Veckans recension: 1984 av George Orwell

Det är den fjärde april 1984 som Winston Smith börjar skriva dagbok. Att skriva på det sättet är strängt förbjudet och om någon kommer på honom kan han räkna med att bli torterad eller dödad. Winston lever ett torftigt, ensamt liv i det som en gång hette England, men som för länge sedan bytt namn till Oceanien. Han arbetar i Sanningsministeriet där han skriver om sanningar till lögner och ändrar det förflutna så att historien ska passa ihop med nutiden. Han har mycket få minnen från tiden före revolutionen, tiden innan partiet Engsoss, och eftersom det förflutna hela tiden ändras finns det inga bevis för någonting som hänt. Världen är ett enda stort nu. Ingenting annat än det som händer i nuet spelar någon som helst roll.
Överallt i staden som en gång hette London finns stora plakat uppsatta, plakat på deras ledare, barnens idol, partiets överhuvud – Storebror. Partiets slagord finns också präntade överallt; Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. I varje rum finns minst en teleskärm så att man ständigt är bevakad och ständigt försedd med Storbror och partiets framgångar. Alla personer som hyser några som helst annorlunda åsikter eller visar minsta antydan till illojalitet blir vaporiserade; de försvinner och syns inte till igen.
Allt detta är Winstons verklighet. Han beter sig som alla andra, ser ut som alla andra, säger inte mycket och anpassar sina ansiktsuttryck inför teleskärmarna så att han visar så lite känslor som möjligt. Det bästa är att bara se fullkomligt neutral ut.
Men innerst inne börjar Winston misstänka att han är en brottsling. Han är en krimtänkare, en som gör sig skyldig till brott via sina tankar. Han börjar inse att han inte tror på partiet. Han har svårt att tro på sitt arbete – hans förfalskningar är väl just det – förfalskningar? Han börjar skriva i sin dagbok, börjar göra saker som krimtänkare gör – som att försöka ta reda på vad som hänt i det förflutna, gå ensam på gatan och innerst inne börja hata partiet.
Men allt detta är planlöst, alla hans misstankar är mer eller mindre vaga. Sedan träffar han Julia.
Att bli förälskad är ett brott i Oceanien. Kärlek är något man bara visar Storebror. Julia gör Winstons tvivel till handling, och tillsammans blir de en revolt.


1984 är en av de klassiker som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men som aldrig blivit av på grund av någon outgrundlig anledning. Det är den första boken jag läst i egenskap av litteraturstuderande, med avsikt att senare analysera den. Detta har varit både en fördel och en nackdel i mitt läsande, eftersom jag på en nivå inte varit helt och hållet engagerad i romanen. Mina tankar har varit alltför splittrade, jag har känt ett tvång att läsa så fort som möjligt, och vissa partier i boken har jag rent ut sagt pressat mig igenom på grund av bristande entusiasm.
Allt detta är oerhört synd, eftersom jag samtidigt tycker mycket om boken. Den är väldigt intressant och jag känner att jag skulle ha uppskattat den mer under andra omständigheter.
Som de flesta vet så är 1984 skriven 1949, och avsedd som ett slags mörk profetia av George Orwell. Han förutsåg att diktaturen i hans roman skulle vara verklighet år 1984. Nu sitter vi med facit i hand och vet att det inte blev så, men trots det finns det många detaljer i romanen som känns obehagligt aktuella. I dagens samhälle har myndigheterna möjlighet att med hjälp av datorer komma inpå en individs liv in i minsta detalj, precis som teleskärmarna i boken kan. Inte minst den omdebatterade FRA-lagen här i Sverige känns aktuell, och många diktaturer i världen visar upp mycket få skillnader mot Orwells roman. 1984 är givetvis, liksom den liknande Djurfarmen som är den av Orwells romaner jag tidigare läst, en slags karikatyr av diktaturen som han just då såg i form av bland annat Sovjetunionen, men bara det faktum att många av de skrämmande detaljerna i boken går att applicera på dagens västerländska samhälle känns som en väckarklocka. Man kan ju hoppas att varenda politiker läst den här boken, och alla som överhuvudtaget håller på med politik i vilken form som helst. Det är trots allt en bok som lämnat så djupa spår i vårt samhälle att vi tillochmed fått ett uttryck från den; ”Storebror ser dig”, som ju använts inte bara i politiska sammanhang utan också varit grundidén till tv-shower som just Big Brother.
Jag själv tycker att det finns många andra böcker som är bättre skrivna, lättare att ta tills sig, intressantare – men få som är så här viktiga att läsa. Det är verkligen bok som väcker tankar till liv, inte bara om hur det skulle kunna vara och att vi ska akta oss för det, utan också tankar om hur bra vi egentligen har det.
Som jag nämnde tidigare har jag varit tankspridd och kanske tillochmed lite ointresserad vid läsningen av den här boken, med mycket runtom som distraherat mig. Det känns som om jag på grund av detta missat en del av vad boken har att säga mig. Eller så är jag helt enkelt för politiskt ointresserad, vem vet. Hursomhelst så har jag redan nu beslutat att jag ska läsa om den här boken senare när jag känner större engagemang till den.

”Nineteen Eighty-Four”, 1949

Veckans recension: Frost av Maggie Stiefvater

När Grace var liten blev hon anfallen av vargar. Men en av dem var annorlunda – den med de gula ögonen. Den som räddade hennes liv den där gången.
I sex år har hon följt samma varg, iakttagit honom där han står halvt dold i hennes trädgård, till hälften gömd av skogen. Han är hennes varg. Vacker och smidig med genomträngande gul blick.
Hon vet det inte, men egentligen heter vargen Sam. Under sommaren, under några få dyrbara månader, får han lov att vara människa. Sedan slår vintern till och kylan förändrar honom återigen till ett djur och han måste stå utanför. Han betraktar Grace precis som hon betraktar honom. Hennes varg, hans sommarflicka.
Efter att ödet spelat dem nyckfullt i händerna under en höst kan de äntligen träffa varandra som människor. Kärleken blommar upp naturligare och intensivare än något som de tidigare upplevt. De upptäcker varandra, och faktumet att de inte kommer kunna släppa taget när det oundvikliga avskedet närmar sig. Tiden rinner ut. Vintern kommer närmare och Sams kamp för att förbli mänskig blir Graces kamp. Nu, sex år efter att Sam räddat hennes liv, måste hon försöka rädda hans.

Jag är intresserad av varulvar. Det är jag. Jag skriver om varulvar och letar ständigt efter nya böcker; vilket är anledningen till att jag blev intresserad av den här boken från början. Trots det kändes Frost som någon slags rip-off på Twilight när jag först läste om den – ännu en tjej i High School som blir förälskad i en övernaturlig varelse. Nu har jag sett både vampyrer, fallna änglar och varulvar – man kan ju undra vad som kommer härnäst. En tonårig tjej som blir ihop med Frankensteins monster?
Hursomhelst tänkte jag att jag inte skulle ha för höga förväntningar; att boken skulle vara den där kopian i Twilights fotspår och att jag inte skulle vänta mig mer av den. Töntig romantisk tonårsbok.
Jag säger det enklast så här; jag hade fel.
Frost kan till handlingen verka lik Twilight eller Hush, Hush, men är skriven med en mildhet och en känsla som känns otroligt äkta. Det finns ett vemod över hela berättelsen från början till slut som jag aldrig upplevde hos Bella och Edward, en ständigt närvarande sorg som gör att stämningen i boken känns ömtålig och bräcklig. Den växlar mellan Grace och Sams perspektiv och särskilt i Sams kapitel finns det en slags poetisk uppgivenhet som blir väldigt vacker i anslutning till Graces praktiska läggning och realistiska sätt. De är dömda från första början och kan ändå inte låta bli; ett klassiskt upplägg där också, men Stiefvater får det att fungera väldigt väl utan att det känns för smörigt.
Dessutom njuter jag lite av att det i Frost för en gång skull inte är killen som springer runt och räddar tjejen, utan tvärtom. Sam är den som behöver hjälp i den här boken, och Grace blir riddaren på den vita hästen, även om det förstås inte känns lika schablonartat i läsningen. Hon är en härlig huvudperson i mitt tycke; hon blir en kontrast till Sam och samtidigt ett komplement till honom.
Jag är glad att jag gav Frost en chans. Det var den verkligen värd. Den är enkelt men gripande skriven och jag sträckläste den på några få timmar. Det finns också en uppföljare på väg, men för att vara helt ärlig känner jag att Frost är en av de där böckerna som jag helst vill se som ett fristående verk, en bok där jag känner mig nöjd med slutet och inte riktigt önskar läsa en fortsättning. Men vi får se.

”Shiver”, 2009

Veckans recension: Dödssynden av Harper Lee

Jean Louise Finch känner sig aldrig som Jean Louise. Både hennes far och hennes storebror Jem kallar henne bara Scout. Hon växer upp i sydstaterna under trettiotalet som en pojkflicka, lika vild som sin bror. Den lilla staden där de bor heter Maycomb, ett litet samhälle där alla känner alla. Scouts barndom är näst intill idyllisk, en evig sommar tillsammans med Jem och grannpojken Dill som bor i Maycomb över somrarna. De spenderar tiden med att försöka locka ut Boo Radley, den mystiske mannen i grannhuset som aldrig syns utomhus. Radley Place har fått en närmast mytologisk ställning hos de tre barnen; ett kusligt hus som man springer förbi, där man tävlar om vem som vågar sig närmast. Det är idel bus och upptåg för Scout, Jem och Dill, men den oskyldiga idyllen börjar krackelera då deras far, advokaten Atticus Finch, åtar sig att försvara negern Tom Robinson.
Tom Robinson är anklagad för att ha våldtagit en vit flicka, och att Atticus försvarar denne svarte man mot en vit familj skapar stort rabalder i den lilla staden. Han är ju neger, visst måste han väl vara skyldig? Hur kan en vit man ställa sig att försvara en svart? Men Jem och Scouts far är en intelligent och klartänkt person med få fördomar, och är orubblig i sitt beslut att få Tom Robinson frikänd.
Hatet mot familjen växer i den lilla staden och det hela urartar snabbt.


Efter att ha försökt läsa To Kill a Mockingbird på engelska två gånger gav jag till sist upp och lånade boken på svenska, med den mindre tillfredsställande titlen Dödssynden och med ett av de fulaste omslag jag någonsin sett på en bok i hela mitt liv. Passande nog är det också femtioårsjubileum för den här romanen i år.
Trots det fula omslaget som ser ut som om det vore ritat av en sexåring, så verkar det inte finnas något större fel på översättningen. På bokens första sidor tycker jag den är förvirrande; det är mycket namn och historia att hålla reda på, men det löser sig mer eller mindre av sig självt på väldigt kort tid, och boken utvecklas till en enormt spännande berättelse. Jag var verkligen fast i den och trots att jag hade höga förväntingar efter att ha läst så mycket om boken, så är jag inte alls besviken. Det är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det var helt klart en njutningsfull läsupplevelse. Jag tycker särskilt mycket om faktumet att den berättas från ett barndomsperspektiv. Det ger boken färgstarkhet och den där känslan av evig sommar. Dessutom avväpnar Scouts oskuldsfullhet mig inför resten av boken, och trots det tunga ämnet blir hela berättelsen ljus och nästan positiv sedd ur Scouts ögon. Det skapar också en härlig, oskyldig humor som genomsyrar hela boken.
Jag blev tänd på att läsa den här boken efter att ha läst så mycket om vilket rabalder den skapade när den kom ut 1960, och efter att ha upptäckt att det är en av böckerna som är förbjudna på vissa skolor i USA – varför i hela världen då, frågar jag mig när jag läst ut den. Om något borde alla läsa den här boken eftersom den tar upp alla de där frågorna om rasskillnader, rasism, förtryck och dubbelmoral. Jag vill kräkas på människorna i boken som sitter och förbannar Hitlers förintelse för att sedan vända sig om och högljutt deklamera att nu har det gått för långt, nu får väl snart negrer gifta sig med vita också. Det är så skickligt gjort, hur vi ser världens orättvisor genom Scout och får dem silade igenom ett barns oskyldiga, renhjärtade åsikter.
Karaktärerna överhuvudtaget är väldigt skickligt skivna; pojkflickan Scout som hellre slåss än leker tebjudning, storebror Jem som börjar bli vuxen, pappan Atticus som mycket väl skulle kunna vara min favoritpappa någonsin i litteraturen med sina goda avsikter, sin antivåldspersonlighet och torra humor, för att inte tala om alla de färgstarka bikaraktärerna.
Dödssynden är kort sagt en mycket bra bok, om än inte en wow-upplevelse. Det känns som en bok som fortfarande är viktig att läsa, trots sina femtio år på nacken, för ämnet är tyvärr lika aktuellt idag. Rasismen försvinner inte, det är bara metoderna som förändras.

”To Kill a Mockingbird”, 1960

Veckans recension: Flickan från ovan av Alice Sebold

Fjortonåriga Susie Salmon blir våldtagen och mördad den sjätte december 1973. På väg hem från skolan dyker hennes granne upp och gör henne till sitt senaste offer.
Efteråt har Susie kommit till det hon kallar sin egen himmel, och därifrån börjar hon följa sin familj – först sökandet efter henne, sedan vissheten i att hon aldrig kommer tillbaka. Ovanifrån får hon se hur hennes död påverkar människorna hon levat runt; Ray Singh, pojken som nyss gett Susie hennes första kyss och gömt ett kärleksbrev i hennes skolväska som hon aldrig fick läsa. Den ensamma flickan Ruth som blir besatt av mordet på Susie. Och även mannen som mördat både henne och andra flickor, och polisutredningen som han skakar av sig gång på gång. Men framförallt är det sin familj som hon följer; föräldrarna som glider allt mer ifrån varandra i sin smärta. Hennes nästan jämnåriga syster Lindsey som blir en påminnelse för alla andra om Susies utseende. Buckley, hennes lillebror, som är alltför liten för att någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och som ständigt frågar när hon kommer tillbaka.
Hon är med dem, följer dem, gråter och skrattar tillsammans med dem under deras svåra väg tillbaka till ett fungerande liv.

När jag skriver ner vad den här boken handlar om så slår det mig hur himla sorglig och hemsk den verkar. Det är den faktiskt inte. Jag erkänner att jag fäller tårar över den på vissa ställen, men överlag skulle jag inte vilja beskriva den som en sorglig bok. Den innehåller saknad, sorg och orättvisa, men Alice Sebold har framförallt lyckats plocka fram livsglädje och kärlek. Den visar starka band mellan människor och blir en väldigt vacker, nästan sällsam historia, om kärlek, hopp och lyckan i att kunna vara levande och hitta tillbaka till varandra. Att få följa familjen Salmons öde efter att Susie ryckts ifrån dem är både rörande och glädjande på samma gång.
Berättartekniken, med en död människa som berättar ur jagform, blir också ovanlig och tilltalande. Det är en trösterik roman, som tar fram alla tankar om himmelriket och om hur våra döda följer oss genom livet, beskriver hur de ständigt är där trots att vi inte kan se eller höra dem.
Flickan från ovan är kanske inte en av världens bästa läsupplevelser, men den är definitivt värd den tid det tar att läsa den, och lyckas verkligen beröra en. Genom en död flickas ögon får vi verkligen se hur mycket det finns i livet som är värt att leva för. Den är lätt att ta in och skriven på ett enkelt men effektfullt sätt som gör den till idealisk slappna-av-läsning utan komplicerade undertoner i berättelsen.
Boken har också nyligen filmatiserats; dessvärre till en riktigt dålig film i mitt tycke. Läs boken och låt bli filmen, det är mitt råd.

”The Lovely Bones”, 2002