Veckans recension: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

Sextonåriga Blue Van Meer har haft en väldigt ovanlig uppväxt. Hon har spenderat nästan hela sitt liv på vägarna, i en bil tillsammans med sin excentriske pappa, Gareth Van Meer. Han är professor och åker omkring till olika universitet och college där han föreläser om konflikthantering i Afrika. Ända sedan hennes mamma dog har Blue och hennes far levt på det här sättet, åkt från ställe till ställe, aldrig stannat länge på samma plats. Gareth har uppfostrat Blue till en superintelligent, kritiskt tänkande och överdrivet påläst sextonåring utan någon nära relation till någon annan än sin pappa. Hon vet nästan ingenting om ett normalt liv som tonåring, men desto mer om gamla klassiska böcker, filmer, vetenskap och litteratur.
Så flyttar de för en längre tid till den lilla staden Stockton i North Carolina, där Blue ska få ta sin examen från skolan St. Gallway. Det dröjer inte länge förrän hon dras in i en underlig grupp elever, kallad Aristokraterna. Gruppen består av den vackra, galna tjejen Jade, lustigkurren Charles, den prydlige Nigel, den flummiga älvliknande Leulah och den mer råbarkade Milton. De binds alla samman av en enda person; den filmstjärnesnygga läraren i filmhistoria – Hannah Schneider.
Hannah är karismatisk, vacker och hemlighetsfull. Varje söndag äter Aristokraterna middag hemma hos Hannah, en tradition som känns halvförbjuden och som är höjdpunkten i veckan för de sex eleverna. Men snart börjar Blue märka att ingen egentligen känner Hannah Schneider. Vem är personen under den där polerade ytan?
När människor börjar dö och Blues pappa visar sig ha mer hemligheter för henne än vad hon haft en aning om, måste Blue försöka reda ut saker på egen hand…

Fördjupade studier i katastroffysik påminner till både upplägg och karaktärer en hel del om Den hemliga historien av Donna Tartt. Som i Tartts bok är det en berättelse om en grupp elever som samlas kring en lärare, men jag tycker aldrig att man får samma känsla för karaktärerna och deras personligheter som i Den hemliga historien. I den senare kan man lära känna dem och se dem utvecklas, medan de i den här boken inte syns lika mycket, inte analyseras lika mycket och framförallt verkar förbli desamma under berättelsens gång. Precis som Den hemliga historien börjar den här boken också med ett mord i första meningen, vilket gör att man läser och läser mest för att se hur karaktären kommer dö.
Det unika med den här boken är väl sättet den är skriven på. Den kan lätt uppfattas som tråkig och långrandig, för det Blue berättar broderar hon ut i det oändliga. Men liknelserna är originella och får mig många gånger att skratta, och jag har heller aldrig sett ett så flitigt användande av källhänvisningar i en skönlitterär bok. Kapitlen är upplagda efter klassiska böcker, och om man anstränger sig kan man se de små paralleller och antydningar som görs mellan Blues berättelse och de andra verken. Det är intressant och nytänkande, och jag uppskattar verkligen läsupplevelsen i det stilistiska, det uttänkta sättet att berätta med alla paralleller till andra verk. Dock är jag mindre förtjust i bokens sista, framkrystade konspirationsteorier och öppna slut. Det går inte riktigt ihop med bokens ansenliga längd, dess minimala typsnitt och följaktligen all den tid man lagt ner på att läsa den. Man vill ha mer än teorier och fantasier när boken tagit slut.
Därmed inte sagt att den är dålig. Den är läsvärd, men för mig är skrivsättet det mest intressanta och inte berättelsen i sig, vilket jag tycker är ganska synd.

”Special Topics in Calamity Physics”, 2006