Vinn en bok!

Landet mellan det närvarande och det ickenärvarande - det synliga och det ickesynliga. Låter det intressant? Ta tillfället i akt och vinn De ickesynliga av Fredrik Härén!

Allt du behöver göra är att skicka namn och adress till amanda.flinck@gmail.com (det går givetvis lika bra att kommentera inlägget här) innan den 10e juni, så ska jag blunda och dra ett namn - det blir kanske ditt!

Veckans recension: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

Sextonåriga Blue Van Meer har haft en väldigt ovanlig uppväxt. Hon har spenderat nästan hela sitt liv på vägarna, i en bil tillsammans med sin excentriske pappa, Gareth Van Meer. Han är professor och åker omkring till olika universitet och college där han föreläser om konflikthantering i Afrika. Ända sedan hennes mamma dog har Blue och hennes far levt på det här sättet, åkt från ställe till ställe, aldrig stannat länge på samma plats. Gareth har uppfostrat Blue till en superintelligent, kritiskt tänkande och överdrivet påläst sextonåring utan någon nära relation till någon annan än sin pappa. Hon vet nästan ingenting om ett normalt liv som tonåring, men desto mer om gamla klassiska böcker, filmer, vetenskap och litteratur.
Så flyttar de för en längre tid till den lilla staden Stockton i North Carolina, där Blue ska få ta sin examen från skolan St. Gallway. Det dröjer inte länge förrän hon dras in i en underlig grupp elever, kallad Aristokraterna. Gruppen består av den vackra, galna tjejen Jade, lustigkurren Charles, den prydlige Nigel, den flummiga älvliknande Leulah och den mer råbarkade Milton. De binds alla samman av en enda person; den filmstjärnesnygga läraren i filmhistoria – Hannah Schneider.
Hannah är karismatisk, vacker och hemlighetsfull. Varje söndag äter Aristokraterna middag hemma hos Hannah, en tradition som känns halvförbjuden och som är höjdpunkten i veckan för de sex eleverna. Men snart börjar Blue märka att ingen egentligen känner Hannah Schneider. Vem är personen under den där polerade ytan?
När människor börjar dö och Blues pappa visar sig ha mer hemligheter för henne än vad hon haft en aning om, måste Blue försöka reda ut saker på egen hand…

Fördjupade studier i katastroffysik påminner till både upplägg och karaktärer en hel del om Den hemliga historien av Donna Tartt. Som i Tartts bok är det en berättelse om en grupp elever som samlas kring en lärare, men jag tycker aldrig att man får samma känsla för karaktärerna och deras personligheter som i Den hemliga historien. I den senare kan man lära känna dem och se dem utvecklas, medan de i den här boken inte syns lika mycket, inte analyseras lika mycket och framförallt verkar förbli desamma under berättelsens gång. Precis som Den hemliga historien börjar den här boken också med ett mord i första meningen, vilket gör att man läser och läser mest för att se hur karaktären kommer dö.
Det unika med den här boken är väl sättet den är skriven på. Den kan lätt uppfattas som tråkig och långrandig, för det Blue berättar broderar hon ut i det oändliga. Men liknelserna är originella och får mig många gånger att skratta, och jag har heller aldrig sett ett så flitigt användande av källhänvisningar i en skönlitterär bok. Kapitlen är upplagda efter klassiska böcker, och om man anstränger sig kan man se de små paralleller och antydningar som görs mellan Blues berättelse och de andra verken. Det är intressant och nytänkande, och jag uppskattar verkligen läsupplevelsen i det stilistiska, det uttänkta sättet att berätta med alla paralleller till andra verk. Dock är jag mindre förtjust i bokens sista, framkrystade konspirationsteorier och öppna slut. Det går inte riktigt ihop med bokens ansenliga längd, dess minimala typsnitt och följaktligen all den tid man lagt ner på att läsa den. Man vill ha mer än teorier och fantasier när boken tagit slut.
Därmed inte sagt att den är dålig. Den är läsvärd, men för mig är skrivsättet det mest intressanta och inte berättelsen i sig, vilket jag tycker är ganska synd.

”Special Topics in Calamity Physics”, 2006

Veckans recension: Cujo av Stephen King

Vic Trentons liv håller på att falla isär. Han har satsat allt för att kunna skapa sig ett bra liv – han har tagit sin fru och sin fyraåriga son från storstadens New York till den lugna småstaden Castle Rock i Maine, han har lämnat sitt jobb på en reklambyrå för att starta eget, och har jobbat så mycket han kunnat. Och ändå – nu faller allting i bitar. En av produkterna som hans byrå gör reklam för har hamnat i ett fruktansvärt blåsväder som kan ta hela företaget med sig i graven. Och förhållandet med Donna, hans fru, går utför. Han är halvt om halvt säker på att hon har en älskare.
I utkanten av samma småstad bor Joe Camber, bilmekanikern som en gång för något år sedan fixade Trentons bil. Hans son har en enormt stor sanktbernardshund vid namn Cujo, den snällaste hunden som någonsin vandrat på jorden – han må vara gigantisk, men han älskar barn och är den tioårige Bretts bästa vän.
Början på slutet kommer när Cujo glatt jagar en kanin, en jakt som slutar med att han blir biten av en rabiessmittad fladdermus. Snart är Cujo förvandlad till en urskillningslös mördarmaskin, en hundrakilos best som inte väjer för någonting. En rad ödesdigra tillfälligheter slutar i en kamp på liv och död, en kamp som kommer förändra allting för både Vic, hans fru och familjen Camber.

Det här är andra eller tredje gången som jag läser Cujo, en av Stephen Kings tidigaste romaner, och en av de till ytan sett mest okomplicerade. Det är en hund som får rabies och går bärsärkagång – simple as that, kan man tycka. Många som beskriver den här romanen gör misstaget att haspla ur sig att den bara handlar om en kvinna och ett barn, fångade i en bil av en rabiessmittad hund. Men även om själva berättelsen är grundad på en extremt rak och okomplicerad plattform, så är allt runtom denna grund det inte. Det är inte bara en berättelse om en galen hund – det är också en berättelse om ett döende äktenskap, om att åldras, om komplicerade familjeförhållanden och om att klara av att kompromissa. Själva hunden är på många sätt en symbol för allt det som inte fungerar, och får stå för allt det onda som huvudpersonerna upplever i sina relationer till varandra. Även om boken till ytan ter sig ovanligt enkelspårig, så är den i själva verket ett nätverk av väl uttänkta episoder som alla i slutändan leder till den stora urladdningen.
Boken är uppbyggd på ett sätt som gör mig oerhört frustrerad som läsare, men inte på ett dåligt sätt. Romanens berättarteknik bygger nämligen nästan helt och hållet på ovissheten karaktärerna emellan och läsarens egen allvetande roll. Man sitter där med en nästan oemotståndlig lust att vilja skrika på boken – få karaktärerna att för i helvete skynda på, ringa hem, titta åt det hållet, vända sig om, inte gå in dit... det hela är skickligt gjort, och läsaren sitter verkligen som på nålar.
En grej som jag också är väldigt förtjust i när det gäller Cujo är att man också får läsa ur hundens eget perspektiv. Det är givande, för det ger en extra dimension till berättelsen och gör att man har medlidande för Cujo. På det sättet reduceras inte hunden till ett opersonligt monster – man har istället en förståelse för honom som man inte hade väntat sig när man började läsa.
Som jag redan nämnt är Cujo en av Kings tidigaste romaner, och en av de saker som jag älskar med dessa 70- och 80-talsromaner av honom är den drivkraft som de alla besitter. Det finns en ostoppbar berättarglädje i Kings tidigaste verk som sveper med sig läsaren i mycket högre grad än de romaner han publicerat de senaste tio åren, iallafall enligt mig. Ironiskt nog är detta också den bok som King erkänt att han knappt kommer ihåg att han över huvud taget skrivit. Men det stoppar mig inte från att tycka att den är en bra roman, helt klart värd den tid man lägger ner på den.

”Cujo”, 1981

Veckans recension: Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Engelsfors är en liten smutsig och tråkig småstad, nästan svald i den mörka skogen som omger dem. Det är en bruksstad, men bruket är nedlagt för flera år sedan och Engelsfors verkar bara förfalla allt mer in i sig själv.
Här ska ett gäng tonårstjejer just börja gymnasiet, sex tjejer som inte har något alls gemensamt med varandra. Men en natt färgas månen alldeles röd och de förs av en större kraft mot den gamla nedlagda folkparken. Det är plugghästen Minoo, den alternativa Linnéa, Rebecka som i hemlighet slåss mot ätstörningar, den mobbade Anna-Karin, den vilt festande Vanessa och bimbon Ida. De har inget gemensamt över huvud taget, men inser fort att de är bereonde av varandra för att överleva. Det finns nämligen en ond kraft som är ute efter att döda dem, en efter en. En av dem, den som skulle ha varit den sjunde, är redan död – ett förmodat självmord. De sex tjejerna måste hålla ihop och stötta varandra för att de inte alla ska dö en efter en, men det är svårare än de kunnat tro, särskilt när de inte får berätta för någon annan om sina nyupptäckta krafter, varken pojkvänner, bästisar eller familjer. Och att få vardagslivet att gå ihop medan man ska försöka rädda världen är inte heller det enklaste.

Cirkeln har fått massor med bra kritik och jag trodde verkligen att det skulle vara en bok jag blint skulle älska. En trilogi med magi och vardag, och dessutom svensk, lät som något jag skulle kasta mig över med hull och hår. När jag dessutom läste att den till stor del är inspirerad av en av mina favorittv-serier Buffy the Vampire Slayer trodde jag att min lycka var gjord – men riktigt så är det inte.
Jag tycker absolut inte att boken är dålig. Det kan jag verkligen inte säga. Det här är den första boken jag läser av fri vilja sedan jag började plugga litteraturvetenskap för ett år sedan, och lättnaden i en ungdomsbok som den här får mig att sträckläsa den i ren njutning. På två dagar har jag läst ut den här ändå rätt tjocka boken på drygt femhundra sidor, och det är sannerligen inget dåligt betyg i sig. Jag kan tydligt märka att den är inspirerad av Buffy, en tv-serie som jag själv var absurt besatt av som fjortonåring och fortfarande kan på ena handens fingrar. Parallellerna med utvalda tjejer, väktare och råd är ganska uppenbara, särskilt när det hela kombineras med skolvärlden och en gymnasieskola som är roten till allt ont. Jag gillar kombinationen övernaturligt/vardag, och jag gillar hur boken blandar fantasy med nutidens ungdomsspråk, tjejernas kärleksproblem och familjesituationer, och boken får mig att ömsom skratta, ömsom bita ihop och hoppas på det bästa. Ändå.
Ändå har jag svårt att stämma in i hyllningskören som jag tagit del av inför den här boken. Kanske är det att jag haft för stora förväntingar på boken redan innan jag öppnade den. Kanske är det att jag ganska länge har svårt att hålla reda på alla huvudpersoner. Kanske är det att den ibland känns otroligt corny, medan den i nästa sekund får mitt hjärta att vridas om (lite som Buffy där med, med andra ord). Samtidigt kan jag inte kalla den ojämn. Jag har svårt att hitta en ordentligt anledning till vad jag tycker saknas, men jag tror att det bottnar i att jag haft för höga förväntningar på den. Hade den inte varit så himla mediehajpad hade jag nog gillat den bättre. Ändå är jag rätt sugen på att se vad som händer, och tror att jag kommer läsa fortsättningen – det här är nämligen första boken i en trilogi.

”Cirkeln”, 2011

"Graógramán - den brokiga döden"

Jag får ursäkta den sena uppdateringen. Jag är nyss klar med näst sista delkursen i litteraturvetenskapen - nu är det "bara" b-uppsats kvar innan jag är helt klar. Och jag tänkte dela med mig av en tavla jag gjorde i helgen som har kopplingar till den fantastiska boken Den oändliga historien av Michael Ende (recension hittar du på datumet den 30/8 2009).
Jag bestämde mig för att måla av mötet mellan huvudpersonen Bastian och det färgskiftande lejonet Graógramán, och här är resultatet. Jag hoppas ni gillar!

Veckans recension: Snälla pappa, nej av Stuart Howarth

Stuart växer upp i ett slumområde tillsammans med sin mamma, styvpappa och två äldre systrar. Den äldsta systern Shirley har funktionshinder och sitter i rullstol. Deras styvpappa David flyttar in när Stuart är liten, och hans mamma övertygar honom om att David är hans riktiga pappa. Stuart känner sig stolt över att han har en riktig pappa.
David är sopgubbe och fyller effektivt familjens hem med bråte som han tar med sig från soptippen. Det gör att deras familj har fler och bättre saker än många av de andra familjerna i området, och grannbarnen är avundsjuka. Men bakom alla prylarna i hemmet utspelar sig fruktansvärda händelser. David tvingar barnen till att göra kränkande saker som övertygar om hans egen makt. Minsta lilla snedsteg leder till sparkar, slag och misshandel.

När familjen flyttar till ett finare hus blir allting värre. Barnen måste fråga om lov för varje sak de vill göra, från att vilja ta ett glas vatten till att sätta sig ned. Och som om inte misshandeln och skällsorden vore nog börjar David utnyttja barnen sexuellt.
Stuart försöker hitta tröst hos lärare och jämnåriga, men blir istället mobbad och utfryst. Han sniffar lim i förhoppning om att det ska döva smärtan. När deras styvpappa hamnar i fängelse för att ha våldtagit Stuarts två systrar blir det han som är mannen i huset, bara tolv år gammal. Ingen frågar Stuart om han blivit utnyttjad – han är trots allt pojke.
Förgäves försöker han stå upp till sin mammas förväntningar, snattar mat för att överleva och gör allt han tror är rätt. Men fortfarande älskar han sin pappa, och när han går ut i sitt vuxna liv är han en osäker pojke i en mans kropp. Han har svårt att hantera sina känslor och kontrolleras av sitt begär efter kärlek och bekräftelse. Innerst inne är han fortfarande en liten, misshandlad och utnyttjad pojke, den stygga pojken. Vi får ta del av hans självmordsförsök, drogmissbruk, sammanbrott och förvirring på en väg som leder till det oundvikliga – mordet på hans styvfar.

Den här boken skulle ha kunnat vara bra och sorglig, men är det inte. Visst är den hemsk, men av någon anledning berör den mig inte. Jag äcklas och chockas över vad människor är kapabla till att göra och driva varandra till, men det är något med boken som gör att jag inte kan ta den till mig på samma sätt som Pojken som kallades Det eller Inte som andra döttrar. Det kan bero på skrivsättet eller att hela historien är utlagd från början – det finns ingen spänning. Redan från början vet man att han tagit livet av sin styvpappa på grund av att han blivit sexuellt utnyttjad – och det är hela historien. Vad som finns däremellan är på något sätt ganska uppenbart.
Det är en hemsk historia, och en ännu hemskare verklighet, men det gör inte boken bra. Det är en bok som befinner sig i den grå okej-zonen.

”Please, Daddy, No”, 2006