Veckans recension: Räddaren i nöden av J.D. Salinger

Det är alltid lite konstigt att läsa kända böcker, tycker jag. Oavsett om det är Da Vinci-koden eller Brott och straff så har man alltid en förutfattad mening om hur boken ska vara, just för att man hört så mycket om den. Väldigt ofta tycker jag att de allra bästa böckerna är de som man inte vet något alls om innan man öppnar dem, som man inte hört någon nämna i något sammanhang, och som sedan bara rusar in och tar en med storm. Det är lite som att gå på bio – filmen är alltid bättre ju mindre man vet om den.

Jag tycker rent generellt att många kända klassiker blivit förstörda för mig eftersom jag förväntat mig för mycket av dem. Alla säger alltid vilken fantastisk bok 1984 är, att man inte kan dö utan att ha läst Processen, att man är brottslig som inte läst Strindberg som svensk. I själva verket tycker jag inte att 1984 är en bra berättelse (däremot har den ett bra budskap), jag kunde inte ta mig igenom Processen eftersom den är så metaforisk, och det jag läst av Strindberg har inte tilltalat mig alls. Jag kan uppskatta verkens betydelse rent historiskt och ha föreståelse för vad det är som gör dem till viktiga böcker, men ofta är det de helt otippade, okända böckerna som blir mina favoriter. Väldigt få av klassikerna är mina favoritböcker, och jag tror att det i mångt och mycket beror just på att klassikerna blir så otroligt hajpade, och när man öppnar dem förväntar man sig på något vis att de ska göra en till en annan människa.

Därför plockar jag alltid upp klassiker med ett visst mått av rädsla för att inte alls tycka om dem, och Räddaren i nöden är inget undantag. Jag måste också erkänna att titeln på den här boken länge fick mig att inte vilja läsa den. Innan jag fick ett hum om handlingen fick nämligen titeln mig att tro att det här är en romantisk kärleksroman, nämnd i samma andetag som Borta med vinden. Men sedan har jag stött på den i olika sammanhang de senaste åren och fattat att jag fått allt om bakfoten. Jag har länge tänkt att jag verkligen borde läsa den, eftersom den verkar vara någon slags anfader till vår tids intellektuella ungdomsroman. Jag säger det eftersom jag får associationer till en hel massa moderna ungdomsböcker när jag läser Räddaren i nöden (framförallt The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky, som är väldigt inspirerad av Räddaren i nöden).

Boken handlar om sjuttonårige Holden Caulfield, som blivit relegerad från sin skola på grund av sitt bristande studieinresse. Han bestämmer sig på en impuls att lämna skolan tidigare än planerat, och boken följer honom under några intensiva dagar då han driver omkring i New York.

Trots sina mer än sextio år på nacken så är språket i Räddaren i nöden fortfarande väldigt nära och flytande. Den är berättad i ett snävt jagperspektiv som ger läsaren full insyn i Holdens tankar, vilket gör att boken känns extremt intensiv och gör den till en streckläsningsroman. Samtidigt måste man nästan värja sig mot Holdens åsikter och tankegångar ibland, och stanna upp för att analysera hur han egentligen är som person, eftersom det är något som verkar ligga utanför hans egen förmåga att göra.

Jag tycker att berättarstilen känns väldigt unik, och framförallt väldigt rolig. Holden svär en hel del och använder mycket slang, vilket ger boken en särskild jargong och humor som jag gillar skarpt. Naturligtvis är bokens svordomar mer tama idag än vad de var för sextio år sedan, men man kan ändå förstå språkets slagkraft. Och Holdens sarkastiska, pessimistiska humor är helt i min smak. Han är en extremt intressant karaktär eftersom han snarare är en antihjälte än en hjälte, och eftersom han blivit något av en representant för den rebelliska tonåringen. Själv kan jag inte låta bli att både gilla honom och ogilla honom samtidigt. Han är övertygad om sin egen intelligens och alla andras idioti, och ser genom boken ner på nästan alla han träffar och känner. Men samtidigt står det väldigt klart att Holden kämpar med att lämna barndomen bakom sig och hitta ett sätt att bli vuxen, trots att han inte vill. Det är svårt att inte känna igen sig i honom, men det utesluter inte att man samtidigt kan ogilla honom.

 Jag gillar också att boken är så pass omoralisk, om man kan kalla den det. Den målar inte upp Holden som en förebild (tvärtom, faktiskt) eller slår en över fingrarna med pekpinnar – saker som naturligtvis har gjort boken desto mer kontroversiell, men som också gör att man inte känner sig mentalt underskattad som läsare. Det här är en bok som vill få en att tänka själv, inte tänka åt en, och det uppskattar jag enormt.

Räddaren i nöden är på alla sätt mer en inre resa än en yttre, som handlar om identitet, ett sökande efter att hitta sig själv i en värld man inte riktigt gillar, och om att känna sig utstött. Det är teman som kommer finnas lika länge som det finns unga människor. Det spelar ingen roll att slangen och svordomarna inte är desamma idag som på 40-talet, eller att Holden rör sig i ett New York där det är skamligt att inte bära slips som man, för det viktiga är inte vad som händer runt honom, utan vad som händer inuti honom. Och det, mer än något annat, gör att boken tål tidens tand väldigt bra.

Sammanfattningsvis tycker jag för omväxlings skull definitivt att Räddaren i nöden levde upp till mina förväntningar, och det gör mig så glad. Det är en väldigt bra bok, och det är en väldigt tidlös bok om saker som aldrig kommer att försvinna. Det gör den väldigt stark utan att den någonsin blir övertydlig. Någon gång, någonstans, har vi nog alla känt oss som Holden Caulfield när han snubblar fram genom New York och försöker hitta det där som man inte kan sätta ord på.

”The Catcher in the Rye”, 1951