Veckans recension: Lögnaren av Stephen Fry

Under de senaste månaderna har jag utvecklat något av en liten förälskelse i Stephen Fry, som verkar vara ungefär den smartaste människan på planeten. Dessutom producerar han en himla massa varierade saker – däribland böcker. Lögnaren är hans debutroman, och en extra rolig sak med den svenska utgåvan är att han skrivit ett förord speciellt för de svenska läsarna. Varför vet jag inte riktigt, men jag fick intrycket av att det var första gången han blev översatt till ett annat språk.

Eftersom jag är en person som älskar brittisk humor och som sagt är enormt förtjust i Stephen Fry, så är det ganska uppenbart att humorn i Lögnaren får mig att skratta högt flera gånger. Däremot är jag inte lika förtjust i bokens upplägg.

Boken handlar om Adrian Healey, en kronisk lögnare och bedragare, och hans skoltid i de brittiska internaten. Adrian är excentrisk, självsäker och extravagant. Han omges av beundrare och gör en stor sak av sin sexualitet. Han har haft sex med en stor del av skolans elever, men han håller sin förälskelse i Hugo Cartwright en hemlighet.

Det jag ogillar så skarpt med bokens upplägg är att storyn är så oerhört splittrad. Jag har väldigt svårt att hitta en röd tråd, och det är först när jag läst en tredjedel av boken som jag inser att den hoppar i tid, mellan Adrians tid på en förberedande skola och hans tid på Cambridge University. Det är så otydligt, och det är svårt att hålla reda på var man befinner sig för tillfället. Jag tror att det kanske är lättare för brittiska läsare som är mer insatta i landets skolsystem, men för mig är det mer än lovligt förvirrande några gånger, då jag ständigt tycker det kommer in nya karaktärer i bilden och har svårt att hålla isär både tid, rum och karaktärer.

Dessutom styrs boken stundvis av ganska absurda, långsökta storylines som jag tycker är väldigt osammanhängande, och ibland snudd på orelevanta. Bokens största behållning är utan tvekan humorn. Det finns några scener i boken som jag förmodligen aldrig kommer glömma, till exempel personalmötet på Cambridge som spelas in av kameramän och där det görs allt för att man inte ska kunna sända mötet i tv. Det är nog något av det roligaste jag någonsin läst.

Lögnaren befolkas dessutom av fantastiska karaktärer – proffessor Trefusis är underbart rolig, och Adrian själv är totalt obetalbar. Han ljuger, överdriver, pratar slang bara för att prova, och är fascinerande i sin ständiga lögn och i sin övertygelse om att han är den enda riktiga människan som existerar. Att alla andra är på låtsas.

Men trots att boken är rolig på det där aristokratiska, brittiska viset som jag älskar för att det inte förolämpar min intelligens, så förstår jag inte riktigt syftet med en bok som är så rörig som Lögnaren faktiskt är. Jag har så svårt att hitta ett fokus i boken, något som är viktigt och konkret.

Att kapitlen dessutom varvas med näst intill obegripliga, kursiva partier där ingen har namn utan istället hålls isär av sina kläder eller grekiskinspirerade kodnamn gör inte direkt det hela mycket enklare. Låt mig ge ett exempel på hur det kan se ut:

”Den Mörkgrå kostymen hörde Kavajen utan slag resa sig från sängen. Hörde honom kyssa den Randiga morgonrockens panna. Hörde Kavajen utan slags fotsteg mot dörren.”
Det är bara för mycket. Kanske kan man ursäkta Lögnarens svagheter med att den trots allt är en debutroman. Och tack vare min lilla crush på Fry för tillfället, så är jag enormt spänd på att läsa något annat av honom. För även om Lögnaren kanske kan verka avskräckande, så har den absolut en unik charm och liknar inte riktigt något annat. Och humorn. Ärligt talat var den värd att läsas bara för att jag skrattade så mycket.

”The Liar”, 1991