Lycka i form av böcker

Förutom att jag varit på en urtrevlig biblioteksfest ikväll (naturligtvis iklädd min tröja med texten Read Between The Lines, mitt Banned Books-armband och Ka-halsband för att jag är världens största nörd), så har dagen bjudit på ännu mer bokglädje.

Kommer ni ihåg mitt inlägg om det gigantiska tryckfelet i Den oändliga historien? Och att jag mejlade förlaget och att de ville skicka mig ett felfritt ex? Nej, inte jag heller, för det var så sjukt längesen. Men idag låg det plötsligt ett paket från Berghs förlag i brevlådan! Och även om jag inte är ett särskilt stort fan av den orange färgen de gett nytryckningen så är ett ex utan tryckfel värt massor. Det är trots allt en av mina absoluta favoritböcker.

Sen har En Bok För Alla äntligen gett ut Spring! Fanny, spring! av John Reynolds Gardiner igen. Det spelar ingen roll att jag är 20 år gammal. Jag bölar ändå som en skolflicka när hennes burfågel fått kolik (om jag nu ska citera Robin Hood) så fort jag öppnar den här boken. Gud. Jag är så glad att jag äntligen fått tag på den. Fantastisk.

Och som om inte det vore nog så ska jag få ett gratisex av Khaterine Mansfields novell Den nya Isabel i veckan. Jag vet ju knappt var jag ska ta vägen i pur glädje. :)

Bibbloböcker

Den enkla glädjen i att bara gå till biblioteket och låna en hög böcker. Jag hade nästan glömt den, trots att (eller kanske för att) jag jobbar i ett bibliotek hela dagarna. Jag skriver upp titlar på baksidan av kvarglömda kvitton och idag lånade jag hem de här:

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius,
Jagad av Kevin Brooks, Stämplad av Catherine Atkins och Ute ska du vara nu av B.M. Gill. Alltså en hel del ungdomsböcker, men jag känner att jag behöver det innan jag tar itu med Moment 22 igen på allvar. Den är så himla svårläst! (men rolig.)

Dessutom hittade jag en gallrad bok av Stephen Fry, och eftersom jag blivit lite kär i honom på senaste tiden köpte jag den. Tio kronor, liksom. Den heter förresten Lögnaren. Me like!

Veckans recension: Hembiträdet av Marie Hermanson

Jag tycker det är lite märkligt att läsa Marie Hermansons böcker, eftersom hennes stil och berättarteknik påminner mig om min egen. Hon skriver berättelser vars idéer liknar de jag fastnar för, och hennes skrivsätt liknar på något vis mitt.

Därmed inte sagt att jag älskar henne. Jag har läst två böcker av henne, den förra var hennes Mannen under trappan, och det är lätt att se en röd tråd i hennes skrivande. Hon är psykologisk, och obehaglig på ett smygande vis. Precis som Mannen under trappan är Hembiträdet suggestiv och gör en djupdykning ner i vår medelklass-Svenssons liv: Yvonne Gärstrand har på ytan allt hon egentligen kan önska sig – ett framgångsrikt företag, en man och en son. Men när företaget står på egna ben och det inte längre behöver hennes ständiga inblandning, börjar hon känna att jobbet är tråkigt. Också hennes äktenskap är livlöst och rutinmässigt. För att få in lite äventyr och spänning i sitt liv börjar Yvonne besöka ett främmande villaområde. Där går hon omkring på gatorna, betraktar familjer och hus på avstånd och bildar sig en uppfattning om dem.

Området blir som Yvonnes egen, privata tv-serie utan slut. Här utvecklas karaktärer, här flyttar folk in och ut, skiljer sig och får barn, festar och blir sjuka. Hon betraktar människorna som genom ett fönster, och de blir en krydda i hennes tillvaro. Men det finns ett hus som hon inte riktigt förstår sig på. Ett hus där hon inte ser några invånare, men som ändå verkar vara bebott. Yvonne blir mer eller mindre besatt av detta hus, Orkidévägen 9, pusslet hon inte får ihop. När hon ser att husets invånare söker en hemhjälp går hon dit på intervju under falskt namn och får jobbet. Hon kan inte låta bli att gå tillbaka dit, och börjar leva ett dubbelliv. Men ju längre hon jobbar för Bernhard Ekberg, desto klarare står det för henne att något inte stämmer. Yvonne märker att hon inte längre är en utomstående betraktare, utan har blivit indragen i Bernhards hemligherer...

Hembiträdet är en sån där bok som handlar om att en fasad bara är en fasad, och hur ogenomtränglig ytan än må verka, så finns det alltid något dolt bakom den. Det klassiska är förstås ett villakvarter där alla lever sina till synes oklanderliga liv, men när lamporna släcks och alla invånarna ligger i sina IKEA-sängar, så jagar mardrömmar och hemligheter ifatt dem. Kontrasten mellan den utåt sett lyckliga familjen och människors inre demoner har använts väldigt mycket – Hembiträdet får mig att tänka på tv-serien Desperate Housewives, på Jonas Gardells En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, eller varför inte på Stepford Wives? Idén att det finns mörka hemligheter dolda under den fernissade ytan är fascinerande för att den är sann. Den bild vi visar upp utåt speglar sällan våra innersta känslor.

Marie Hermansons skrivsätt är på något sätt långsamt, vilket jag märkte också i Mannen under trappan. Det händer mycket under ytan, och karaktärerna förändras på ett subtilt vis  utan att man riktigt märker det. Men trots att det är skickligt gjort, så kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att Marie Hermanson skriver spännande böcker. Det är inte outlidligt fängslande. Man känner inte att boken vill ta upp all vaken tid. Den är okej läsning, varken mer eller mindre, och den är fascinerande och lite kittlande eftersom huvudpersonen Yvonne gör något som vi kanske ibland önskar att vi kunde – hon skakar av sig sin vanliga roll, byter om, tvättar bort sminket och är plötsligt en helt ny person i ett helt nytt sammanhang.

Men Hembiträdet är ingen wow-upplevelse. Det är en lugnt och sakligt berättad bok utan större utsvävningar eller krusiduller. Jag gillar den eftersom den är ovanlig för en svensk roman – den är lite skräckbetonad, den är psykologisk och har en originell handling – men den når inte ända fram. Det är synd, eftersom den innehåller alla de ingredienser som tillsammans skulle kunna bli precis en sådan bok jag skulle älska. Men någonstans på vägen drunknar allt det där i ett mediokert berättande, ett par märkliga, omotiverade svängar, och helt enkelt en slags nedtoning av allt som gör att boken på något sätt blir färglös och vattnig. Jag har svårt att riktigt bry mig. Jag kände samma sak när jag läste Mannen under trappan, och när jag läser på baksidan av hennes andra romaner är det samma sak. Marie Hermanson har allt som skulle kunna göra henne till en av mina favoriter, men hennes personliga uttryck motverkar det, och faller mig inte alls i smaken.

Därmed inte sagt att hon inte är läsvärd. Både Mannen under trappan och Hembiträdet är klart värda att läsas, de står ut från mängden av svensk litteratur och Marie Hermanson är faktiskt ganska unik som just svensk författare – det finns ingen som riktigt liknar henne här i landet vad jag vet. Och jag har en del av hennes böcker kvar på min lista över böcker att läsa – handlingen i till exempel Hjärtdjur eller Himmelsdalen är alldeles för coola för att jag inte ska ge dem en chans.

”Hembiträdet”, 2004

On the Road blir film

Nu ska alltså On the Road av Jack Kerouac bli film. Boken heter På drift eller På väg på svenska, beroende på vilken upplaga man får tag i. Jag läste den när jag pluggade litteraturvetenskap och måste säga att det nog var den bok jag läste då som grep mig allra mest.

De flesta av romanerna på kurslistan läste man under sådan tidspress att man inte riktigt läste, utan snarare räknade sidor, och det är få böcker som får chansen att verkligen sätta sig hos en under sådana omständigheter. Men På väg gjorde faktiskt stort intryck på mig, och jag måste säga att det skulle kunna vara intressant att se filmen.

Det finns massor med kända skådespelare med i den, bland annat Viggo Mortensen, Garrett Hedlund, Kristen Stewart, Sam Riley och Kirsten Dunst (jag vet att de flesta Twilight-hatare ogillar Kristen Stewart skarpt, men jag har sett henne i några andra independent-roller och jag tror hon klarar av det här, faktiskt). Låt oss bara hoppas att den gör boken rättvisa, så är jag nöjd. Dock lättare sagt än gjort...

Veckans recension: Säg något av Laurie Halse Anderson

Återigen en bok som jag sett som film först. Jag vet inte riktigt hur jag snubblade över filmen Speak, men det kan väl ha haft något att göra med att allas vår Twilight-Bella Kristen Stewart spelar huvudrollen i den. Jag såg den online i dålig kvalitet utan att veta vad den handlade om, och tyckte att det var en fin liten indiefilm som lyckades få fram massor med saker med väldigt små medel.

Döm om min förvåning när jag satte upp böcker på bibblan, läste på baksidan av Säg något och insåg att det här var förlagan till filmen jag sett. Jag hade inte en aning om att det var en bok från början, men sen dess har det legat och gnagt lite i huvudet på mig, att jag borde läsa den, eftersom jag faktiskt gillade filmen.

Och nu var det gjort. Säg något handlar om Melinda, som just börjat på high school. Hon vet från första början att hon inte kommer få vara en i gänget. Alla hatar henne efter vad som hände i somras. Ingen av hennes gamla vänner vill veta av henne och hennes rykte är dåligt. Hon kommer för evigt att vara den där tjejen som förstörde en stor fest genom att ringa snuten. Som satte fast de andra. Och ingen försöker ta reda på varför hon egentligen ringde.

Melinda försöker ta sig igenom dagarna så gott det går. I skolan behandlas hon som en spetälsk, hemma är hon fast mellan två föräldrar som är alltför upptagna på sina egna håll. Och inom henne rasar hemligheten som ingen bryr sig om att fråga efter, som gör för ont för att prata om, som är för stor för att kunna gömmas undan. Melindas enda sätt att överleva blir att inte tala.

Filmatiseringen av den här boken ligger faktiskt väldigt nära sin förlaga – när jag läser dyker plötsligt scener jag inte trodde jag mindes upp igen i mitt huvud, små detaljer som dyker upp både som filmscen i mitt minne och på pappret framför mig. Filmen har absolut sin egen styrka, men har lyckats behålla mycket av bokens ton. Boken är smärtsam, men genomsyras av en galghumor som jag gillar, och en kreativitet och rakt-på-känsla som gör läsningen intensiv.

Boken är skriven i jagform med en närhet till huvudpersonen som går under huden, och den känns verkligen som en viktig och välbehövd bok. Den är psykologisk utan att vara övertydlig, och hemsk utan att vara äcklig. Dock känns den väldigt amerikansk. Den kretsar väldigt mycket kring den amerikanska high school som Melinda går på, och den förutsätter att man är bekant med systemet i en sådan. Melinda sjuder av förakt och ironi mot maskotarna, hejaklacksledarna, lärarna som patrullerar i korridorerna, hallpass och annat som man som svensk skåning kan ha lite svårt att relatera till. Den är skriven för en amerikansk publik, och det är väldigt uppenbart.

Det kan också bli lite väl mycket drama för min del – kanske beror det på att jag sett filmen och vet vad som händer, men i slutet har jag lite svårt att fortsätta bry mig. Men jag gillar Melindas syrliga beskrivningar, jag gillar att boken är så pass lättläst och jag gillar upplägget med att läsaren får reda på mer och mer genom bokens gång och på så sätt bygger upp ett förhållande som förändras hela tiden till Melinda. Att den är skriven för tonåringar förändrar inte faktumet att den är känns angelägen och viktig att läsa också för alla andra.

”Speak”, 1999

Satans Bokmalar

Peter Eriksson skriver i På Y-fronten intet nytt om hur man ska få män att läsa mer.

Ka är ett hjul

Kolla vad som kom med posten :)

För er som inte fattar ett dugg nu, så är det en symbol som figurerar flitigt i Stephen Kings serie Det mörka tornet. "Ka" betyder ungefär "ödet", och jag har haft ögonen på det här halsbandet i evigheters evighet. Är väldigt glad över att äntligen fått tag i det.

Smycket är ganska litet, men jag tycker det är väldigt snyggt.

Det får mig dessutom att vilja läsa om hela serien. Kanske något att ta sig för nu i sommar?

Veckans recension: Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten

Det var åratal sedan jag läste den här boken sist. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick den – mitt exemplar av boken är passande nog inköpt på Kiviks marknad av min pappa, som tyckte att det var en bok jag borde läsa. Vid den tidpunkten var jag helt uppe i klassiker och läste Jules Verne, Rudyard Kipling och Jack London för hela slanten. Jag var väldigt van vid gammeldags svenska just då och minns inte alls att jag hade problem med språket i Bombi Bitt och jag.

Det har jag dock nu. Boken är trots allt åttio år gammal, och det märks. Vissa partier skulle kunna vara skrivna idag, medan man blir tvungen att läsa om andra gång på gång för att verkligen göra klart att man förstått allt rätt. Att dialogen ofta är skriven i talspråk (på skånska såklart) gör det också desto svårare, och när folk bryter på tyska i dialogen måste jag ibland ljuda för mig själv för att lättare kunna förstå vad karaktärerna säger.

Men, språket åsido – det här är en av de få böckerna jag äger som faktiskt gör mig glad bara jag tänker på den. Bombi Bitt och jag är en ljus och munter historia präglad av barndomens naivitet och påhittighet. Bokens berättare är pojken Eli, som beskriver sin vän och barndomsidol Bombi Bitt, den tre år äldre pojken som ställer till med allehanda upptåg.

Tillsammans med Bombi Bitt upplever Eli en hel del hisnande äventyr, kryddade med den där Piraten-twisten som gör att man aldrig är riktigt säker på vad man kan ta på allvar och vad man ska läsa med en nypa salt. Fritiof Nilsson Piraten är ju något av Sveriges mästare i att skriva skrönor, och man har onekligen kul när man läser Bombi Bitt. Det är så skruvat, samtidigt som det är väl förankrat i en verklig handling. Författaren använder sig av subtila överdrifter, och resultatet är väldigt kul. Vid första anblicken kan det tyckas mig som modern läsare att det är en ganska oskyldig humor präglad av sin tid, men man upptäcker snart att det finns en outtalad fräckhet som utmärker boken. Bara det att Bombi Bitt är son till en kvinna som är allmänt känd som Franskan gör det omöjligt att undgå att hon är det lokala fnasket – men det nämns aldrig rakt ut. Jag gillar det, eftersom det ger läsaren en chans att själv uppfatta humorn utan att bli skriven på näsan.

Det finns överlag mycket i boken som kan tänkas ha varit uppseendeväckande när boken kom – pojkarna låter sig tatueras med initialerna för organisationen ”Ku Lusk Lan”, lägger vantarna på kyrksilvret och ljuger om gudomliga gåvor, umgås med tvivelaktiga personer som hästskojaren Nils Gallilé och målaren Vricklund och håller rent allmänt på med en massa pojkstreck som gränsar till det småkriminella. Naturligtvis är det delvis häri som bokens dragningskraft ligger. Bombi Bitt och jag skulle inte vara så rolig om det inte vore för det småfräcka, det lite uppstudsiga. Dessutom neutraliseras det hela av pojkarnas inneboende godhet, den övergripande munterhet och det magiska barndomsskimmer som ligger som ett lager över hela boken.

Allt detta förkroppsligas förstås i den påhittige, fräcke Bombi Bitt. Han är själva manifestationen av Elis barndom. Denne rödhårige, barfota pojke i slokhatt är skånska somrar, han är äventyrets upphovsman och uppfinningsrikedomen själv. Det är svårt att inte älska honom. Tycker man inte om Bombi Bitt, så har man aldrig varit barn.

Som skåning är man redan på förhand lite svag för den här boken. Jag ser den som en klassiker, men kanske är den mest känd inom Skånes gränser? Jag kan tänka mig att den skånska dialekten i boken kan bli ganska svår på andra håll i landet. Boken  är inte heller uppbygd enligt någon regelrätt mall med intrig och handling, utan består av fyra delar som alla fokuserar på ett specifikt äventyr tillsammans med Bombi Bitt. Det är episodlika skrönor som får sin kulmen i den sista, där Bombi Bitt och Eli besöker Kiviks marknad. Men min personliga favorit måste ändå vara den andra delen, som går under titeln Kyrksilvret. Helt briljant.

Som läsare år 2012 kan det vara svårt att faktiskt fatta precis allt, eftersom samhället förändrats mycket sedan början på 1900-talet då boken utspelas. Att ha ”valackare” som yrke är svårbegripligt bara det,  att läsa boken ur ett feministiskt perspektiv skulle vara deprimerande, och jag tror att det gammelsvenska språket kan upplevas som ett visst hinder, särskilt om man inte är från Skåne. Men tro mig när jag säger att boken är värd en genomläsning. Så vitt jag vet finns det ingenting annat i den svenska litteraturen som riktigt liknar Piraten. Dock kan man lätt hitta en nära utländsk släkting hos Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, skrivna av en viss Mark Twain.

”Bombi Bitt och jag”, 1932

Jag saknar dig

På tal om filmatiseringar har jag också sett Jag saknar dig, baserad på boken Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth. Det är fortfarande den sorgligaste boken jag någonsin läst. Jag har aldrig gråtit så mycket och så okontrollerat över en bok, varken förr eller senare. Jag minns fortfarande hur jag såg mig själv i spegeln efter att ha läst en stund och var alldeles rödgråten. Galet.

För er som inte vet, så handlar boken om det tonåriga tvillingparet Tina och Cilla, och om hur Cilla dör i en tragisk olycka och lämnar sin syster ensam kvar. Boken är till råga på allt baserad på en sann händelse (Kinna Gieths tvillingsyster dog vid tretton års ålder). Det är en fruktansvärt sorglig berättelse om sorgens kraft, om skuld, systerskap och om att gå vidare. Jag kan verkligen rekommendera den, om man inte är rädd för att ge sina tårkanaler en rejäl omgång vill säga. Boken känns viktig eftersom den inte väjer för sorgen, utan verkligen tar sig an den. Den vann Augustpriset då den kom 1992, och Kinna Gieth blev den yngsta Augustprismottagaren någonsin, bara sexton år.

Men, för att återgå till filmen - den var inte särskilt bra. Skådespelarna var dåliga och det var mycket som inte riktigt gick fram trots att filmen följde boken ganska bra. Jag antar att det är en berättelse som är för smärtsam och för psykologisk för att faktiskt komma till sin rätt som film. Den passar bättre i skriven form. Visst grät man ändå som den mjukis man är, men uttrycket Movies - ruining the book since 1920 passar väldigt bra in här. Tyvärr. Dock måste jag säga att jag fastnat lite för soundtracket. Jag och akustiska låtar, alltså...

Tvillingparet som spelar Cilla och Tina

Bombi Bitt och jag - och jag

I veckan läste jag om Bombi Bitt och jag (recension dyker upp). Och eftersom jag aldrig sett tv-serien i sin helhet kändes det som om det var dags att ge den en chans. Min lördag har alltså bestått av en 17-årig Stellan Skarsgård i svartvitt, vilket inte var helt fel.

Loppisböcker

Var på Myrorna igår och hittade en del böcker:

Frestelsernas berg av Jonas Gardell har jag velat läsa sen jag började intressera mig för homolitteratur i höstas. Den ska tydligen innehålla en bögscen med änglakörer. Det ni! Nej, men jag tycker Gardell är en fantastisk författare, även om han kan vara för hysterisk för min del som person. Hans Ett ufo gör entré är nog en av de bästa svenska böckerna jag vet.

Marie Hermanson har jag också börjat intressera mig för lite grann. Jag var sådär förtjust i hennes Mannen under trappan, men jag vill gärna läsa mer av henne, eftersom hon verkar skriva en ganska originell sorts svensk skräck. Det är man inte direkt bortskämd med.

Shardik av Richard Adams har jag varit på jakt efter sen jag stötte på referensen till den i Stephen Kings Det mörka tornet. Adams är dessutom författaren till en av mina favoritböcker - Den långa flykten, så förväntningarna är rätt höga.

Och Sherlock Holmes kan man ju aldrig ha för mycket av.

Allt detta gick för 30 kronor. Jag älskar billiga böcker! :D

Strindberg & Helium

Har ingen aning om vem som ens fått den här idén från början och vad den personen var hög på (kanske helium?), men herregud, det är briljant. Som Susanna från Bokboxen sade; "Ingenting muntrar upp som en gasballong som utropar 'Decay! Decay!'

Mer hittar ni här: http://www.strindbergandhelium.com/

Veckans recension: Den andra pojken av Willy Russell

På biblioteket där jag jobbar hittade jag en bok med titeln Fans, skriven av Fredrik Strage. Det är en bok som undersöker fenomenet med fans, och framförallt inriktar sig på människor som betraktar sig som fans av olika artister och band. Jag lånade hem boken och läste kapitlet som ägnades helt åt Morrissey och hans beundrare, eftersom jag själv mer eller mindre kan sälla mig till den skaran.

Det var så jag hittade Den andra pojken. Fredrik Strage nämner boken i Fans, eftersom huvudpersonen Raymond Marks är ett stort Morrisseyfan. I själva verket är hela boken uppbyggd som brev, alla addresserade till ”Käre Morrissey”. I sina brev till denne utanförskapets kung berättar Raymond om sig själv och sin bakgrund. Hur han från början var en alldeles vanlig, engelsk pojke som gillade serietidningar och att leka med sina kompisar, bosatt i en grå, trist småstad med sin mamma. Pappan lämnade familjen för en femsträngad banjo och nu består Raymonds familj av mamman, hans skitstövel till morbor med familj, och hans mormor som är den enda som egentligen förstår honom. I sina brev berättar Raymond för Morrissey hur hans stabila tillvaro vändes upp och ned i ett slag, på grund av flugfångandet.

Det är Raymond och några av hans jämnåriga  som börjar med att fånga flugor vid kanalen. Själva tycker de att metoden för att döda flugorna är fantastisk, men när omgivningen kommer på dem döms den som oanständig och pervers. De andra pojkarna utser Raymond till syndabock, något som förändrar hela hans liv. När man en gång fått skulden är det lätt hänt att man blir anklagad igen, och igen.

Den andra pojken är en väldigt speciell berättelse som är både tragisk och gripande, men som samtidigt lyckas vara kryddad med humor – den där bittra, brittiska humorn som – just det – går att återfinna hos Morrissey. Raymond berättar om sig själv i tillbakablickar och hans bakgrund framträder allt tydligare ju mer man läser. Det gör att det känns som om man bygger upp en relation till Raymond, och när boken är slut känns det verkligen som om man säger hejdå till en vän. Det känns väldigt bittersweet, men samtidigt har boken fyllt sin funktion för mig som läsare.

Boken behandlar frågan om skuld och fläckarna som den lämnar efter sig, på ett sätt jag tycker är väldigt intressant. Hela Raymonds omgivning påverkas av anklagelserna mot honom – anklagelser som sedan trappas upp och byggs på. Inte minst Raymonds mamma blir påverkad av ryktena och anklagelserna som riktas mot hennes son, och relationen mellan mor och son förändras i grunden och kan inte bli sig lik igen. Den enda fasta punkten för Raymond är hans mormor, hon är den enda som han är säker på fortfarande älskar honom. Allt detta påverkar naturligtvis Raymonds psyke, och hans ångest, hans tankar och önskningar är väldigt levande och hjärtskärande.

Den andra pojken är en bok om att växa upp med samhällets skuld på sina axlar, att leva som tonåring utan vänner, utan bundsförvanter och utan möjligheter att vrida tillbaka klockan. Det är en väldigt psykologisk bok om skuldens inverkan, den allmänna våndan i att växa upp, och leva med att vara en besvikelse för sin mamma. Att vara en person som ingen har förtroende för. Det är smärtsamt, men eftersom Raymond berättar om sig själv så utlämnande, så är det en smärta där man lider med honom och förstår honom. Att boken har humor räddar den också från att bli alltför svart.

Jag gillar också boken för att den beskriver det minst sagt problematiska förhållandet man har till sina idoler, den där blandingen av dyrkan och underkastelse. Russell beskriver det förhållandet väldigt bra och träffande, och eftersom det handlar om en artist som jag själv är ett fan av, så blir det desto mer personligt för mig. Det handlar om att vara dödligt lojal till den där personen som du ser, men som aldrig ser dig. Som inte ens vet att du som person existerar. Att ha en idol eller en favoritartist är nog något som de flesta känner igen sig i, och förhållandet mellan idol och fan är väldigt intressant, men väldigt ensidigt, vilket boken tar upp.

Men i egenskap av både läsare och Morrissey/Smiths-fan, så blir läsningen ibland lidande på grund av översättningen. Det blir automatiskt ganska klumpigt när jag känner igen ett citat från en låttext, men översatt till svenska. Det finns till exempel partier där Raymond talar i citat från olika låttexter skrivna av Morrissey, och översättningen skaver liksom mellan mig och boken. Det är synd, men oundvikligt när man läser på svenska antar jag.

Hur som helst tycker jag att boken är väldigt bra, en lite ovanlig men väldigt välskriven bok med en fantastisk huvudkaraktär som man fäster sig vid utan att rikigt märka när det händer. Det känns som en bok jag kommer att tänka tillbaka på ofta, en bok som fastnat någonstans hos mig med sin originella handling och sin fantastiskt mänskliga huvudkaraktär. Absolut en av de mest läsvärda böcker jag har på listan.

”The Wrong Boy”, 2000

Klädkod: Litterär

The Literary Gift Company, alltså. Skulle kunna köpa allt de har, om jag bara hade pengarna. Nu har de nya t-shirts ute, och det finns nästan ingenting jag önskar mig mer än coola, bokrelaterade kläder! Synd bara att jag inte läst särskilt många av de böcker det gjorts kläder av. Känns som det är ett måste innan man köper tröjan, annars är det lite som att köpa en tröja med The Doors utan att ha hört Light My Fire. Seriösa cravingproblem har jag iallafall just nu!

Missa inte nya Följeslagarna!

Ni har väl inte missat att Sveriges bästa King-forum är tillbaka? Yup, uppdaterade, snyggare och aktuellare. Gå och bli medlemmar för bövelen! http://foljeslagarna.com/

Utmaning

Jaha ja, jag blev visst utmanad av Chamilla från http://blandbockerlivetmagin.blogg.se/ . Så jag får väl se till att göra min plikt och svara på hennes frågor :) Gör det du med, antingen i en kommentar här eller i din egen blogg!

1. Har det funnits någon bok som du läst och samtidigt skämts för att du läst den?
Jag tycker inte att man ska skämmas för att läsa böcker. Men visst kan det kännas skämmigt om jag läser något som är allmänt känt som dålig smak, typ... ja, Twilight är väl vad som dyker upp i huvudet först. Men jag står fast vid att man ska läsa vad man vill ändå, annars borde man skämmas över sig själv och inte boken man håller i.

2. Finns det någon bok som du önskar de skulle göra till film?
Ja. Om någon kunde göra en riktig kick-ass filmatisering av Det mörka tornet hade jag inte sagt nej, men då får den absolut inte vara något halvtaskigt. Allt eller inget!

3. Finns det någon fantasy/magisk varelse som du skulle vilja prova vara för en dag?
Jadå! Om jag inte räknar med att jag skulle vilja vara en häxa och gå på Hogwarts, så hade det nog inte varit fel att vara en daimon från Philip Pullmans serie Den mörka materian.

4. Vilket land tycker du är mest intressant kulturmässigt sätt?
Hm. Svår fråga. England tycker jag är intressant, med den speciella brittiska humorn, alla fantastiska böcker och naturligtvis all bra musik!
  
5. Har du någonsin funderat på hur man skulle kunna mörda personen framför en med det man har närmast till hands?
Hahaha, nej, det kan jag väl inte påstå att jag har, men det var intressant! Det ska jag definitivt prova. Kan ju ge uppslag till en riktigt cool berättelse.

6. När var senaste gången du var så inne i en bok att någon skrämt dig?
Jag brukar inte sjunka riktigt så djupt att jag blir så pass omedveten om omvärlden att någon kan skrämma mig. Men den senaste boken jag inte kunde släppa ens för tio minuter var The Fault in Our Stars av John Green.

7. Vilken bok skrämde dig så mycket att du inte kunnat sova?
När jag läste Det av Stephen King kunde jag inte fortsätta läsa efter mörkrets inbrott. Jag var tvungen att lägga undan boken, så ruggig var den. Annars är nog Kings Jurtjyrkogården tvåa på listan. Minns fortfarande mardrömmen jag hade efter att ha läst på kvällen!

8. När är din bästa lässtund? Kväll, morgon, mitt på dagen, ensam eller med folk runt dig?
Det spelar egentligen ingen roll, så länge jag bara vet att jag har tid att läsa en stund framöver. Jag gillar inte att läsa precis innan jag somnar, för det brukar alltid sluta med att jag läser in på småtimmarna. Idealet är väl egentligen en ostörd sommardag helt för mig själv, där jag kan ägna en hel dag åt att läsa.

9. Hur mycket barnasinne har du kvar på en skala mellan 1-5?
I relation till böcker skulle jag nog vilja säga att jag har en del, men inte så mycket. Jag är nog inte väldigt barnslig av mig, men det finns barnböcker som berör mig så att jag nästan vill gråta. Till exempel en bilderbok jag hittade på biblioteket igår som hette Library Lion av Michelle Knudsen. Gud, så fin. Men jag säger väl 3.

10. Vilken är din favoritsaga från barndomen?
Jag vet inte riktigt. Den enda regelrätta sagan som jag minns är en som mamma hittat på och som hon ändrade varje gång hon berättade den. Den hette Den tjuvaktiga skatan och handlade om en skata som stal en massa saker som blänkte och la dem i sitt bo.

11. Hur många böcker har du läst, frivilligt, på ett annat språk?
Oj, det är en del. Låt mig se efter - ca 4o stycken på engelska hittills tror jag.