Ni har väl inte glömt

... att idag är J.K. Rowlings OCH Harry Potters födelsedag?
(Jag har ännu inte riktigt förlåtit världen för att Hogwarts inte finns på riktigt.)

Sånt här borde vara olagligt

Jag upptäckte nyss att min bok Dorian Grays porträtt som jag köpte för 75 spänn på ett antikvariat är en del i en klassikerserie. 2007 sålde Expressen 30 klassiker, en ny varje vecka - för 60 spänn styck.

Tänk nu om jag hade sett detta år 2007. Hur snygg kunde inte min bokhylla ha blivit med 30 böcker som bildar porträtt av författarna när man har dem i rätt ordning? Titta bara på bilden!

Det är dessutom författare som inte går av för hackor. Selma Lagerlöf, John Steinbeck, Franz Kafka, Karin Boye, Thomas Mann, Herman Hesse, August Strindberg, Albert Camus - listan tar aldrig slut.

Och nu sitter man här som ett fån och önskar att man hade alla de här böckerna. Jag är bara fem år försenad.

Veckans recension: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt är en bok jag velat läsa väldigt, väldigt länge. Oscar Wildes kvickhet, intelligens och humor har tilltalat mig ända sen jag först upptäckte alla citat och epigram som han är upphovet till, och med det har intresset för hans liv och verk väckts. När jag dessutom insett att han är en stor inspirationskälla för coola människor som Morrissey och Stephen Fry, så är det ju stört omöjligt att inte vilja läsa mer av honom.

Det enda jag förut läst av Wilde är hans fantastiska spökhistoria Spöket på Canterville, som är hysteriskt rolig, sorglig och vacker på samma gång. Men Dorian Grays porträtt är nog det verk som man täker på först när Wildes namn kommer upp.

Boken handlar om den unge, överjordiskt vackre Dorian Gray, och det porträtt som hans vän målar av honom. När Dorian får se porträttet blir han förtvivlad vid tanken på att den unge mannen på denna tavla alltid kommer förbli ung, medan han själv måste åldras och bli ful. I ett anfall av ångest och avundsjuka mot tavlan, uttalar Dorian en vädjan om att förhållandet ska bli det omvända – att porträttet ska åldras i hans ställe, medan han själv får behålla sitt utseende. Hans önskan går i uppfyllelse, med fruktansvärda konsekvenser för Dorian själv.

Till en början tilltalade den här boken mig främst för att jag gillade idén med en tavla som åldrades i huvudpersonens ställe. Det är precis den här sortens ganska subtila övernaturliga inslag som jag gillar. Men när jag läste boken insåg jag alltmer att det här inte är en bok som cirklar kring de övernaturliga inslagen, utan en bok som fokuserar på en människas fall från att vara en oskyldig, ren själ till att bli en monstruös, hemsk människa. Det är en ganska filosofisk bok som använder det förhäxade porträttet som en språngbräda in i den mänskliga själens mörkaste vrår.

Dorian är en väldigt intressant huvudkaraktär eftersom vi får följa honom från dess att han är en oskydlig, oförstörd yngling till det att han blir en genomrutten och obehaglig själ. Medan man läser inser man långsamt vilken hemsk människa han börjat förvandlas till, med sin narcissistika egoism och förödande livsfilosofi. Porträttet som han låst in är det enda beviset för vad han egentligen är, och den version av honom som ser på honom från tavlan är hans ständiga plågoande som han inte kan fly ifrån. Han omger sig med vackra saker som för att försöka dölja hur smutsig och ful hans själ är, men kan inte komma undan.

Själva idén bakom boken och intrigen tilltalar mig väldigt mycket, men samtidigt finns det saker med den som inte riktigt fungerar för mig som läsare. Enligt boken ristas de synder man begår in i ens ansikte och sätter fysiska spår på ens kropp. Därför fungerar Dorians vackra yttre som en försäkran om att han är en god person. För mig funkar inte riktigt det sättet att se på saker – som om alla vackra personer är goda, och alla fula är hemska, vidriga människor. Så är det ju inte, och det underminerar hela bokens grundidé.

Men bortser man från detta tycker jag absolut att boken är bra. Den är visserligen lite svårläst och utdragen i sitt skrivsätt, men så är den också skriven 1891. Man förväntar sig det av en så gammal roman. Dessutom vägs det upp av hur rolig den stundvis är. Oscar Wildes humor och kvickhet lyser verkligen igenom, särskilt då karaktären Lord Henry är närvarande. Lord Henry är en viktig influens för Dorian och kanske i viss mån anledningen till hans förfall, men gud, så rolig han är. Han talar nästan utselutande i paradoxer och har ett uttryckssätt och idéer som var extremt kontroversiella när boken först trycktes. Idag är de kanske desto tamare, men de har inte mist sin kvickhet. Det är också intressant att inse hur många av relationerna i boken som kan tolkas som homoerotiska. Oscar Wilde var ju själv homosexuell, och med den vetskapen är det nästan omöjligt att bortse från de homoerotiska undertexterna.

Sammanfattningsvis var Dorian Grays porträtt mer filosofisk och begrundande än vad jag trott, men också väldigt, väldigt intressant. Jag förstår att den orsakade uppståndelse i dåtidens England,  och mycket i den känns väldigt modernt än idag. Den är också väldigt  humoristisk på sina ställen, på ett väldigt brittiskt och aristokratiskt vis, vilket bara gör det hela roligare. Att den är så tunn bidrar till att göra den lättläst. Jag gillar den för den brittiska, nästan Sherlock Holmes-aktiga stämningen i det dimmiga London, och samtidigt för att den tar upp det mörka allvaret i själens förfall utan att vara särskilt moralisk. Det är absolut en läsvärd bok.

”The Picture of Dorian Gray”, 1891

Dorian Gray

Ligger i solen och läser Dorian Grays porträtt idag.

"en av dessa drömlösa nätter som gör oss nästan förälskade i döden".

Åh, Wilde.

Alex Reads

Om Alex Day inte läser 50 Shades of Grey för sina tittare vet jag inte vad jag gör. Hans Alex Reads Twilight är nämligen något av det roligaste jag sett. Det här, mina vänner, kan bli kul.

Veckans recension: Linas kvällsbok 1 & 2 av Emma Hamberg

Jag läste Linas kvällsbok för första gången när jag själv gick i högstadiet, men det var ett tag sedan och jag har glömt det mesta, även om en del fraser hängt kvar – det är ju en himla rolig bok. Sen kom tvåan ut och jag orkade liksom inte riktigt bry mig. Förrän nu, när det är sommar, min syster har köpt båda böckerna i kombinerad pocketupplaga och jag kunde inte låta bli. Jag minns ju att jag tyckte väldigt mycket om den.

Det gör jag fortfarande. Lina är 15 år, och oroar sig för att hon är okysst och oskuld och tycker att hon är ointressantast och fegast i världen. Hon hänger bara efter sin kompis Thea som hon alltid gjort. Snygga, populära Thea, som är lika falsk som hon är snygg. Thea fixar ihop Lina med en gymnasiekille, den hockeygalna Danne. Och Lina får prova på hur det är att ha en pojkvän, att kyssas och att ha sex. Men hon kommer på att hon egentligen inte vill. Hon vill inte vara tillsammans med Danne. Hon vill inte ha sex med honom. Hon vill faktiskt inte ens vara kompis med Thea längre, som bara ser ner på henne och utnyttjar henne. Egentligen skulle hon vilja vara ihop med den där skitsjuan som börjat samma år, den töntiga lilla killen som bara är tretton år och som går runt i manchesterbyxor. Men man kan ju bara inte bli ihop med någon som han. Eller kan man?

Den första boken är en ganska fin berättelse om en tjej som tar mod till sig och hittar sig själv, tills hon vågar göra de saker som hon faktiskt vill och vänder hela sitt fejkade liv till en sanning hon själv vill leva. Det är en bra bok, på flera sätt. För det första är den grymt rolig. Man känner igen sig så väl i Lina, och jag misstänker att man kommer göra det även om man läser den här boken när man är fyrtio. Alla som är eller som någon gång varit tonåriga tjejer har mycket att hämta ur Linas kvällsbok. Och det är skönt att läsa en ungdomsbok för tjejer som inte handlar om våldtäkt, ätstörningar eller självskadebeteende. För en gångs skull har vi en vanlig tjej i en vanlig svensk håla med helt vardagliga problem att brottas med. Det är så viktigt att visa att det finns sådana tjejer också, som är alldagliga, som ljuger, mår dåligt, är glada, tittar på tv och gillar kåldolmar. Linas kvällsbok visar tydligt att det är okej att göra misstag, det är okej att må dåligt, men det är inte okej att kväva sig själv för att passa in. Jag tycker att Emma Hamberg målar upp en slags förebild i Lina – inte en idol, men en tjej som klarar av att hantera saker även om de är jobbiga, en tjej som är lik en själv och som får en att tro lite mer på sin egen kapacitet. Det är bra gjort och det behövs.

Andra boken, som heter Linas kvällsbok – två killar och ett hjärta, är en direkt fortsättning. Här ska Lina börja gymnasiet, ett fint djurbruksgymnasium där hon ska bo på internat och lära sig köra traktor och klippa får. Men hon vill inte åka. Hon vill stanna hemma med sin underbara Ivar. Hur ska hon klara av att tvätta, laga mat och bo själv? Med främlingar?

Väl på Bramheds gymnasieskola får hon nya kompisar, även om hemlängtan är svår. Hon lär känna Zinat, en galen och gullig tjej som bor i samma hus, Mimmi som verkar så himla cool, de två depprockiga tvillingarna Ann-Louise och Anna-Lena, flera andra och så förstås Kevin. Kevin som är så himla snygg och så himla farlig. Som är arton år och ändå går i ettan. Det går rykten om att han röker hasch och gör inbrott, och det finns något svart i hans ögon. Tjejer dras till honom som till en magnet, och Lina är inget undantag, även om hon stretar emot så gott hon kan. Hon har ju Ivar! Finaste Ivar hemma i Rödköpinge. Men ju mer hon umgås med Kevin, desto mer osäker blir hon. Kan man älska två personer samtidigt? Vad ska hon välja – det trygga eller det farliga? Den cellospelande söta Ivar eller den kriminelle, sexige Kevin?

Trots undertiteln på den andra boken som känns lite väl Eva & Adam-aktig, och trots att man valt att sätta det fula filmomslaget till den dåliga filmatiseringen på framsidan av boken, så är även tvåan himla bra. Den är hysteriskt rolig och hysteriskt sorglig. Den är ärlig och opolerad på en tonårings sätt, och precis som i den första boken märker man tydligt hur Lina mognar och tar sig själv och sina känslor på större allvar.

Med sin humor, höga igenkänningsfaktor och ett lätt, flytande språk tycker jag de här två böckerna är perfekta ungdomsböcker. Visst finns det en del svagheter, men vad fan. De kunde jag inte bry mig mindre om. Som man kan vänta sig är boken (eller böckerna, de är ju två från början) skrivna i dagboksform. I vanliga fall tycker jag dagboksform riskerar att bli långtråkigt, men icke i Linas kvällsbok. Det är rungande dialog ändå, det är illustrationer, humor och känsla så det dryper om det. De här två böckerna tycker jag att alla som någon gång varit eller är tonåring ska läsa. Det är så kul, det är så bra, det är så uppfriskande. Det känns sant och ärligt och gripande. Nej, boken är ingen årets höjdare, eller augustprisvinnare, men det behöver den inte vara. Den visar att det är helt okej att inte vara perfekt, om man bara är ärlig. Och det räcker.

”Linas kvällsbok 1&2”, 2007

Mystisk Jekyll/Hyde-bok... hjälp?

Och fynden från loppisen inkluderar Geralds lek av Stephen King, som jag inte läst, Eldfödd som jag läst men inte haft förrän nu, Linas kvällsbok av Emma Hamberg, Nalle Puh av A.A. Milne från 1961, Dödssynden av Harper Lee, mitt femte exemplar av Skriet från vildmarken av Jack London, ett underligt exemplar av Robert Louis Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde, och en fantastisk liten bok med blanka sidor som någon skrivit hälsningar i - i början på 40-talet.

Skriet från vildmarken och Dr. Jekyll and Mr. Hyde köpte egentligen mest för att omslagen var coola och jag skulle vilja försöka rama in böckerna som tavlor. Den översta fylla-i-boken ska jag skriva mer om sedan, för jag tänkte presentera den närmare som en Pärla ur hyllan.

När det kommer till Dr. Jekyll and Mr. Hyde, så är det något av det märkligaste jag sett. Boken har nämligen den engelska texten i stor stil, och en (typ) svensk översättning undertill, men det är bara en liten del av orden som faktiskt är översatta. Resten är bara rader av nununununu. Om någon har en aning om vad som pågår med nunununununu-andet, så upplys mig gärna, för jag är enormt förvirrad över vad det kan vara bra för, och det finns ingen förklaring på själva boken.

Är det ett konstigt feltryck? Är det meningen att det ska se ut sådär, sida upp och sida ner genom hela boken? Skulle vara kul att veta varför den ser ut såhär!

Antikvariatsfynd

Titta vad jag hittade på Antikvariat Kim i Malmö! Två Stephen King-böcker som jag inte läst (ja, de existerar faktiskt) och Dorian Grays porträtt som jag varit på jakt efter jättelänge. Har börjar läsa den direkt, och jag tycker verkligen om den än så länge.

Och ja, nu har jag 53 böcker av King. Jag håller räkningen.

Idag ska jag dessutom på loppis i Janstorp, så förhoppningsvis kommer jag hem med lite fler böcker innan dagen är slut.

Heta killar läser också böcker

Hahaha, jag hittade nyss en tumblr-blogg som heter Hot Guys Reading Books, som för att visa att sådana killar alls existerar. Folk skickar in bilder på snygga killar och deras böcker. Enjoy. http://hotguysreadingbooks.tumblr.com/

Veckans recension: Matilda av Roald Dahl

Matilda är en bok som länge tilltalat mig, trots att jag inte läst den. Jag såg filmatiseringen i skolan när jag gick i mellanstadiet, och även om jag inte minns särskilt mycket av filmen, så kommer jag ihåg att jag tyckte om den och att hela klassen verkligen gillade handlingen.

Efteråt har Dahl satt sig fast hos mig som en författare jag borde läsa något av, men det har aldrig blivit av. Han figurerade i utkanten av de böcker jag läste som barn, men har aldrig riktigt hittat vägen in. Länge ville jag inte läsa något av honom, av den anledningen att jag sett James och jättepersikan som barnprogram och tyckte det var något av det läskigaste jag sett. Jag har länge haft uppfattningen av att Roald Dahl är närapå surrealistisk och absurd i sitt berättande, något som jag ibland kan tycka är om inte skräckinjagande så åtminstone obehagligt.

Men så har man ju sett Johnny Depp i rollen som Willy Wonka och tänkt att jo, man måste ju nästan läsa Kalle och chokladfabriken. Och Häxorna som man hört så mycket om. Och så naturligtvis Matilda, som handlar om en flicka som läser och som man alltså kan identifiera sig med.

Liksom i många barnböcker är Matilda som huvudperson det där speciella, utvalda barnet som inte riktigt passar in i sitt sammanhang. Hon är ett underbarn, fantastiskt intelligent och ändå inte alls självbelåten. Hennes ointelligenta, vidriga föräldrar ogillar henne, och hon lär sig läsa alldeles själv redan vid fyra års ålder och tar sig till biblioteket för att låna svåra, komplicerade böcker långt innan hon börjar skolan. När hon börjar där får hon en underbar lärare vid namn Sara Honung, och allt vore frid och fröjd om det inte var för den hemska rektorn, fröken Domderarsson. När Matilda upptäcker att hon har övernaturliga krafter bestämmer hon sig för att hon måste använda dem för att hjälpa sina skolkamrater och den fina, vackra fröken Honung.

Natutligtvis finns det en del nackdelar med att läsa en barnbok vid tjugo års ålder, men ärligt talat finns det mycket i Matilda som känns aktuellt för mig också. Den förenklade handlingen och de stereotypa karaktärerna är nödvändiga när man skriver för yngre åldrar, men de skapar på något vis en lite absurd, rolig värld som man kan hoppa in i också som äldre läsare. Det finns en absurditet i Dahls berättande, ett skruvat, fritt sätt som känns unikt. Framförallt är boken ganska hemsk för att vara en barnbok, om man bestämmer sig för att som ett barn ta all handling på fullt allvar. Och samtidigt är det hemska roligt.

Just den mörka humorn verkar vara något som går igen i Dahls barnböcker. Det finns något svart i dem som är unikt för honom, och personligen tycker jag att det är lite av ett snilledrag. Barndomen är inte bara att springa barfota i grönt gräs och skratta och titta på moln, för det finns en annan sida av barndomen som jag tycker att Dahl fångar. I barndomen finns det också en ständig rädsla och en utsatthet, och naturligtvis faktumet att alla vuxna står över en och har makten över en, hur man än gör. Jag tycker att Dahl gör helt rätt i att dra in den här mörkare aspekten av att vara barn i sitt skrivande, för jag tror att det är något som barn känner igen och kan relatera till. Att han dessutom gör det på ett sätt som nog är ganska kittlande och spännande för så unga läsare är en bonus. Fröken Domderarsson är våldsam, grov i munnen och hemsk på ett sätt som gränsar till oanständigt och förbjudet, vilket gör boken rolig att läsa. Och så såklart det där att när man är barn är allting lite mer möjligt, lite mindre hugget i sten. Verkligheten har inte riktigt stelnat än, och det är något som de flesta barnboksförfattare – däribland Dahl – använder sig av. Därav absurditeten. Därav det överdrivna.

En annan av anledningarna till att jag gillar Matilda är att det bara är flickor och kvinnor i huvudrollerna. Den är faktiskt en extremt feministisk barnbok, där både hjältinnan Matilda, vår antagonist Fröken Domderarsson och vår ängel Fröken Honung är av kvinnokön. Det är ganska roligt eftersom boken annars inte alls är berättad som en typisk bok för flickor.

Boken är illustrerad av Quentin Blake, vars bilder blivit synonyma med Dahls böcker, men som jag ärligt talat har lite svårt för eftersom de är så ”råa”, nästan skissartade. Men de passar in. Precis som Dahls berättande känns illustrationerna absurda, nästan upplösta, och inte så puttenuttiga som man skulle vilja ha det till när det handlar om böcker för så unga läsare.

Jag gillar Matilda för att den är så speciell och okonventionell för en barnbok. Och jag gillar den för att också jag som tjugoåring har något att hämta ur den, och att den är så pass tidlös. Trots att den följer en ganska klassisk mall så finns det gott om överraskningar och vändningar, och det är ett nöje att läsa en bok för barn som inte dumförklarar dem, och som är rolig och hemsk på samma gång. Språket är ett nöje att läsa, framförallt fröken Domderarssons snudd på oanständiga haranger om skolbarnen. När man slår igen boken är det med en känsla av tillfredsställelse, och det är den bästa känslan man kan ha när man är klar med en bok.

 ”Matilda”, 1988

Pärla ur hyllan: Sherlock Holmes äventyr

Häromdagen hittade jag den här reliken på antikvariatet i Ystad för tio kronor (vilket är dubbelt så mycket som boken kostat från början - priset 5:50 finns tryckt på baksidan). Det är en gammal pocketupplaga av Sherlock Holmes äventyr, från 1947.

Efter att ha följt BBC:s fantastiska serie Sherlock har mitt intresse för originalberättelserna blommat upp igen, och jag har länge tänkt att det vore kul att läsa dem i kronologisk ordning. Visst har jag läst Holmes förr, men jag minns väldigt lite av alla berättelserna, med undantag för Det spräckliga bandet som jag läst flera gånger eftersom jag tycker just det mysteriet är så himla bra.

Dock vet jag inte riktigt hur bra det skulle gå att läsa just den här boken, som jag i ärlighetens namn köpte mest eftersom den var så coolt gammal. Jag tror att det kan vara lite si och så med översättningen,men vid en snabb genombläddring verkar den ändå vara helt okej (och med rätt mycket charmiga gamla uttryck som "voro", "fortfor" och "sutto").

Det är en ganska tjock bok också, på nästan 500 sidor. Boken innehåller 21 noveller om Sherlock Holmes, i tur och ordning:

Konungen, som ville ha sin fotografi tillbaka
De rödhårigas förening
Den försvunna brudgummen
Det hemlighetsfulla mordet vid skogssjön
De fem apelsinkärnorna
Tiggaren med kluvna läppen
Den blå karbunkeln
Det spräckliga bandet
Den avhuggna tummen
Lorden och hans rika amerikanska brud
Beryllkronan
Den guldblonda hårflätan
Den försvunna kapplöpningshästen
Det gula ansiktet
Dubbelgångaren
"Gloria Scott"
Den Musgraveska ritualen
Mordet i Reigate
Krymplingen
Doktorns hemlighetsfulla beskyddare
Den grekiska tolkens äventyr

Det lutar väl åt att just den här boken får stå i hyllan, så att jag kan läsa om Holmes i lite nyare översättning eller kanske på engelska, och gärna med Sidney Pagets klassiska illustrationer som saknas i den här boken. Men det skulle vara kul att använda den här som referenspunkt och se hur olika översättningarna är. Det är en väldigt rolig bok att ha i hyllan!

Nytt gammalt

I veckan har jag skaffat fyra nya begagnade böcker. Biblioteket hade gallrat Black Beauty av Anna Sewell, vilket väl är den enda hästbok jag läst (och älskar), och Robin Hood av Howard Pyle. Fortfarande inte den upplaga av boken som jag vill ha, men bra mycket närmre än de jag hittat hittills.

Problemet med Robin Hood är att berättelsen inte har en legitim författare, och därför finns det hur många olika versioner och påhittade berättelser med honom som helst. Jag har läst den oavkortade boken av Howard Pyle, i Rabén och Sjögrens klassikerserie, och det är den boken jag är på jakt efter (men den är slut hos förlaget naturligtvis). Nu hittade jag Niloé-seriens version, så jag får väl kolla igenom den och se efter om den liknar det jag egentligen vill ha. Pyles illustrationer finns med i den iallafall, det är alltid något.

Vidare besökte jag antikvariatet i Ystad och hittade Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, och en riktigt gammal pocketupplaga av Sherlock Holmes äventyr från 1947, som jag får visa upp lite närmare här senare. :)

Veckans recension: Räddaren i nöden av J.D. Salinger

Det är alltid lite konstigt att läsa kända böcker, tycker jag. Oavsett om det är Da Vinci-koden eller Brott och straff så har man alltid en förutfattad mening om hur boken ska vara, just för att man hört så mycket om den. Väldigt ofta tycker jag att de allra bästa böckerna är de som man inte vet något alls om innan man öppnar dem, som man inte hört någon nämna i något sammanhang, och som sedan bara rusar in och tar en med storm. Det är lite som att gå på bio – filmen är alltid bättre ju mindre man vet om den.

Jag tycker rent generellt att många kända klassiker blivit förstörda för mig eftersom jag förväntat mig för mycket av dem. Alla säger alltid vilken fantastisk bok 1984 är, att man inte kan dö utan att ha läst Processen, att man är brottslig som inte läst Strindberg som svensk. I själva verket tycker jag inte att 1984 är en bra berättelse (däremot har den ett bra budskap), jag kunde inte ta mig igenom Processen eftersom den är så metaforisk, och det jag läst av Strindberg har inte tilltalat mig alls. Jag kan uppskatta verkens betydelse rent historiskt och ha föreståelse för vad det är som gör dem till viktiga böcker, men ofta är det de helt otippade, okända böckerna som blir mina favoriter. Väldigt få av klassikerna är mina favoritböcker, och jag tror att det i mångt och mycket beror just på att klassikerna blir så otroligt hajpade, och när man öppnar dem förväntar man sig på något vis att de ska göra en till en annan människa.

Därför plockar jag alltid upp klassiker med ett visst mått av rädsla för att inte alls tycka om dem, och Räddaren i nöden är inget undantag. Jag måste också erkänna att titeln på den här boken länge fick mig att inte vilja läsa den. Innan jag fick ett hum om handlingen fick nämligen titeln mig att tro att det här är en romantisk kärleksroman, nämnd i samma andetag som Borta med vinden. Men sedan har jag stött på den i olika sammanhang de senaste åren och fattat att jag fått allt om bakfoten. Jag har länge tänkt att jag verkligen borde läsa den, eftersom den verkar vara någon slags anfader till vår tids intellektuella ungdomsroman. Jag säger det eftersom jag får associationer till en hel massa moderna ungdomsböcker när jag läser Räddaren i nöden (framförallt The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky, som är väldigt inspirerad av Räddaren i nöden).

Boken handlar om sjuttonårige Holden Caulfield, som blivit relegerad från sin skola på grund av sitt bristande studieinresse. Han bestämmer sig på en impuls att lämna skolan tidigare än planerat, och boken följer honom under några intensiva dagar då han driver omkring i New York.

Trots sina mer än sextio år på nacken så är språket i Räddaren i nöden fortfarande väldigt nära och flytande. Den är berättad i ett snävt jagperspektiv som ger läsaren full insyn i Holdens tankar, vilket gör att boken känns extremt intensiv och gör den till en streckläsningsroman. Samtidigt måste man nästan värja sig mot Holdens åsikter och tankegångar ibland, och stanna upp för att analysera hur han egentligen är som person, eftersom det är något som verkar ligga utanför hans egen förmåga att göra.

Jag tycker att berättarstilen känns väldigt unik, och framförallt väldigt rolig. Holden svär en hel del och använder mycket slang, vilket ger boken en särskild jargong och humor som jag gillar skarpt. Naturligtvis är bokens svordomar mer tama idag än vad de var för sextio år sedan, men man kan ändå förstå språkets slagkraft. Och Holdens sarkastiska, pessimistiska humor är helt i min smak. Han är en extremt intressant karaktär eftersom han snarare är en antihjälte än en hjälte, och eftersom han blivit något av en representant för den rebelliska tonåringen. Själv kan jag inte låta bli att både gilla honom och ogilla honom samtidigt. Han är övertygad om sin egen intelligens och alla andras idioti, och ser genom boken ner på nästan alla han träffar och känner. Men samtidigt står det väldigt klart att Holden kämpar med att lämna barndomen bakom sig och hitta ett sätt att bli vuxen, trots att han inte vill. Det är svårt att inte känna igen sig i honom, men det utesluter inte att man samtidigt kan ogilla honom.

 Jag gillar också att boken är så pass omoralisk, om man kan kalla den det. Den målar inte upp Holden som en förebild (tvärtom, faktiskt) eller slår en över fingrarna med pekpinnar – saker som naturligtvis har gjort boken desto mer kontroversiell, men som också gör att man inte känner sig mentalt underskattad som läsare. Det här är en bok som vill få en att tänka själv, inte tänka åt en, och det uppskattar jag enormt.

Räddaren i nöden är på alla sätt mer en inre resa än en yttre, som handlar om identitet, ett sökande efter att hitta sig själv i en värld man inte riktigt gillar, och om att känna sig utstött. Det är teman som kommer finnas lika länge som det finns unga människor. Det spelar ingen roll att slangen och svordomarna inte är desamma idag som på 40-talet, eller att Holden rör sig i ett New York där det är skamligt att inte bära slips som man, för det viktiga är inte vad som händer runt honom, utan vad som händer inuti honom. Och det, mer än något annat, gör att boken tål tidens tand väldigt bra.

Sammanfattningsvis tycker jag för omväxlings skull definitivt att Räddaren i nöden levde upp till mina förväntningar, och det gör mig så glad. Det är en väldigt bra bok, och det är en väldigt tidlös bok om saker som aldrig kommer att försvinna. Det gör den väldigt stark utan att den någonsin blir övertydlig. Någon gång, någonstans, har vi nog alla känt oss som Holden Caulfield när han snubblar fram genom New York och försöker hitta det där som man inte kan sätta ord på.

”The Catcher in the Rye”, 1951

Varför jag älskar Vlogbrothers

Har läst ut Räddaren i nöden och måste säga att jag verkligen gillade den. Och det är så kul att sedan hitta gamla Vlogbrothers-videor som går igenom boken på mindre än åtta minuter (och videon med John i en Holden-hatt är bara en bonus).

Och för er som är intresserade av sånt så kommer John gå igenom Fahrenheit 451 snart (vilket är en av anledningarna till att jag inte lagt upp min egen recension av boken än - jag vill se vad han har att säga om den först).

Here you go:

Sommar med Salinger

Jag läser Räddaren i nöden. Än så länge älskar jag den, och är väldigt frestad att försöka hitta någonstans att köpa den begagnad. Boken jag läser är från mitt biblioteks magasin, där de förmodligen har den för att den är i ganska dåligt skick. Det finns få saker jag avskyr så mycket som när folk ska till att skriva i biblioteksböcker - särskilt när de inte ens verkar fatta vad det handlar om. I den Räddaren i nöden som jag läser har någon skrivit imbecilla anteckningar i stil med "han gillar inte många människor", "har en död bror" osv. Om man tvunget måste skriva i en bok kan man väl åtminstone hålla sig till dem man själv betalat för? (eller i värsta fall åtminstone hålla sig till pärmarna och inte själva sidorna...)

Men mest vill jag köpa boken för att det är en sån där bok som inte bara är bra, utan också vore rolig att ha. Det är märkligt att svenska förlag så sällan verkar ge ut klassiker på nytt. Det vore roligt att ha en ny, snygg upplaga av Räddaren i nöden, eller Dorian Grays porträtt för den delen, istället för att jaga efter böckerna på bibliotek och sedan sitta och läsa dem i halvbra översättningar med sidor som faller ur när man bläddrar.

Veckans recension: Lögnaren av Stephen Fry

Under de senaste månaderna har jag utvecklat något av en liten förälskelse i Stephen Fry, som verkar vara ungefär den smartaste människan på planeten. Dessutom producerar han en himla massa varierade saker – däribland böcker. Lögnaren är hans debutroman, och en extra rolig sak med den svenska utgåvan är att han skrivit ett förord speciellt för de svenska läsarna. Varför vet jag inte riktigt, men jag fick intrycket av att det var första gången han blev översatt till ett annat språk.

Eftersom jag är en person som älskar brittisk humor och som sagt är enormt förtjust i Stephen Fry, så är det ganska uppenbart att humorn i Lögnaren får mig att skratta högt flera gånger. Däremot är jag inte lika förtjust i bokens upplägg.

Boken handlar om Adrian Healey, en kronisk lögnare och bedragare, och hans skoltid i de brittiska internaten. Adrian är excentrisk, självsäker och extravagant. Han omges av beundrare och gör en stor sak av sin sexualitet. Han har haft sex med en stor del av skolans elever, men han håller sin förälskelse i Hugo Cartwright en hemlighet.

Det jag ogillar så skarpt med bokens upplägg är att storyn är så oerhört splittrad. Jag har väldigt svårt att hitta en röd tråd, och det är först när jag läst en tredjedel av boken som jag inser att den hoppar i tid, mellan Adrians tid på en förberedande skola och hans tid på Cambridge University. Det är så otydligt, och det är svårt att hålla reda på var man befinner sig för tillfället. Jag tror att det kanske är lättare för brittiska läsare som är mer insatta i landets skolsystem, men för mig är det mer än lovligt förvirrande några gånger, då jag ständigt tycker det kommer in nya karaktärer i bilden och har svårt att hålla isär både tid, rum och karaktärer.

Dessutom styrs boken stundvis av ganska absurda, långsökta storylines som jag tycker är väldigt osammanhängande, och ibland snudd på orelevanta. Bokens största behållning är utan tvekan humorn. Det finns några scener i boken som jag förmodligen aldrig kommer glömma, till exempel personalmötet på Cambridge som spelas in av kameramän och där det görs allt för att man inte ska kunna sända mötet i tv. Det är nog något av det roligaste jag någonsin läst.

Lögnaren befolkas dessutom av fantastiska karaktärer – proffessor Trefusis är underbart rolig, och Adrian själv är totalt obetalbar. Han ljuger, överdriver, pratar slang bara för att prova, och är fascinerande i sin ständiga lögn och i sin övertygelse om att han är den enda riktiga människan som existerar. Att alla andra är på låtsas.

Men trots att boken är rolig på det där aristokratiska, brittiska viset som jag älskar för att det inte förolämpar min intelligens, så förstår jag inte riktigt syftet med en bok som är så rörig som Lögnaren faktiskt är. Jag har så svårt att hitta ett fokus i boken, något som är viktigt och konkret.

Att kapitlen dessutom varvas med näst intill obegripliga, kursiva partier där ingen har namn utan istället hålls isär av sina kläder eller grekiskinspirerade kodnamn gör inte direkt det hela mycket enklare. Låt mig ge ett exempel på hur det kan se ut:

”Den Mörkgrå kostymen hörde Kavajen utan slag resa sig från sängen. Hörde honom kyssa den Randiga morgonrockens panna. Hörde Kavajen utan slags fotsteg mot dörren.”
Det är bara för mycket. Kanske kan man ursäkta Lögnarens svagheter med att den trots allt är en debutroman. Och tack vare min lilla crush på Fry för tillfället, så är jag enormt spänd på att läsa något annat av honom. För även om Lögnaren kanske kan verka avskräckande, så har den absolut en unik charm och liknar inte riktigt något annat. Och humorn. Ärligt talat var den värd att läsas bara för att jag skrattade så mycket.

”The Liar”, 1991