Pärla ur hyllan: Boj och hans ättlingar av Dan Byström

Jag äger rätt mycket böcker. Många som är bättre än den här, snyggare och vackrare. Men den här är ändå en av mina favoriter av alla som jag äger. Boken heter Boj och hans ättlingar och är skriven av Dan Byström. Den gavs ut 1935 och jag upptäckte den hemma hos farmor och farfar när jag var yngre.

Eftersom jag älskade hundar med en nästan läskig fanatism just då så fick jag boken, som en gång tillhört min farfar. Han dog i Alzheimers kort därefter och den här boken är den enda ägodel jag har som har varit hans.

Hur som helst så tänkte jag visa lite av boken här, bara för att den är så fin.

Boken är uppbyggd så att man får följa flera generationer hundar, från stenåldern och den första kontakten med människan, till "nutid" (vilket betyder tidigt 30-tal). Kapitlen påminner alltså om fristående små berättelser om enskilda hundar, medan de tillsammans blir en släktkedja.

Boken är tyvärr inte inbunden utan har mjuka pärmar, vilket gör den mindre hållbar. Men den är full av fina svartvita illustrationer och korta, ofta humoristiska berättelser som inte tar lång tid att läsa. På baksidan får man reda på att boken kostat 3 kronor och 25 öre.

Dessutom är jag en sucker för hundberättelser och kan inte låta bli att smälta bara jag öppnar den här boken, som handlar mycket om hundars osvikliga lojalitet mot människan.

Alla hundarna verkar vara något slags föregångare till schäferrasen och är karakteristiskt modiga av sig. Det är en härlig bok, full av en lite oskyldig trettiotalsstämning som jag gillar. Det är en speciell bok som jag verkligen håller hårt i. Inte bara för att den varit min farfars, utan för att den är så mysig och känns unik också i sig själv. Jag har aldrig hittat en bok som är riktigt som den här, och jag tror aldrig att jag kommer göra det heller.

Veckans recension: Kafka på stranden av Haruki Murakami

Kafka på stranden är en roman jag blivit tipsad om från ett flertal håll och kanter och av de mest olika personer – en kompis, en släkting och en bibliotekarie. Jag har alltså haft den på läslistan ett tag och äntligen lånat hem den. Vad jag fått höra om boken har varit intressant – lite övernaturligt, en pojke som bosätter sig i ett bibliotek (what’s not to love?) och en ovanlig berättelse. Låter som något alldeles i min smak, tänkte jag.

Boken börjar med att Kafka Tamura beger sig hemifrån. Han har förberett sig inför detta sedan flera år tillbaka. Han har inga vänner, tränar hårt och tillbringar sin fritid med att antingen vara på gymmet eller läsa böcker. Han är världens tuffaste femtonåring. Han lämnar sin far, sitt hem och sin skola med lätt packning, på flykt från ett förutbestämt öde och på jakt efter en syster och en mor som för längesedan försvunnit.

Vid sidan av Kafka får vi också följa den gamle Nakata, mannen som varit med om en olycka som barn och som sedan dess inte är riktigt som han ska. Han kan inte läsa eller skriva, han kommer inte ihåg sitt liv innan olyckan och lever på bidrag från guvernören. Men i gengäld kan han prata med katter. Han äger en kraft som han måste utnyttja för att kunna hela sig själv och kanske kunna bli ”normal”.

Jag kan tyvärr inte säga att jag stämmer in i hyllningskören jag fått höra angående den här boken. Redan när jag läser baksidetexten börjar jag undra om Kafka på stranden egentligen är något för mig – visst gillar jag fantasy och magi, men jag tycker inte om surrealism. Skillnaden kan tyckas hårfin, men enligt mig ska fantasy och magi följa sina egna lagar, medan surralismen är mer kaotisk – och ofta en spegling av karaktärernas inre. Att det finns andar faller under magi. Att det regnar fiskar och blodiglar från himlen är surrealistiskt. Enligt mig, då. Och dessa problem tampas jag lite med under läsningen. Emellanåt tycker jag att boken är väldigt bra, emellanåt har jag svårt att tro på den och har svårt att få ihop vad det är meningen att den ska handla om.

Boken ställer många frågor men ger inga svar. Visst finns det en tjusning i detta, men personligen föredrar jag att man kan slå igen pärmarna och känna att man är tillfredsställd med hur boken slutade. Det är inget fel på några lösa trådar, men en hel bunt blir lite för mycket. Jag förstår författarens syfte med att inte ge svar på alla gåtorna, men några av dem skulle jag ändå vilja höra mer om för att vara nöjd med boken. Men jag tror att detta, och det ovanliga berättandet med de surrealistiska inslagen, till viss del bottnar i att boken kommer från en helt annan världsdel som jag vet mycket lite om. Jag har nämnt det flera gånger förut, till exempel i samband med Utrensning av Sofi Oksanen eller Andarnas hus av Isabel Allende – jag tycker det är kul med böcker från andra länder, böcker som är översatta från ett annat språk än engelska. Min geografiska läskarta har stora hål och det känns skönt att fylla dem.

Ingen kan påstå att Kafka på stranden är en vanlig bok. Långt ifrån, den är väldigt speciell och unik, och för det kan jag uppskatta den. Det finns gåtor, symbolik, massor med djupa tankar och en Tintomara-gestalt. Det finns mord och kärlek och mystiken kring själar och vad som händer efter döden, alltihop i en miljö som verkar ligga mittemellan dröm och verklighet.

Alltihop är väldigt vackert och intressant skrivet genom ögonen på en kärv femtonåring och en varmhjärtad åldring, ofta med ett språk som inte alls är särskilt svävande utan tvärtom ganska rakt på sak och utan krusiduller. Det är imponerande skrivkonst, men helhetsintrycket är inte vad jag önskat. Jag kan inte sätta fingret på varför, heller. Det bara är så. Den är okej, men ibland lite trög. Dessutom känns det som om det den vill säga ibland går över huvudet på mig, och det är ingen rolig känsla alls. Kanske är den lite för komplicerad för mig, eller för sitt eget bästa.

”Umibe no Kafuka”, 2002

Önskelista

Just det... ingen har väl missat att det är jul om två dagar? Jag fattar ingenting, men jul lär det bli ändå. Och naturligtvis vill jag gärna hitta en del böcker under granen i år... den första och hetaste på min lista är Flickan från ingenstans av Justin Cronin. En tjock pjäs som fått bra kritik och rosats av min idol Stephen King, så det låter bra.
Jag skulle också gärna vilja läsa Dubbelfel av Lionel Shriver. Shriver gillar jag, särskilt eftersom jag träffat henne en gång. Hon är helsmart och hennes böcker är fulla av svart humor, intressanta tankegångar och kontroversiella ämnen. Till exempel scenariot att en mamma inte älskar sin son (Vi måste prata om Kevin, se till att läsa den boken!), eller som i Dubbelfel, att ett par behandlar sin relation som ett tennisspel. Jag har inte själv läst den än, för jag ville vänta tills den kom i pocket, men jag hörde Shriver prata om den och precis som Kevin och Dagen efter tror jag att det är en bok jag kommer gilla.

Nästa på listan är Moment 22 av Joseph Heller. Mest för att det är en klassiker och jag vill veta vad den handlar om.

Sist ut är Slutet på mr. Y av Scarlett Thomas. Blev intresserad av den på biblioteket och tänkte att det inte kan vara fel att önska sig den.

Inte jättemycket böcker, men ni vet - kvalitet framför kvantitet, eller hur?

Filmkväll, på en torsdag?!

Har nyss sett filmatiseringen av Tomorrow, When the War Began, efter att ha velat se den ända sen typ... ever. helt okej som filmatisering sett antar jag, men den kändes kort och haltande som film. Men men, det är ju sex böcker kvar i serien så jag antar att man får se det som en del av en längre berättelse.

Veckans recension: Under kupolen av Stephen King

Herregud vilken tjock bok. Det var min första tanke när jag fick syn på Under the Dome, som den heter på engelska – och faktum är att den svenska översättningen till och med är några sidor längre. Och jag har inte heller slutat bli förvånad – varje gång jag dragit upp den ur väskan (jag har faktiskt släpat den här pjäsen med mig på bussen, kan ni fatta?) och knappt kunnat sluta handen om ryggen på den, så har jag tänkt samma tanke. Herregud vilken tjock bok!

Faktum är att jag bara läst en enda roman på fler sidor, som, till ingens förvåning antar jag, är skriven av samme författare. Jag pratar om Det från 1987, som vinner den här tävlingen med fjuttiga åtta sidor. (Detaljer? Under kupolen är 1180 sidor lång, efterordet inräknat. Det är 1188). Men Under kupolen känns enormt mycket större på något vis – dels på grund av det rent fysiska – Under kupolen är inbunden och väger betydligt mer än vad min kartonnerade upplaga av Det gör – men också på grund av tidsspannen. Det sträcker sig över mer än tjugo års tid, medan Under kupolen utspelar sig under – håll i er nu – lite mindre än en vecka. No kidding.

Boken börjar en vacker höstdag i den lilla staden Chester’s Mill i Maine, USA. Allting verkar vara precis som vanligt, tills ett litet lyxigt sportflygplan plötsligt kraschar mot vad som ser ut som tom luft. I nästan samma ögonblick kör en timmerbil in i samma osynliga barriär och går ett liknande öde till mötes. Helt oförklarligt har den lilla staden skurits av från omvärlden, avskärmade av en osynlig men obarmhärtigt kompakt vägg. En kupol har sänkts ned över Chester’s Mill, och ingen kan ta sig varken ut eller in.

Krissituationen är ett faktum – landets regering står handfallna, liksom alla de drabbade människorna. Ingenting verkar kunna tränga igenom kupolen, och i staden sprider sig paniken efter de första olyckorna och dödsfallen. Det dröjer inte länge innan samhället under kupolen börjar rasa samman. Den som verkligen styr staden – vice kommunordförande Big Jim Rennie – tar fort tillfället i akt och börjar styra staden med inget annat än sina egna intressen i tankarna. Han är en mäktig man som snart håller staden i ett järngrepp. Han utser en ny polisstyrka som lyder hans minsta vink, och både mord- och brottsstatistiken skjuter i höjden.

Samtidigt har armén utanför kupolen lyckats ta kontakt med Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat som av en händelse råkar befinna sig i Chester’s Mill. Han är den som militären och regeringen – presidenten själv, faktiskt – utser som bäst lämpad att leda Chester’s Mill i den nuvarande krisen. Men Barbie är bara en utböling i det lilla samhället, och står redan på kant med Big Jim Rennie. Och ju mer Barbie undersöker läget, desto mer oundviklig verkar en konfrontation med Rennie bli. Och det visar sig snart vara väldigt, väldigt farligt att underskatta Big Jim Rennie...

Jag är medveten om att den här boken följer nästan precis samma storyline som Simpsons – The Movie, vilket är ett lite olyckligt men rätt komiskt sammanträffande. King själv hävdar att boken är byggd på ett gammalt manus han påbörjade redan 1976 men aldrig skrev klart, eftersom berättelsen var för komplicerad för honom. Det tror jag, det. Berättelsen här är inte bara komplicerad och utdragen över förvånansvärt få dygn – persongalleriet är enormt. Så stort att jag med jämna mellanrum har svårt att hålla isär vem som är vem, särskilt i början. Men, som en vän till mig uttryckte det, Under kupolen är en bodycount utan dess like. Det blir lättare att hålla reda på folk ju mer man läser, eftersom de dör som flugor. Ärligt talat slutade jag räkna antalet döda karaktärer på sidan femtio.

Boken har ingen egentlig huvudperson, även om Barbie i mångt och mycket är dess hjälte. Istället är boken uppbyggd i delar, som i sig är indelade i flera kapitel som växlar mellan karaktärer. Vi får följa inte bara exsoldaten Barbie, utan också den sympatiske läkarassistenten Rusty och hans familj, den tuffa tidningsredaktören Julia, den trettonårige Joe och hans kompisar, Big Jim Rennies son Junior vars psyke alltmer haltar, och Big Jim Rennie själv. Dessa är bara ett fåtal av alla de karaktärer man får följa. Dessutom går boken emellanåt ifrån sitt dåtidsperspektiv och en utomstående berättare tar istället över rollen som medium för läsaren, i nutid. Jag har väldigt svårt för tempusändringar om det inte rör sig om någon ramhistoria, så detta är partier som jag ryggar lite för – inte för att de är dåliga direkt, utan för att de bryter av på ett märkligt sätt.

Hur som helst så kan själva utgångsscenariot för Under kupolen verka väldigt befängt – en kupol som sänks ner över en stad, hallå liksom. Men det är faktiskt inte kupolen eller hur den kom dit som är det intressanta. Det intressanta är vad som händer just under kupolen – vilken roll människorna i staden måste gå in i, vad de drivs till under det allt mer korrupta styret och hur isoleringen från omvärlden påverkar dem. På många sätt är det ett Flugornas herre-scenario, där människornas primitiva sidor bryter fram. Överlevnadsinstinkt och djurisk grymhet tar över, och i den lilla staden där alla känner alla förvandlas vänner och grannar till djur. Däri ligger skräcken.

Jag har länge tjatat inför alla som vill lyssna om att Stephen Kings styrka inte är hans skräckscenarion, hans utomjordingar, demoner eller andra dimensioner. Visst är han duktig på allt det, men Stephen Kings faktiska briljans ligger hos hans karaktärer. Jag har inte läst en enda bok av den här mannen som inte innehåller trovärdiga personer. King är fantasisk när det kommer till människor, känslor och reaktioner. Hans böcker befolkas alltid av folk som är som du och jag, och ofta är han inte alls rädd för att visa upp de dåliga sidorna även hos sina hjältar. De är otrogna, de tänker korkade tankar, de skrattar åt fel saker, tittar på porr och hatar det gamla sofföverdraget. De är alkoholister med mindervärdeskomplex, knarkare som fanatsiskt tror på gud eller bröstfixerade tonårskillar. De är människor man känner igen både sig själv och andra i, och just därför blir de verkliga, och just därför blir skräcken också verklig. Jag tror fullt och fast på att detta är vad som gör King till en så läst författare, och Under kupolen är ett praktexempel på Stephen Kings förmåga att skapa just de här karaktärerna. Jag kan uppriktigt säga att jag inte vet när jag sist hatade en bokkaraktär så innerligt som jag hatar Big Jim Rennie. Jag kan inte ens förklara hur mycket den karaktären kröp in under skinnet på mig.

Jag brukar också tycka att Stephen King skrev bättre böcker förr. Det är härligt att se hur hans språk blivit allt mer finslipat, för både språk, skrivstilen och berättartekniker går verkligen inte av för hackor i hans senare verk. Men ofta är berättelsen desto mer otrovärdig, något hopkok av gammalt och nytt som faller plattare och inte känns lika originella som Varsel, Christine eller Död zon, de tidiga åttiotalsböckerna som besitter en sådan drivkraft i själva berättelsen, även om de saknar något i språket. Men Under kupolen är faktiskt inte sådan. Den påminner mig om den gamla styrkan, men med det nya, smidigare språket, och jag kan inte säga att jag klagar. Jag har kanske lite svårt att ta till mig förklaringen till kupolen, men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om den. Nej, jag älskar det här Flugornas herre-stuket, den här undergångshistorien som fängslar trots alla karaktärer. Jag gillar att den inte är så religiöst präglad som Pestens tid var, och jag gillar sättet boken är uppbyggd på, med alla de relativt korta glimtarna från olika håll i staden som alla är innehållsrika och som alla binder samman boken till en väldigt spännande, väldigt obehaglig roman. Det är, kort sagt, imponerande skrivkonst och en jäkligt underhållande, spännande berättelse.

Kings bästa? Nej. Men klart en av hans bästa böcker på den här sidan 2000-strecket, om ni frågar mig.

”Under the Dome”, 2009

Homoskyltning

Idag började jag diskutera mitt nyvunna intresse för homolitteratur med en av bibliotekarierna jag jobbar med. Det slutade med att jag fick leta upp alla böcker på ungdomsavdelningen som jag kunde hitta med det ämnet, och skylta med dem i vår monter. Satte upp en provisorisk skylt men gjorde den här i all enkelhet när jag kom hem. Den åker upp imorgon.

För att bättra på det hela lånade jag Mannen som älskade Yngve, en vuxenroman visserligen, men med en sjuttonåring i huvudrollen av allt att döma. Skriven av Tore Renberg. Min diskussionspartner rekommenderade också ... som Italien av Måns Holst-Ekström, också med bögtema. Jag är helt uppe i det här :P Vem vet, kanske kan det resultera i en essä här senare.

Dessutom adopterade jag med mig två böcker till från gallringsbordet; Spegeln i spegeln av Michael Ende och Rebecca av Daphne du Maurier. You know, the old classic. Jag lovar, om jag fortsätter såhär så kommer jag ha en tredje bokhylla i mitt rum när jag slutar på bibblan.

Veckans recension: Kärlekens historia av Nicole Krauss

När jag gick andra året i gymnasiet fick min klass en väldigt bra engelsklärare. Det är rätt sjukt hur lärare kan göra ett ämne så himla roligt, medan en dålig lärare kan förstöra intresset för samma ämne för all framtid. Den här läraren och jag kom iallafall väldigt bra överens och när hon slutade gav hon mig en lista med boktips. Den här boken var med på den listan. Som alltid med boktips i kombination med mig, så dröjer ofta det innan jag kommer till skott – i det här fallet ungefär tre år. Bra jobbat, Amanda...

Men nu är jag alltså här, och jag har läst Kärlekens historia. Det är en sån där bok som jag ändrar uppfattning om medan jag läser den, och därför har jag svårt att säga rakt ut om jag tycker att boken är bra eller dålig. Dessutom är det enormt svårt att berätta vad den handlar om på ett bra sätt, eftersom handlingen är lös och fragmentarisk. Genom boken får läsaren följa flera olika personer – först och främst den gamle Leo Gursky som kommit till Amerika som polsk jude och förlorat sin ungdomskärlek. Vi träffar också Alma, en ung judisk flicka som förlorat sin far och som fått sitt namn efter föräldrarnas favoritbok Kärlekens historia. Författaren till boken är Zvi Litvinoff, vars liv vi också för följa.

Dessa tre utgör de huvudsakliga berättarna, och till en början har jag som läsare svårt att hitta något som kopplar ihop dem, förutom namnet Alma som betyder något för alla tre. Det resulterar i en avsaknad av handling som gör att jag bitvis finner boken tråkig. Jag hittar liksom inte konflikten som man ska bli intresserad av. Precis som med till exempel Kärleken, kriget av Assia Djebar eller Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf har jag svårt att hålla intresset vid liv när jag inte hittar en gemensam nämnare som för berättelsen vidare.

Men i Kärlekens historia uppenbarar sig handlingen stegvis, så att berättelsen vecklar ut sig och ger mer och mer ju längre man kommer. Jag är inte säker på att jag gillar det sättet att skriva, eftersom jag stundvis faktiskt funderar på att lägga boken ifrån mig eftersom jag inte tycker den fångar mitt intresse. Men det är originellt och mitt intresse vaknar långsamt till liv och kliver ur sitt ide framåt bokens sista kapitel. Det är bara det att det är lite för sent i mitt tycke.

Därmed inte sagt att Kärlekens historia är en dålig bok – absolut inte. Den har en ton som jag tycker är fantastisk, en blandning mellan komik och tragedi som skapar en sällsam, ensam känsla. Den är väldigt mänsklig och berättar om mänsklig rädsla, mänsklig kärlek, och mänskliga känslor över en lång tidsperiod. Det är också en berättelse om slumpen (eller det förutbestämda) och om otroliga livsöden där vägar korsas på de mest oväntade sätt.

Temat genom boken är naturligtvis kärlek. Handlingen i Kärlekens historia skulle egentligen kunna beskrivas som en kärlekshistoria som vid första anblicken är död, men som vid närmare betraktelse fortfarande lever, och överlever allt, liv som död, personer som platser. Det är verkligen en berättelse om just kärlek, som beskrivs i alla upptänkliga former: det är ung kärlek och kärlek där ena parten inte är närvarande längre, det är kärleken till en vän, kärleken till ett barn och kärleken till en förälder, samtidigt som det är kärlek mellan syskon och kärleken till Gud. Men det blir aldrig sentimentalt och det är jag tacksam för. Snarare är kärleken något konstant, inte något att tala om, utan bara något som är närvarande.

Men även om jag gillar delar av boken och tycker att slutet är fantastiskt vackert, så är jag fortfarande tveksam. Jag tycker boken är originell, vacker och finstämd, men stundvis tycker jag också att den är seg och tråkig, jag har svårt att hitta en röd tråd att hålla fast vid och blev till en början förvirrad när jag inte förstod hur något alls hängde ihop med vartannat.

Jag tror att någon som gillar halvt fragmentariska romaner i stil med de tidigare nämnda Gösta Berlings saga, Kärleken, kriget eller kanske Andarnas hus av Isabel Allende kommer tycka mycket om Kärlekens historia. Jag förnekar inte att det är en bra bok – jag kan verkligen förstå dess storhet och varför någon skulle rekommendera den eller ha den som favoritbok – men jag delar inte riktigt den uppfattningen själv.

”The History of Love”, 2005

Gammalt vs nytt

Jag har säkert sagt det förut. Några av Stephen Kings gamla böcker från sjuttio- och åttiotalet håller ju på att nyöversättas, med nya omslag, och nya efterord av John-Henri Holmgren, översättaren som jag avgudar en aning för hans arbete.

Problemet jag har? Att jag redan äger alla de där böckerna, med de gamla översättningarna (som lämnar en del att önska om jag får säga så), och gamla åttiotalsomslagen (som, ärligt talat, äger en viss charm). Inköpta på loppisar, Tradera och gallringar för att man inte kan hitta dem någon annanstans.

Och nu är jag så osäker på om jag borde köpa de nya nyöversättningarna. Jag menar, jag går in i en bokhandel och praktiskt taget dreglar över dem. Sen kommer jag på att jag faktiskt har alla de böckerna och måste tygla mig själv. Gah.

Iallafall tänkte jag att det kunde vara lite kul att jämföra omslagen – de från åttiotalet och de från 2010. Här är de:

Carrie, på svenska 1980, och den nya.


Varsel, på svenska 1980 (min slitna pocketversion), och så den nya.


Jurtjyrkogården, 1983, och den från 2010.


Lida från 1988, som jag bara har i ett gammalt slitet biblioteksexemplar.

Död zon, på svenska 1983.

Pestens tid, 1988.


Eldfödd, som jag inte äger, så jag vet inte riktigt vilket årtal. Åttio-nåt här med, skulle jag tro .

Och så har vi till sist Det, som kom på svenska 1987.


Andra av Kings gamla verk som förtjänar ett ansiktslyft är enligt mig Christine, Cujo, Drakens ögon och Dolores Claiborne.

Det här platsar ju på TotallyLooksLike.com

En liten betraktelse. Har tänkt lägga upp det här ända sen förra vintern, när jag upptäckte det. Den stora frågan: Någon som ser en likhet mellan Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist och I det tysta av Vicky Jaggers?


Lilla stjärna, Ordfront, april 2010
I det tysta, Pocketförlaget, november 2010.
Om jag inte hade varit ett sådant fan av Lindqvist hade jag förmodligen aldrig märkt det.

Jag har förresten också köpt The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky - fick den i brevlådan idag. Och innan ni dömer mig för att jag utrotar bokhandlarna - jag har letat efter den i bokhandlar utan att kunna hitta den, så Bokus var faktiskt berättigat. Ser fram emot den, verkligen!

Veckans recension: Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan

Som jag redan nämnt här på bloggen i samband med John Greens debutroman Var är Alaska? så är han en av de få författare som jag har en närmare relation till över nätet än genom böckerna. Kanske den ende, nu när jag tänker efter. John Green och hans bror Hank Green samsas nämligen om en YouTube-kanal vid namn Vlogbrothers, där de turas om att lägga upp videor några gånger i veckan. Ironiskt nog tog det mig evigheter innan jag fattade att det här var den John Green. Jag hade läst Var är Alaska? utan att överhuvudtaget göra kopplingen till YouTube-John förrän långt senare.

Eftersom jag genom YouTube följt John Green och hans författarskap det senaste året eller två, faller det sig ganska naturligt att man vill läsa hans böcker. Ändå är det här bara den andra boken som jag kommit mig för med att läsa. Och den är skriven tillsammans med en annan amerikansk författare som liksom John Green skriver för barn och ungdomar – David Levithan.

Den andre Will Grayson handlar om två sextonåriga killar som råkar dela precis samma namn. Den förste Will är en osynlig kille. Han håller sig till mantrat håll tyst och bry dig inte för att klara sig igenom vardagen, men så råkar han samtidigt ha Tiny Cooper som bästa vän. Tiny är inte bara enorm rent fysiskt – hans personlighet, hans röst och hans känslor tar ungefär lika stor plats som hans gigantiska kroppshydda. Han är öppet gay och dejtar varenda kille inom synhåll, och drar med sig Will in i alla sina galna idéer utan att nånsin riktigt bry sig om vad Will själv tycker. Will bröjar bli utled på att ha Tiny som kompis, men vad gör man när man inte har nån annan att vara med?

Den andre Will betraktar världen på det allra mörkaste och cyniska vis man kan tänka sig. Han överlever skoldagen genom sina antidepressiva piller, sina pessimistiska diskussioner med emotjejen Maura och genom att planera hur han helst skulle vilja döda allt och alla. Det enda i hans vardag som är positivt är chattsamtalen med Isaac, internetkompisen som kanske är lite mer än bara en vän.

Det enda dessa två har gemensamt är namnet. Will Grayson, Will Grayson. Deras vägar korsas en kväll i Chicago på det mest osannolika stället av alla, och deras möte kommer förändra allt.

Det var längesedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok – Den andre Will Grayson är faktiskt fenomenalt rolig. Jag läste mycket av boken medan jag satt på ett tåg, och var bokstavligen talat tvungen att kväva mina skratt i halsduken medan jag försökte blinka bort skrattårarna. Det här är precis min humor, den här sarkastiska, cyniska ironin. Jag tror mina medresenärer trodde jag fick någor märkligt epileptiskt anfall sådär var tredje minut.

Kanske är det mest för humorn som jag tycker om boken, men jag gillar den verkligen skarpt. Det är en streckläsningsbok som, trots allvarliga och ibland ganska mörka teman som depression, homosexualitet och kärlek lyckas vara underbart underhållande. Men jag är inte jätteförtjust i slutet, som känns Hollywood-ifierat. Det drar ner mitt helhetsintryck av boken en del, men om jag bortser från det så skulle jag lätt kunna säga att jag älskar den. Synd att jag inte tyckte om slutet, bara. Men man kan inte få allt, antar jag.

Oavsett om jag gillar slutet eller ej så är Den andre Will Grayson en enormt kul bok som känns både spännande, aktuell och originell. Jag såg nyss att den också röstats fram som en av detta årets bästa ungdomsböker av Bokjuryn. Och ärligt, allt som får mig att vika mig dubbel och köra in knogen i munnen för att inte väcka hela huset i mina skrattanfall förtjänar faktiskt ett högt betyg, eller vad säger ni?

”Will Grayson, Will Grayson”, 2010