När Grace var liten blev hon anfallen av vargar. Men en av dem var annorlunda – den med de gula ögonen. Den som räddade hennes liv den där gången.I sex år har hon följt samma varg, iakttagit honom där han står halvt dold i hennes trädgård, till hälften gömd av skogen. Han är hennes varg. Vacker och smidig med genomträngande gul blick.
Hon vet det inte, men egentligen heter vargen Sam. Under sommaren, under några få dyrbara månader, får han lov att vara människa. Sedan slår vintern till och kylan förändrar honom återigen till ett djur och han måste stå utanför. Han betraktar Grace precis som hon betraktar honom. Hennes varg, hans sommarflicka.
Efter att ödet spelat dem nyckfullt i händerna under en höst kan de äntligen träffa varandra som människor. Kärleken blommar upp naturligare och intensivare än något som de tidigare upplevt. De upptäcker varandra, och faktumet att de inte kommer kunna släppa taget när det oundvikliga avskedet närmar sig. Tiden rinner ut. Vintern kommer närmare och Sams kamp för att förbli mänskig blir Graces kamp. Nu, sex år efter att Sam räddat hennes liv, måste hon försöka rädda hans.
Jag är intresserad av varulvar. Det är jag. Jag skriver om varulvar och letar ständigt efter nya böcker; vilket är anledningen till att jag blev intresserad av den här boken från början. Trots det kändes Frost som någon slags rip-off på Twilight när jag först läste om den – ännu en tjej i High School som blir förälskad i en övernaturlig varelse. Nu har jag sett både vampyrer, fallna änglar och varulvar – man kan ju undra vad som kommer härnäst. En tonårig tjej som blir ihop med Frankensteins monster?
Hursomhelst tänkte jag att jag inte skulle ha för höga förväntningar; att boken skulle vara den där kopian i Twilights fotspår och att jag inte skulle vänta mig mer av den. Töntig romantisk tonårsbok.
Jag säger det enklast så här; jag hade fel.
Frost kan till handlingen verka lik Twilight eller Hush, Hush, men är skriven med en mildhet och en känsla som känns otroligt äkta. Det finns ett vemod över hela berättelsen från början till slut som jag aldrig upplevde hos Bella och Edward, en ständigt närvarande sorg som gör att stämningen i boken känns ömtålig och bräcklig. Den växlar mellan Grace och Sams perspektiv och särskilt i Sams kapitel finns det en slags poetisk uppgivenhet som blir väldigt vacker i anslutning till Graces praktiska läggning och realistiska sätt. De är dömda från första början och kan ändå inte låta bli; ett klassiskt upplägg där också, men Stiefvater får det att fungera väldigt väl utan att det känns för smörigt.
Dessutom njuter jag lite av att det i Frost för en gång skull inte är killen som springer runt och räddar tjejen, utan tvärtom. Sam är den som behöver hjälp i den här boken, och Grace blir riddaren på den vita hästen, även om det förstås inte känns lika schablonartat i läsningen. Hon är en härlig huvudperson i mitt tycke; hon blir en kontrast till Sam och samtidigt ett komplement till honom.
Jag är glad att jag gav Frost en chans. Det var den verkligen värd. Den är enkelt men gripande skriven och jag sträckläste den på några få timmar. Det finns också en uppföljare på väg, men för att vara helt ärlig känner jag att Frost är en av de där böckerna som jag helst vill se som ett fristående verk, en bok där jag känner mig nöjd med slutet och inte riktigt önskar läsa en fortsättning. Men vi får se.
”Shiver”, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar