Återigen en bok som jag sett som film först. Jag vet inte
riktigt hur jag snubblade över filmen Speak,
men det kan väl ha haft något att göra med att allas vår Twilight-Bella
Kristen Stewart spelar huvudrollen i den. Jag såg den online i dålig kvalitet
utan att veta vad den handlade om, och tyckte att det var en fin liten
indiefilm som lyckades få fram massor med saker med väldigt små medel.
Döm om min förvåning när jag satte upp böcker på bibblan,
läste på baksidan av Säg något och
insåg att det här var förlagan till filmen jag sett. Jag hade inte en aning om
att det var en bok från början, men sen dess har det legat och gnagt lite i
huvudet på mig, att jag borde läsa den, eftersom jag faktiskt gillade filmen.
Och nu var det gjort. Säg
något handlar om Melinda, som just börjat på high school. Hon vet från
första början att hon inte kommer få vara en i gänget. Alla hatar henne efter
vad som hände i somras. Ingen av hennes gamla vänner vill veta av henne och
hennes rykte är dåligt. Hon kommer för evigt att vara den där tjejen som
förstörde en stor fest genom att ringa snuten. Som satte fast de andra. Och ingen
försöker ta reda på varför hon egentligen ringde.
Melinda försöker ta sig igenom dagarna så gott det går. I
skolan behandlas hon som en spetälsk, hemma är hon fast mellan två föräldrar
som är alltför upptagna på sina egna håll. Och inom henne rasar hemligheten som
ingen bryr sig om att fråga efter, som gör för ont för att prata om, som är för
stor för att kunna gömmas undan. Melindas enda sätt att överleva blir att inte
tala.
Filmatiseringen av den här boken ligger faktiskt väldigt
nära sin förlaga – när jag läser dyker plötsligt scener jag inte trodde jag
mindes upp igen i mitt huvud, små detaljer som dyker upp både som filmscen i
mitt minne och på pappret framför mig. Filmen har absolut sin egen styrka, men
har lyckats behålla mycket av bokens ton. Boken är smärtsam, men genomsyras av
en galghumor som jag gillar, och en kreativitet och rakt-på-känsla som gör läsningen
intensiv.
Boken är skriven i jagform med en närhet till huvudpersonen
som går under huden, och den känns verkligen som en viktig och välbehövd bok.
Den är psykologisk utan att vara övertydlig, och hemsk utan att vara äcklig.
Dock känns den väldigt amerikansk. Den kretsar väldigt mycket kring den
amerikanska high school som Melinda går på, och den förutsätter att man är
bekant med systemet i en sådan. Melinda sjuder av förakt och ironi mot
maskotarna, hejaklacksledarna, lärarna som patrullerar i korridorerna, hallpass
och annat som man som svensk skåning kan ha lite svårt att relatera till. Den
är skriven för en amerikansk publik, och det är väldigt uppenbart.
Det kan också bli lite väl mycket drama för min del – kanske
beror det på att jag sett filmen och vet vad som händer, men i slutet har jag
lite svårt att fortsätta bry mig. Men jag gillar Melindas syrliga
beskrivningar, jag gillar att boken är så pass lättläst och jag gillar
upplägget med att läsaren får reda på mer och mer genom bokens gång och på så
sätt bygger upp ett förhållande som förändras hela tiden till Melinda. Att den är skriven för tonåringar förändrar inte faktumet att den är känns angelägen och viktig att läsa också för alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar