Vic Trentons liv håller på att falla isär. Han har satsat allt för att kunna skapa sig ett bra liv – han har tagit sin fru och sin fyraåriga son från storstadens New York till den lugna småstaden Castle Rock i Maine, han har lämnat sitt jobb på en reklambyrå för att starta eget, och har jobbat så mycket han kunnat. Och ändå – nu faller allting i bitar. En av produkterna som hans byrå gör reklam för har hamnat i ett fruktansvärt blåsväder som kan ta hela företaget med sig i graven. Och förhållandet med Donna, hans fru, går utför. Han är halvt om halvt säker på att hon har en älskare.I utkanten av samma småstad bor Joe Camber, bilmekanikern som en gång för något år sedan fixade Trentons bil. Hans son har en enormt stor sanktbernardshund vid namn Cujo, den snällaste hunden som någonsin vandrat på jorden – han må vara gigantisk, men han älskar barn och är den tioårige Bretts bästa vän.
Början på slutet kommer när Cujo glatt jagar en kanin, en jakt som slutar med att han blir biten av en rabiessmittad fladdermus. Snart är Cujo förvandlad till en urskillningslös mördarmaskin, en hundrakilos best som inte väjer för någonting. En rad ödesdigra tillfälligheter slutar i en kamp på liv och död, en kamp som kommer förändra allting för både Vic, hans fru och familjen Camber.
Det här är andra eller tredje gången som jag läser Cujo, en av Stephen Kings tidigaste romaner, och en av de till ytan sett mest okomplicerade. Det är en hund som får rabies och går bärsärkagång – simple as that, kan man tycka. Många som beskriver den här romanen gör misstaget att haspla ur sig att den bara handlar om en kvinna och ett barn, fångade i en bil av en rabiessmittad hund. Men även om själva berättelsen är grundad på en extremt rak och okomplicerad plattform, så är allt runtom denna grund det inte. Det är inte bara en berättelse om en galen hund – det är också en berättelse om ett döende äktenskap, om att åldras, om komplicerade familjeförhållanden och om att klara av att kompromissa. Själva hunden är på många sätt en symbol för allt det som inte fungerar, och får stå för allt det onda som huvudpersonerna upplever i sina relationer till varandra. Även om boken till ytan ter sig ovanligt enkelspårig, så är den i själva verket ett nätverk av väl uttänkta episoder som alla i slutändan leder till den stora urladdningen.
Boken är uppbyggd på ett sätt som gör mig oerhört frustrerad som läsare, men inte på ett dåligt sätt. Romanens berättarteknik bygger nämligen nästan helt och hållet på ovissheten karaktärerna emellan och läsarens egen allvetande roll. Man sitter där med en nästan oemotståndlig lust att vilja skrika på boken – få karaktärerna att för i helvete skynda på, ringa hem, titta åt det hållet, vända sig om, inte gå in dit... det hela är skickligt gjort, och läsaren sitter verkligen som på nålar.
En grej som jag också är väldigt förtjust i när det gäller Cujo är att man också får läsa ur hundens eget perspektiv. Det är givande, för det ger en extra dimension till berättelsen och gör att man har medlidande för Cujo. På det sättet reduceras inte hunden till ett opersonligt monster – man har istället en förståelse för honom som man inte hade väntat sig när man började läsa.
Som jag redan nämnt är Cujo en av Kings tidigaste romaner, och en av de saker som jag älskar med dessa 70- och 80-talsromaner av honom är den drivkraft som de alla besitter. Det finns en ostoppbar berättarglädje i Kings tidigaste verk som sveper med sig läsaren i mycket högre grad än de romaner han publicerat de senaste tio åren, iallafall enligt mig. Ironiskt nog är detta också den bok som King erkänt att han knappt kommer ihåg att han över huvud taget skrivit. Men det stoppar mig inte från att tycka att den är en bra roman, helt klart värd den tid man lägger ner på den.
”Cujo”, 1981
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar