Jag saknar dig

På tal om filmatiseringar har jag också sett Jag saknar dig, baserad på boken Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth. Det är fortfarande den sorgligaste boken jag någonsin läst. Jag har aldrig gråtit så mycket och så okontrollerat över en bok, varken förr eller senare. Jag minns fortfarande hur jag såg mig själv i spegeln efter att ha läst en stund och var alldeles rödgråten. Galet.

För er som inte vet, så handlar boken om det tonåriga tvillingparet Tina och Cilla, och om hur Cilla dör i en tragisk olycka och lämnar sin syster ensam kvar. Boken är till råga på allt baserad på en sann händelse (Kinna Gieths tvillingsyster dog vid tretton års ålder). Det är en fruktansvärt sorglig berättelse om sorgens kraft, om skuld, systerskap och om att gå vidare. Jag kan verkligen rekommendera den, om man inte är rädd för att ge sina tårkanaler en rejäl omgång vill säga. Boken känns viktig eftersom den inte väjer för sorgen, utan verkligen tar sig an den. Den vann Augustpriset då den kom 1992, och Kinna Gieth blev den yngsta Augustprismottagaren någonsin, bara sexton år.

Men, för att återgå till filmen - den var inte särskilt bra. Skådespelarna var dåliga och det var mycket som inte riktigt gick fram trots att filmen följde boken ganska bra. Jag antar att det är en berättelse som är för smärtsam och för psykologisk för att faktiskt komma till sin rätt som film. Den passar bättre i skriven form. Visst grät man ändå som den mjukis man är, men uttrycket Movies - ruining the book since 1920 passar väldigt bra in här. Tyvärr. Dock måste jag säga att jag fastnat lite för soundtracket. Jag och akustiska låtar, alltså...

Tvillingparet som spelar Cilla och Tina