Ännu en bögbok, vad sägs om det? Det duggar tätt om dem nuförtiden.Johan är femton år och går sista året i högstadiet. Han har sin familj – en mamma, pappa och en störig brorsa, och han har gänget. Tuffe Perra, orolige Måns och så lugna, coola Stisse som varit hans bästa vän nästan hela livet. Allting med Johan är normalt. Han festar, har flickvän då och då, spelar basket. Men han har insett att han är en sån. Att han egentligen inte vill ha den klängiga Maria som flickvän. Att han inte gillar tjejer, inte på det sättet. Han är bög.
Men hur ska han någonsin kunna berätta det, för familjen, för gänget? Vad ska de säga? Johan pendlar mellan självsäkerhet och självförnekelse. Frågan om hur omgivningen kommer reagera sysselsätter honom varje dag och påverkar hela hans liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Av de ungdomsböcker med homotema som jag läst hittills har två andra också varit av äldre datum, men av någon anledning känns den här nästan äldst. Till och med äldre än Duktig pojke, som kom ut i början på åttiotalet. Den här är från 1993, och ändå känns den mer daterad. Det är inte bara avsaknaden av laptops och mobiltelefoner (huvudpersonen skriver riktiga brev, kan ni tänka er?), utan själva känslan, språket och uttrycken i Spelar roll som redan känns lite dammiga. Dock tvivlar jag inte på att det var en bra ungdomsbok när den kom – den blev till och med nominerad till augustpriset, men den känns inte så fängslande, inte så modern längre.
Oavsett vilka priser den vunnit så kan jag inte säga att jag faller pladask för den. Det stora dilemmat i boken är Johans oro inför omgivningens reaktioner när de får reda på vem han egentligen är. Kommer hans föräldrar överleva chocken? Kommer hans kompisar lämna honom? Kommer han bli utpekad över hela skolan? Genom boken trasslar Johan till det ganska ordentligt för sig själv i sina vacklingar mellan att berätta eller hålla tyst lite till. Resultaten är ofta ganska komiska, men på ett lite idiotiskt vis enligt mig. Okej, okej, jag är den första att erkänna att de flesta femtonåringar gör vrickade saker, men ibland blir det lite för bra, liksom lite Berts dagbok-aktigt. Det blir bara löjligt.
Det blir inte bättre av att Johan aldrig kommer till skott heller. Bokstavligt talat. Hela boken är en enda lång väntan i Johans huvud på temat hur ska de reagera och det blir ingen upplösning. Boken är trots allt drygt 320 sidor lång, och jag tycker det blir rätt segt att vänta på något som aldrig kommer. Även om det är ett viktigt ämne boken handlar om, och även om jag kan uppskatta slutet för effektens skull, så blir jag besviken. Har jag läst så långt bara för att bli snuvad på det som hela boken handlat om? Om ni frågar mig är det något galet när man mumlar ”äntligen lite action” med femtio sidors mellanrum.
Därmed inte sagt att boken är hemsk. Jag skrattade faktiskt flera gånger högt medan jag läste, vilket inte hör till vanligheterna. En sak älskade jag med den här boken, och det var liknelserna. De är verkligen fantastiskt roliga, och boken har trots allt en charmigt naiv känsla, blandad med den sorgligt hemska rädslan inför att bli ratad och förlöjligad. Det gör att det finns en fint beskriven tonårskänsla över boken, med lika delar idioti, barnslighet, rädsla och kärlek i mixen. Dessutom är det skönt att boken visar att Johan inte är sin sexualitet, att han är mer än en kille som gillar andra killar. För det kan jag uppskatta den. Men av någon anledning berör det inte mig på det sätt som jag tror är meningen – Spelar roll engagerar mig inte. Faktum är att jag har haft problem att komma ihåg huvudpersonens namn under hela tiden som jag skrivit den här recensionen, vilket tyvärr indikerar ett bottenbetyg till den här boken.
”Spelar roll”, 1993
Kass jävla bokjävel
SvaraRadera