt och förutsägbart, så är det detta som King kan bäst. Under läsningen av Nattsvart, stjärnlöst, så är du i Stephen Kings vana händer, på både gott och ont.

”Full Dark, No Stars”, 2010