Recensionsarkiv

söndag 20 maj 2012

Veckans recension: Säg något av Laurie Halse Anderson

Återigen en bok som jag sett som film först. Jag vet inte riktigt hur jag snubblade över filmen Speak, men det kan väl ha haft något att göra med att allas vår Twilight-Bella Kristen Stewart spelar huvudrollen i den. Jag såg den online i dålig kvalitet utan att veta vad den handlade om, och tyckte att det var en fin liten indiefilm som lyckades få fram massor med saker med väldigt små medel.

Döm om min förvåning när jag satte upp böcker på bibblan, läste på baksidan av Säg något och insåg att det här var förlagan till filmen jag sett. Jag hade inte en aning om att det var en bok från början, men sen dess har det legat och gnagt lite i huvudet på mig, att jag borde läsa den, eftersom jag faktiskt gillade filmen.

Och nu var det gjort. Säg något handlar om Melinda, som just börjat på high school. Hon vet från första början att hon inte kommer få vara en i gänget. Alla hatar henne efter vad som hände i somras. Ingen av hennes gamla vänner vill veta av henne och hennes rykte är dåligt. Hon kommer för evigt att vara den där tjejen som förstörde en stor fest genom att ringa snuten. Som satte fast de andra. Och ingen försöker ta reda på varför hon egentligen ringde.

Melinda försöker ta sig igenom dagarna så gott det går. I skolan behandlas hon som en spetälsk, hemma är hon fast mellan två föräldrar som är alltför upptagna på sina egna håll. Och inom henne rasar hemligheten som ingen bryr sig om att fråga efter, som gör för ont för att prata om, som är för stor för att kunna gömmas undan. Melindas enda sätt att överleva blir att inte tala.

Filmatiseringen av den här boken ligger faktiskt väldigt nära sin förlaga – när jag läser dyker plötsligt scener jag inte trodde jag mindes upp igen i mitt huvud, små detaljer som dyker upp både som filmscen i mitt minne och på pappret framför mig. Filmen har absolut sin egen styrka, men har lyckats behålla mycket av bokens ton. Boken är smärtsam, men genomsyras av en galghumor som jag gillar, och en kreativitet och rakt-på-känsla som gör läsningen intensiv.

Boken är skriven i jagform med en närhet till huvudpersonen som går under huden, och den känns verkligen som en viktig och välbehövd bok. Den är psykologisk utan att vara övertydlig, och hemsk utan att vara äcklig. Dock känns den väldigt amerikansk. Den kretsar väldigt mycket kring den amerikanska high school som Melinda går på, och den förutsätter att man är bekant med systemet i en sådan. Melinda sjuder av förakt och ironi mot maskotarna, hejaklacksledarna, lärarna som patrullerar i korridorerna, hallpass och annat som man som svensk skåning kan ha lite svårt att relatera till. Den är skriven för en amerikansk publik, och det är väldigt uppenbart.

Det kan också bli lite väl mycket drama för min del – kanske beror det på att jag sett filmen och vet vad som händer, men i slutet har jag lite svårt att fortsätta bry mig. Men jag gillar Melindas syrliga beskrivningar, jag gillar att boken är så pass lättläst och jag gillar upplägget med att läsaren får reda på mer och mer genom bokens gång och på så sätt bygger upp ett förhållande som förändras hela tiden till Melinda. Att den är skriven för tonåringar förändrar inte faktumet att den är känns angelägen och viktig att läsa också för alla andra.

”Speak”, 1999

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar