Bye bye library

Idag slutar jag min arbetspraktik på biblioteket. Tre månader har jag varit lite av en alltiallo där, och nu är det slut. Det känns lite sorgligt faktiskt, jag har ändå gillat att sätta upp böcker och hjälpa till med utställningar, cykla runt och sätta upp affischer och stämpla gallrat. Även om jag ibland fick totalt hjärnsläpp och satt i minuter och försökte komma på vilken bokstav som kommer efter J.

Jag har framförallt lärt mig ganska mycket. Ibland stod man där med en bok i handen som man bara var tvungen att öppna, och så var man fast. Jag har läst allt möjligt, från vegetariska kokböcker till sexböcker för killar, inredningstips och 70-talets mode, hur man flätar armband och hur etikettsreglerna är i andra länder, språkböcker av Fredrik Lindström och antologier med brev från föräldrar som adopterat bort sina barn - allt möjligt. Visste ni till exempel att man kan hindra en nysning genom att kittla gommen med tungan?


Så ja, jag kommer sakna det. Men även om mina bokuppsättardagar är över så kommer jag förmodligen vara tillbaka på biblioteket snart, och jobba med att ge alla böcker en ny ID-märkning. Dessutom kan jag inte hålla mig borta därifrån ändå, så who am I kidding.

Veckans recension: Spelar roll av Hans Olsson

Ännu en bögbok, vad sägs om det? Det duggar tätt om dem nuförtiden.

Johan är femton år och går sista året i högstadiet. Han har sin familj – en mamma, pappa och en störig brorsa, och han har gänget. Tuffe Perra, orolige Måns och så lugna, coola Stisse som varit hans bästa vän nästan hela livet. Allting med Johan är normalt. Han festar, har flickvän då och då, spelar basket. Men han har insett att han är en sån. Att han egentligen inte vill ha den klängiga Maria som flickvän. Att han inte gillar tjejer, inte på det sättet. Han är bög.

Men hur ska han någonsin kunna berätta det, för familjen, för gänget? Vad ska de säga? Johan pendlar mellan självsäkerhet och självförnekelse. Frågan om hur omgivningen kommer reagera sysselsätter honom varje dag och påverkar hela hans liv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Av de ungdomsböcker med homotema som jag läst hittills har två andra också varit av äldre datum, men av någon anledning känns den här nästan äldst. Till och med äldre än Duktig pojke, som kom ut i början på åttiotalet. Den här är från 1993, och ändå känns den mer daterad. Det är inte bara avsaknaden av laptops och mobiltelefoner (huvudpersonen skriver riktiga brev, kan ni tänka er?), utan själva känslan, språket och uttrycken i Spelar roll som redan känns lite dammiga. Dock tvivlar jag inte på att det var en bra ungdomsbok när den kom – den blev till och med nominerad till augustpriset, men den känns inte så fängslande, inte så modern längre.

Oavsett vilka priser den vunnit så kan jag inte säga att jag faller pladask för den. Det stora dilemmat i boken är Johans oro inför omgivningens reaktioner när de får reda på vem han egentligen är. Kommer hans föräldrar överleva chocken? Kommer hans kompisar lämna honom? Kommer han bli utpekad över hela skolan? Genom boken trasslar Johan till det ganska ordentligt för sig själv i sina vacklingar mellan att berätta eller hålla tyst lite till. Resultaten är ofta ganska komiska, men på ett lite idiotiskt vis enligt mig. Okej, okej, jag är den första att erkänna att de flesta femtonåringar gör vrickade saker, men ibland blir det lite för bra, liksom lite Berts dagbok-aktigt. Det blir bara löjligt.

Det blir inte bättre av att Johan aldrig kommer till skott heller. Bokstavligt talat. Hela boken är en enda lång väntan i Johans huvud på temat hur ska de reagera och det blir ingen upplösning. Boken är trots allt drygt 320 sidor lång, och jag tycker det blir rätt segt att vänta på något som aldrig kommer. Även om det är ett viktigt ämne boken handlar om, och även om jag kan uppskatta slutet för effektens skull, så blir jag besviken. Har jag läst så långt bara för att bli snuvad på det som hela boken handlat om? Om ni frågar mig är det något galet när man mumlar ”äntligen lite action” med femtio sidors mellanrum.

Därmed inte sagt att boken är hemsk. Jag skrattade faktiskt flera gånger högt medan jag läste, vilket inte hör till vanligheterna. En sak älskade jag med den här boken, och det var liknelserna. De är verkligen fantastiskt roliga, och boken har trots allt en charmigt naiv känsla, blandad med den sorgligt hemska rädslan inför att bli ratad och förlöjligad. Det gör att det finns en fint beskriven tonårskänsla över boken, med lika delar idioti, barnslighet, rädsla och kärlek i mixen. Dessutom är det skönt att boken visar att Johan inte är sin sexualitet, att han är mer än en kille som gillar andra killar. För det kan jag uppskatta den. Men av någon anledning berör det inte mig på det sätt som jag tror är meningen – Spelar roll engagerar mig inte. Faktum är att jag har haft problem att komma ihåg huvudpersonens namn under hela tiden som jag skrivit den här recensionen, vilket tyvärr indikerar ett bottenbetyg till den här boken.

”Spelar roll”, 1993

It is my lucky day!

Tog en vända in till Malmö idag för att handla förnödenheter (typ hörlurar), och kunde givetvis inte låta bli att gå in i alla bokhandlar jag passerade. That is dangerous. Jag köpte The Fault in Our Stars av John Green, äntligen, efter att ha sett mannen i fråga på YouTube gå igenom alla stadier av galenskap för att hinna signera hela förstaupplagan. Och gissa vad! När jag öppnade det sista exemplaret som fanns att köpa innehöll den inte bara en John Green-signatur, utan också en Hanklerfish! (Jag är medveten om att ingen som inte är insatta i Nerdfighter-klubben kommer fatta vad jag pratar om, men this is huge).

Och som om inte det vore nog hittade jag bara minuter senare de åtta första böckerna i Sookie Stackhouse-serien (bättre känd under True Blood) i en box för bara 98 kronor. Herreminfucking gud, det var så värt att släpa runt på en jättetung påse hela eftermiddagen.

Och på PocketShop hittade jag en bagagebricka i from av Penguins omslag till På väg av Jack Kerouac. Jag kunde inte låta bli att köpa den heller, eftersom jag ska till USA i nästa månad. Det passade bara så perfekt.

Happy booknerd is happy!

Tänder och tennsoldater

Lite av en vakuumkänsla för tillfället - jag vet inte riktigt vad jag vill läsa härnäst. Jag har så många böcker som väntar och så lite tid att läsa på. Som tur är går jag runt med en gallrad samling av H.C. Andersens sagor från 1955 i ryggsäcken (av den enkla anledningen att jag ännu inte orkat ta upp den ur väskan och hitta plats åt den i hyllan), så de små döda perioderna som uppstår i vardagen fylls av ståndaktiga tennsoldater och olycklig sagokärlek. Till exempel läste jag tre sagor idag medan jag satt i väntrummet hos Folktandvården. I sådana stunder vet jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till utan böcker.

Veckans recension: Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper

Konsten att tala med en änkling är en bok som råkade fånga mitt intresse på biblioteket där jag jobbar. Istället för att sätta upp den på hyllan upptäckte jag istället att jag läst de två första sidorna, och tänkte att det nog var bäst att ta fram lånekortet.

Trots att titeln får boken att framstå lite väl mycket som en chicklitt-roman, så är Konsten att tala med en änkling en rätt mörk bok. I huvudrollen hittar vi den tjugonioårige Doug Parker, vars fru Hailey dog i en flygolycka för ett år sedan. Trots att tiden gått har Doug klängt sig fast vid sin sorg, rädd att förlora minnet av Hailey om han tillåter sig själv att gå vidare. Han bor kvar i huset de hade tillsammans, och har knappt ändrat något i det sedan Haileys död.

Doug ägnar sina dagar åt att må dåligt, dricka för mycket och kasta saker på kaninerna i trädgården. Hans jobb består av spalten han skriver i en tidning och han har inget intresse alls av att rycka upp sig. Om han fick bestämma skulle han gärna gömma sig i huset och aldrig mer gå ut, men till hans förtret har han en familj. Hans tvillingsyster Claire åtar sig att få honom att dejta igen, och en sorgsen, ung smal änkling är ett hett ämne för stadens singelkvinnor. Dessutom har han Russ, den strulige tonårige styvsonen som Hailey lämnat efter sig, som börjat hamna snett efter sin mammas död.

Konsten att tala med en änkling handlar rätt som slätt om Dougs liv som han med stor framgång trasslar till, om hans sorg och hans sätt att gå vidare efter Haileys plötsliga död. Och faktum är att även om boken är väldigt sorglig och handlar så mycket om skadade människor (för ingen i Dougs familj är utan problem), så är det samtidigt en fantastiskt rolig bok. Jag skrattar flera gånger högt åt den svarta humorn och Dougs rappa sarkasm, som är helt underbar. Hur han lyckas hamna i så absurda situationer utan att planera det är också rätt kul.

Det är en ganska lättläst bok som tar kort tid att ta sig igenom, trots att det inte finns någon spännande actionfylld handling. Precis i början av boken upplevde jag dock en svacka, en känsla av att inte riktigt fatta var boken ville komma, eftersom huvudpersonen är så envist inställd på att förbli den han är. Men humorn och de färgstarka karaktärerna driver den här boken framåt. Den är skriven på ett sätt som känns enkelt och rättframt, men som ändå förmedlar spektrum av insikter och känslor. Det finns fullt med galghumoristiska liknelser och situationer som får mig att skratta högt. Jag gillar också att boken på många sätt känns som ett enhetligt verk. Jag läser alltför ofta böcker som är fantastiska fram till de sista sidorna, där slutet drar ner helhetsintrycket för att det inte matchar resten av boken. Det här är ingen sådan bok, och det tycker jag verkligen om.

Konsten att tala med en änkling är på något vis också ganska trösterik eftersom den handlar så mycket om sorg, men ändå visar att det finns kärlek, humor och värme, både i och utanför sorgen. Jag tror att det är den kombinationen, mellan komik och tragik, mellan galna familjrelationer och kärlek dem emellan, som gör den här boken till en vinnare. Det gör att den känns uppriktig och okonstlad, på ett sätt som gör den så lätt att ta till sig och bli berörd av.

Mitt bok-2012 kunde inte börja mycket bättre, faktiskt.

”How to Talk to a Widower”, 2007

Uppdejt

Jag upptäckte till min fasa att jag ligger illa till med recensionerna - jag måste läsa mer för att kunna upprätthålla min en-varje-vecka-lag. Men det går vägen hittills - jag läste ut Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper i veckan och började på Spelar roll av Hans Olsson i förrgår. Så förhoppningsvis är inte apokalypsen här riktigt än.

Veckans recension: Min bror och hans bror av Håkan Lindquist

Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa en bok till av Håkan Lindquist, eftersom jag inte gillade den förra boken jag läste av honom. Det var en ungdomsbok, Regn och åska, om två homosexuella killar som jag tyckte var klumpig, för sexfokuserad och som inte riktigt ledde någonstans. Men det var också den boken som fick mig att inse att det här med homolitteratur är oändligt intressant, eftersom det finns så många olika sätt man kan välja att skriva om homosexuella på. Hursomhelst bestämde jag mig för att ge Håkan Lindquist en ny chans eftersom handlingen i hans debut Min bror och hans bror intresserade mig.

Boken handlar om Jonas, som alltid har vetat att han haft en bror som dött i en tragisk olycka innan han föddes. Ändå är det som om han alltid känt honom, som om den döde brodern alltid varit närvarande. Jonas har växt upp i en familj präglad av sorgen efter den bortgångne Paul, undrat över honom och föreställt sig honom. Och så råkar han av en slump hitta ett brev i en gammal jacka som tillhört Paul – ett brev som är gåtfullt och som får Jonas att undra. Vem var Paul egentligen?

Jonas bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om Paul, men de som kände honom verkar vara av inställningen att det som hänt har hänt, och det visar sig bli rena detektivarbetet att ta reda på mer. Men Jonas är envis, och långsamt växer en ny bild av den döde brodern fram, med fler nyanser och sidor än vad Jonas kunnat ana.

Min bror och hans bror skiljer sig enormt från Regn och åska, den bok jag tidigare läst av samma författare. Den känns inte lika plump, inte lika kroppsfixerad om man så vill. Visst har de två böckerna gemensamma drag – homosexuella tonårskillar, den pirrigt nykära känslan – men den här är långt mer känslosam, mer känslig. Försiktig är kanske ordet, men jag uppskattar det. Jag gillar upplägget med Jonas som vill veta mer om den person som han aldrig träffat, men som ändå påverkat hela hans liv. Man kan sätta sig in i hans situation och nyfikenhet, och jag tycker att han är en fantastiskt sympatisk karaktär.

Språket saknar kanske viss finess, men jag kan ursäkta det eftersom det trots allt är en debutbok, den är nästan nitton år gammal och skriven för en publik som är något yngre än vad jag är. Det är förståeligt. Men det gör mig samtidigt lite ledsen att boken inte utvecklas till mer. Det hade varit trevligt om det som Jonas hittar förankrades mer i hans liv och vardag. Som det är nu är Paul den egentliga huvudpersonen, och man har knappt en känsla av att tiden går för Jonas förrän det plötsligt står att det gått ett halvår. Man har bara en inblick i Jonas familj, aldrig i hans skola och resten av hans liv, och det är lite synd. Jag hade gillat att se mer personlig utveckling hos Jonas karaktär, hur det han tar reda på påverkar honom. Men, igen, jag antar att boken skulle bli ”för lång” för målgruppen då, och faktum är att den är ganska tidlös eftersom dess perspektiv är så smalt. Men ändå. Som erfaren läsare kan jag inte låta bli att önska mig lite mer kött på benen.

Iallafall är Min bror och hans bror en finstämd, vemodig berättelse om ung, tragisk kärlek á la Romeo och Julia, men samtidigt handlar den om hur minnet av de döda påverkar oss som är kvar, även om vi aldrig fick träffa dem. Den handlar om att upptäcka sig själv genom någon annan, och på ett vis är boken också lite som en deckare, en gåta som behöver lösas, och det tror jag tilltalar många.

Det gör mig lite ledsen att alla de här gamla, fullt läsbara men lite daterade ungdomsböckerna gallras från biblioteken för att man tror att unga inte vill läsa böcker som skrevs för en annan generation. Jag vill tro att det är fel. Böcker som den här har fortfarande så mycket att ge sin målgrupp, och istället glöms de bort, och väljs till sist bort för att slängas. Jag hoppas att det finns fler än jag som fortfarande gärna läser böcker som den här.

”Min bror och hans bror”, 1993

2012 - Strindbergs år

Ni har väl inte missat att 2012 är Strindbergåret? I år är det nämligen hundra år sedan han dog. Röda rummet, Fröken Julie och Ett drömspel läste jag under littaturvetenskapen, men ingen av dem satte särskilt djupa spår i mig, även om jag såklart kan uppskatta vad de betytt rent historiskt. Ett halvt ark papper gillar jag dock.

På mitt bibliotek invigdes året med avtäckning av Strindbergporträtt, föredrag och uppläsning. Jag hjälpte till med skyltningen. Vi har en satans massa böcker av och om August Strindberg, må jag säga.

Veckans recension: Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg

För att vara rakt på sak; jag gillar den här boken. Den råkar vara ännu en i raden av de böcker jag hittat när jag varit på jakt efter böcker på temat homosexualitet. Nu bär det av till Norge, året är 1990 och i huvudrollen hittar vi den sjuttonårige Jarle Klepp. Han har många och väldigt bestämda åsikter, är ihop med den jämnåriga Katrine och bästa vän med kommunisten/anarkisten Helge, som han har ett punkband tillsammans med. Jarle tror att han vet allting, har alla svaren, förutom kanske när det gäller hans mamma och pappa. Hans föräldrar är skilda och Jarle skulle helst av allt vilja slippa se sin pappa, den alkoholiserade och elake mannen han måste besöka om helgerna. Han älskar sin mamma, som har dåligt självförtroende och inte tror illa om någon. Så ser hans liv ut. Punkband, massor med kontroversiell och obskyr musik, lite fester, skolan, tjejen.

Så står det plötsligt en ny kille på skolgården, som ska börja i parallellklassen. Och Jarle, som är så straight man bara kan bli, faller pladask. Han blir som besatt av denne nye kille, denne Yngve med sitt hemlighetsfulla och sorgsna leende. Vem är han? Och han själv, Jarle, kan väl ändå inte vara kär i den här killen, den här torrbollen? Det går väl inte? Eller? Katrine då? Och Helge och bandet? Utan att riktigt veta hur, trasslar Jarle till det för både sig själv och alla andra, i sin kärleksiver och förvirring.

Mannen som älskade Yngve balanserar på en märklig gräns mellan vuxenbok och ungdomsroman, och jag vet inte riktigt på vilken sida om den linjen som boken hamnar. En sjuttonåring i huvudrollen borde kvalificera den som en ungdomsbok, men å andra sidan växer en ramhistoria, lik den i Ett ufo gör entré, fram med den vuxne Jarle i huvudrollen. Biblioteket jag lånat boken av klassificerar den som en vuxenroman. Egentligen spelar det väl ingen roll, det är bara en intressant grej, det där med hur man ska ”klassificera” böcker. Jag personligen tror nog att boken kan funka som ungdomsbok, men kan bli lite väl mycket för någon som inte är van vid att läsa ”vuxnare” böcker. Dessutom är den full av anekdoter från åttiotalet och början på nittiotalet, små detaljer som jag tror man har större behållning av om man faktiskt var född då.

Jag kan inte heller komma på att jag läst en bok från Norge innan, men det kan väl ändå inte stämma? Vårt kära grannland, nog måste jag ha läst en bok därifrån? Men nej, inte en endaste liten bok därifrån kan jag komma på. Men jag gillar det. Jag gillar de norska namnen; Jarle, Trond, Gro Elin, Trine, Jorunn, Terje. Det är mysigt på något vis. Med i boken finns också en hel del politik och samhällsdebatt som tar avstamp från Norge och oljestaden Stavanger, där boken utspelar sig. Jarle och Helge är politiskt aktiva med en energi och jävlarannamma som är både avundsvärd och lite skrattretande.

Det är överhuvudtaget en bok som jag tycker är väldigt rolig. Jarle trasslar till det så till den milda grad att man inte vet om man ska skratta eller gråta för hans del. Hans ungdomsrevolt och självsäkerhet krockar med den, till det yttre, tråkiga Yngve som han faller så handlöst och oförberett för, och bara den situationen i sig är på något vis tragikomisk. Samtidigt som boken är rolig är den på något vis bittersweet, full av minnen från åttiotalet – och framförallt musik. Nästan varje kapitel inleds med ett citat från en låttext, och all musik som räknas upp genom boken är musik jag gillar (The Smiths nämns flera gånger om, döm om min lycka), och om jag inte hört talas om den får jag en enorm lust att sätta mig och leta fram den så att jag kan fatta poängen ordentligt. Musik är ett genomgående och härligt tidsstypiskt tema i Mannen som älskade Yngve.

Boken är också skriven på ett sätt som tog ett tag att sätta sig in i, men som jag på något vis ändå uppskattar i slutändan. Ordentlig, rak dialog och ungdomsspråk kan plötsligt växla till ett slags utsvävande monologer med massor av kommatecken, ibland tröttande, ibland intressanta, ibland roliga, ibland sorgliga, men alltid ytterst observanta. I början hade jag väldigt svårt att hänga med i de ibland rätt tvära kasten, men sedan vande jag mig. Och även om dessa partier kan bli lite väl tröttande ibland så väger dialogen upp det hela. Herregud, dialogen! Jag älskar den. Särskilt Helges jargong är totalt underbar, alltid förbannad, ifrågasättande och självsäker. Dialogen är enkel, full av energi och en slags upprorslusta som kännetecknar Jarles inställning. Dessutom är det sann dialog, full av den tvekan och pauser som alltid uppstår på riktigt, och det gör karaktärerna fullkomligt levande för mig.

När man kommit in i hur boken är skriven, denna rätt originella men lättflytande prosa, så går det som på räls. Jag blev faktiskt som berusad av boken, av dess inentsitet. Slutet kändes lite avsnoppat dock, inte riktigt som jag hade velat. Men men, Mannen som älskade Yngve är ändå en kul bok, en lite sorglig men härlig roman om kärlek, förälskelsens galenskap, vänskap och om att vara ung på åttiotalet. Men det handlar också om ansvarstagande, om vad som är accepterat att göra i förälskelsens namn och vad som inte är det. Den äger en enorm charm och är intressant på flera olika sätt. Jag gillar den, och om ni ursäktar mig måste jag gå och leta upp all musik som nämns i den på Spotify nu.

”Mannen som elsket Yngve”, 2003

Utlåning får icke äga rum till hem, där smittosam sjukdom finnes

Att jobba på biblioteket är ganska kul, mest på grund av alla böcker man kan undersöka. De riktigt gamla böckerna är härliga, och det bästa med dem är den lapp som sitter fastklistrad på insidan av pärmen.
Det är helt enkelt regler - min favorit är punkt nummer 6. Vilken är din?

"Skurups Församlingsbibliotek.
1. Låntagare äger samtidigt till låns erhålla högst 2 band, och få böckerna behållas högst en månad. För varje överskjutande vecka erlägges böter med 10 öre pr bok plus 10 öre för påminnelsekort.
2. Böckerna skola väl vårdas. Anteckningar, understrykningar och vikningar i böckerna förbjudas. Vid transport från och till biblioteket skola böckerna vara väl inslagna. Skadas eller förstöres bok, skall den av låntagaren ersättas till sitt fulla värde.
3. Att till annan person utlåna en från biblioteket till låns eller erhållen bok är förbjudet.
4. Adressförändring skall anmälas.
5. För icke bofasta eller okända personer skall, om så fordras, föräldrar, arbetsgivare, hyresvärd eller annan känd person ikläda sig ansvar för böckernas återlämnande i oskadat skick.
6. Utlåning får icke äga rum till hem, där smittosam sjukdom finnes. Har sådan utbrutit hos låntagare, skall han anmäla detsamma vid böckernas återlämnande.
7. Utlåningstid, se anslaget vid ingången till biblioteket.
Styrelsen."

Hur var ditt bok-2011?

Lite mer bokfrågor gör väl inget? :)

1. De fem bästa böckerna du läste under 2011?
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger – en fantastisk bok på de flesta sätt, både språkligt, till innehållet, karaktärerna och humorn. Och så originell!
The Hunger Games av Suzanne Collins – precis lika spännande och uppslukande som jag blivit lovad.
Horn av Joe Hill – en bok där man inte har en aning om vad som kommer hända härnäst. Humor, skräck, religion, rockmusik – what’s not to love?
Duktig pojke av Inger Edelfeldt – en gammal ungdomsbok som förtjänar att lyftas fram igen. Galet bra.
Under kupolen av Stephen King – som jag längtat efter den här mastodontboken. Och den gjorde mig inte alls besviken. King kan fortfarande!

2. De fem böckerna som gjorde dig mest besviken?
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den boken blev så hypad i media att jag verkligen trodde den skulle vara fantastisk. Jag har sällan blivit så sjukt besviken. Jag köpte ju den till och med.
De ickesynliga av Fredrik Härén – blä. Kul med svensk fantasy, men den här boken bara tvångsmatar en med Pocahontastemat tills man vill kräkas över sidorna.
Pojken i randig pyjamas av John Boyne – trodde verkligen att den skulle vara bra. Och den hade kunnat vara bra, vilket gör mig förbannad.
Älskade Danny av Linzi Glass – jag hade höga förväntningar på den eftersom jag tidigare läst Sprickor och honungslim av Glass, som var väldigt originell. Det här var bara blaj, även om jag inser att jag inte tillhör rätt målgrupp. Men, herregud, vi har Lucy Daniels för sådana här böcker.
Svarta vingar av David Almond – samma här, Almonds Han hette Skellig är en av mina favoritböcker, och därför blev jag så grymt besviken på den här.

3. Mest chockerande (på ett bra sätt) boken under 2011?
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist chockerade och äcklade mig, men den är ändå så väldigt, väldigt bra. Men till och med jag hade svårt att läsa en viss scen...

4. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2011?
Edelfeldts Duktig pojke har jag slängt i knät på en del människor, en av dem har till och med fått den uppkörd i ansiktet två gånger. Jag ber om ursäkt :P

5. Den bästa serien du upptäckte under 2011?
The Hunger Games, skulle jag tro. Spännande och originellt och bra. Jag ser verkligen fram mot filmen!

6. Favoritförfattare du upptäckte 2011?
Hm, jag vet inte om jag har någon favorit direkt, men jag upptäckte David Levithans böcker om homosexuella tonåringar, vilket var kul. Och Martin Amis skulle jag vilja läsa mer av, när jag känner att jag orkar med honom.

7. Den mest spännande, fängslande boken?
Igen, The Hunger Games blir nog mitt svar här. Det var verkligen streckläsning på hög nivå.

8. Den bok du såg mest fram emot?
Under kupolen av Stephen King hade jag väntat ett bra tag på.

9. Det finaste omslaget på en bok du läste 2011?
Ja, inte är det Duktig pojke iallafall. Jag gillade omslaget till Under kupolen väldigt mycket:

10. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Lisbeth Salander från Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Lite tråkigt svar kanske, men det är sant.

11. Vilken bok var vackrast skriven?
Just Kids av Patti Smith, skulle jag tro.

12. Vilken bok påverkade dig mest?
Kerouacs På väg gjorde intryck på mig, på ett sätt jag inte riktigt hade förväntat mig. Hela konceptet med beat fascinerade mig, mer än något annat under litteraturvetenskapen.

13. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2011?
Harry Potter-serien på engelska.

14. Favoritcitat från en bok du läst 2011?
”Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler.” – ur Hey Dolly av Amanda Svensson.

15. Den bok du läste 2011, som du kan tänka dig att läsa om 2012?
Alla Harry Potter-böckerna :P Men jag vet att de inte riktigt räknas eftersom jag läst om dem så många gånger... Information av Martin Amis skulle jag vilja läsa om, eftersom jag stressläste den så intensivt när jag pluggade. Samma sak med Döden i Venedig av Thomas Mann.

16. Vilken bok hade en scen som gjorde att du kände dig tvungen att prata med någon om den (en wtf-stund, ett galet avslöjande, en sexig kyss, etc). Spoila inte!
Mannen som älskade Yngve hade en del rätt roliga och sjuka stunder som gjorde att jag ville dela med mig av dem. Likaså Duktig pojke när jag tänker efter, särskilt när huvudpersonen kommer ut för sina föräldrar som bög.

Veckans recension: Duktig pojke av Inger Edelfeldt

Årets första recension!

Jag har av en slump råkat läsa en rad ungdomsböcker på senare tid som alla behandlar homosexualitet. Jag blev intresserad av hur olika man kan närma sig ämnet och började leta fler böcker med samma tema. Sedan snubblade jag över Duktig pojke, som anses vara den första svenska ”komma-ut-romanen”. Den chansen kunde jag inte missa, och bara några timmar senare har jag läst ut den här nästan trettio år gamla ungdomsboken. Den har behållit sin slagkraft, och även om den känns daterad så är den fortfarande väldigt medryckande.

Vi får genom boken följa Jim, från hans barndom och fram till något år efter studenten. I hela sitt liv kämpar han mot en stor Rädsla – en rädsla påtvingad sedan barnsben av en alltför orolig och överbeskyddande mor. Han är ständigt rädd, men för vad är han inte helt säker på. I skolan blir han mobbad som barn, och tar sin tillflykt i studierna. Han läser, läser, läser, och pluggar tills han är bäst i klassen. Bara genom sina betyg kan han resa sig över de andra, bara när läraren läser upp resultaten och hans namn är först – bara då känner han sig verklig. Bara genom att vara duktig kan andra lägga märke till honom och definiera honom. Duktighetskomplexet har han kanske ärvt av sin far – denne man som aldrig är hemma, som är mer eller mindre öppet otrogen mot sin fru, som är handlingskraftig och som kämpat sig fram i livet till ett bra jobb. Fadern som aldrig har tid, som anser att riktiga män är hårda och lika okänsliga som flinta.

Ju äldre han blir, desto sämre mår Jimmy. Mobbingen har avtagit, men han är ohjälpligt stämplad som klassens plugghäst. Han måste vara bäst, i allt. Det finns inget alternativ. Inom honom känns det som om det finns något mörkt och hemligt som ingen annan får eller kan se. Han låser in sina känslor och koncentrerar sig på att vara som alla andra, härma de jämnåriga som han känner sig främmande inför.

Han märker ganska tidigt att han tänder på killar och inte på tjejer, och blir förtvivlad. Han kan ju inte vara en Sån! Självhatet når nu en kulmen. Han bestämmer sig för att inte bejaka sin sexualitet, att kämpa emot den och förbli duktig. Förbli den som alla tror att han är, göra det som alla förväntar sig att han ska göra. Vad finns det för alternativ?

Sedan möter han Mats, och inser att alla vet precis vem han är – utom han själv.

Jag måste säga att jag tycker Duktig pojke är en helt utomordentlig ungdomsroman, trots åren på nacken. Språket är visserligen daterat – man har inte ”kompisar” utan ”kamrater”, man ska ”fixa bruttor” och alla har namn som Leif, Uffe, Agneta och Katarina – men dialogen är rapp och trovärdig, och livsödet som skildras är hjärtskärande. Det värsta med boken för mig är egentligen att jag känner igen mig i många av Jimmys svarta tankar om sin omgivning. Det bästa är samma sak – att folk som läser boken också känner igen sig, kan se sig själva i Jimmys smärta och hans dilemman, och förstå honom.

Det är en väldigt närgången och känslofylld bok, och den känns verkligen som en bok som behövs, eller åtminstone behövdes. Det är inte bara språket och slangen som kan kännas ålderdomlig – också själva attityden mot homosexualitet känns åtminstone för mig förlegad. Jag vill iallafall hoppas att det är annorlunda nu, att motståndet som Jimmy måste kämpa mot inte är lika hårt eller lika stort idag, så här trettio eller fyrtio år senare (boken gavs ut 1983, men utspelar sig på 70-talet).

Att läsa om kraven från omvärlden som Jimmy sätter på sig själv redan som barn – kraven på att vara perfekt, vara duktig, bli bäst och gå långt – är faktiskt väldigt hemskt. Man är väldigt medveten som läsare om att någonstans längs vägen kommer han att råka ut för ett bakslag, och egentligen handlar Duktig pojke lika mycket om självförverkelse som om en kille som är bög – även om det temat kanske drunknar lite i det mer kontroversiella ämnet om två killar som blir ihop. Alla vuxna kring Jimmy berömmer honom ständigt för hans framgångar i skolan, att han har alltid varit duktig och lugn och snäll, men ingen tar sig egentligen tid att undersöka hur Jimmy själv känner eller vad han själv vill. Kraven på att vara bra på allt blir något som kväver och fängslar honom, men också ett beroende – han lever på andras beröm, bara då känner han att han räknas. Jag tror att detta är något som många kan känna igen sig i, straight som homo, kille som tjej, vuxen som barn, och det gör Duktig pojke till en roman som många förhoppningsvis kan hämta styrka ifrån.

Oavsett om boken börjar kännas gammal så är den väldigt bra och är definitivt värd en genomläsning. Den är både engagerande, sorglig, kärleksfylld och rolig. Efter att jag slagit igen boken känner jag mig glad, trots att jag bara några kapitel innan känt mig fruktansvärt nertyngd av hur dåligt Jimmy mår. Det är skönt med lyckliga slut, särskilt om det aldrig blir något Disneyfierat lyckliga-i-alla-sina-dagar. Duktig pojke ifrågasätter fördomar och förespråkar den egna individen på ett sätt som känns upplyftande och tidlöst. Även om språket börjar bli gammalt blir faktiskt inte temat det, och i kombination med den väldiga mänsklighet som beskrivs hos Jimmy, så tror jag att många skulle uppskatta eller rent av behöva läsa den här boken.

”Duktig pojke”, 1983

(det ska också nämnas som en parantes att den här boken kommit ut i två helt olika versioner – första gången 1977, sedan 1983 med en omarbetad text. Den första upplagan lär vara mycket mörkare och mer pessimistisk med ett olyckligare slut. Rekommendationen brukar vara att man ska läsa den senare, bearbetade versionen – med andra ord den bok jag nyss recenserat.)

Årets böcker

Kärleken, kriget – en algerisk mosaik av Assia Djebar
Utrensning av Sofi Oksanen
Fyrväktaren av Jeanette Winterson
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist
Information av Martin Amis
Röda rummet av August Strindberg
Ett annat liv av Per Olov Enquist
Ett eget rum av Virginia Woolf
Pappa Goriot av Honoré de Balzac
Madame Bovary av Gustave Flaubert
Ett dockhem av Henrik Ibsen
Fröken Julie av August Strindberg
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
Berta Funcke av Stella Kleve
Döden i Venedig av Thomas Mann
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Främlingen av Albert Camus
I väntan på Godot av Samuel Beckett
På väg av Jack Kerouac
Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector
Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
De ickesynliga av Fredrik Härén
The Hunger Games av Suzanne Collins
The Hunger Games: Catching Fire av Suzanne Collins
The Hunger Games: Mockingjay av Suzanne Collins
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson
Lolita av Vladimir Nabokov
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
Linas kvällsbok 1 & 2 av Emma Hamberg
Mardrömmar – första boken av Stephen King
Älskade syster av Joyce Carol Oates
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Älskade Danny av Linzi Glass
Reckless av Cornelia Funke
Torsdagsbarn av Sonya Hartnett
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
Waking the Witch av Kelley Armstrong
Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J.K. Rowling
Harry Potter and the Chamber of Secrets av J.K. Rowling
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling
Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling
Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling
Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling
Sommardåd av Stephen King
Just Kids av Patti Smith
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell
Mannen under trappan av Marie Hermanson
En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie
Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn & David Levithan
Horn av Joe Hill
Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan
Kärlekens historia av Nicole Krauss
Regn och åska av Håkan Lindquist
Kafka på stranden av Haruki Murakami
Svarta vingar av David Almond
Hey Dolly av Amanda Svensson
Duktig pojke av Inger Edelfeldt
Du vet var jag finns av Rachel Cohn
Kära Ingen av Berlie Doherty
Ibland bara måste man av David Levithan
Isak & Billy av Kristofer Folkhammar
Under kupolen av Stephen King
Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg
... som Italien av Måns Holst-Ekström


Årets skörd av böcker; 68 stycken. Att jämföra med förra årets 55. Jag gissar på att arbetslösheten spelat in här...
Man kan se rätt tydligt var jag slutade på litteraturvetenskapen, eftersom det finns ett tvärt kast från "fina" böcker till en massa spännande ungdomsböcker. Det är också på grund av litteraturvetenskapen som det finns pjäser med på listan - jag läser aldrig pjäser annars.
När jag pluggade skrev jag inte heller särskilt mycket recensioner, för att jag inte hann. Efteråt har jag också skrivit färre recensioner än förut, mest för att jag velat hitta tillbaka till något slags kravlöst läsande.
Hursomhelst. Årets lista kännetecknas också av alla homoböcker som jag fortfarande håller på att läsa :P
Jag har också läst mer Stephen King än vad jag gjort förra året - de flesta finns inte med här eftersom jag inte skriver ner omlästa böcker. Men årets längsta bok är ett av hans verk; Under kupolen som inte är mindre än 1180 sidor lång.
2011 har varit ett bra läsår iallafall - jag är nöjd. Och jag hoppas att 2012 blir lika bra!