Veckans recension: Den långa flykten av Richard Adams

Hassel och Femman, så heter de två kaniner som först får igång flyktplanerna i Sandleford-kolonin. Femman är Hassels yngre bror och har en underlig förmåga att kunna förutsäga vad som kommer hända. Han blir skräckslagen när han får ett varsel om att kolonin kommer utplånas, och han ser fältet där de bor höljt i blod. Efter att ha blivit avspisad av kolonins hövding lyckas han övertala Hassel att försöka samla ihop så många kaniner som möjligt för att lämna kolonin. Det blir de två, den stöddige Kronan, den poetiske Maskros, den intelligente Björnbär, den fega Koppen, Silver med sin ovanliga pälsfärg, och två kaniner till vid namn Hökfibbla och Ärenpris. Tillsammans börjar de sin färd mot ett mål som bara Femman kan se.
Men vägen är farlig för en grupp kaniner och överallt hotar elil – fiender. De stöter på Gullviva och de blänkande snarornas koloni, de färdas över floder och fält och deras väg är inte lätt.
Tillslut kommer de ändå dit – till Watership Down. Det är deras paradis, och Femman försäkrar dem om att plasten är trygg.
Men än finns äventyr kvar. Det blir turer till bondgården i närheten och kaninerna skaffar sig även andra vänner, som måsen Kehaar.
Hassel som blivit den nye hövdingen inser att utan honor kommer de inte överleva. Deras största äventyr blir Efrafakolonin och deras grundare – general Svartstarr som slåss hellre än flyr och styr sin koloni som en tyrann.
Och när kaninerna som först startade sin resa avslutar den är de inte längre samma unga, sorglösa kaniner som en gång lämnade den dödsdömda kolonin i Sandleford.

Den som läser det här och aldrig förr hört talas om Den långa flykten tänker nog ”Herregud, en bok om kaniner!” Och tycker att boken låter störtlöjlig. Men den som läst Den långa flykten vet, och det gör jag med, att det här är en av de bästa böcker som existerar.
Trots att kaninerna pratar med varandra och tänker klart, så blir de aldrig mänskliga. De förblir de djur de är, på ett sätt som gör det möjligt för oss att ändå följa dem med samma känslor och spänning som vi skulle göra om vi läste om människor, men ändå inte ta bort trovärdigheten.
Bokens lilla text gör den svårläst, och dess längd kan ibland slå ner en, men handlingen driver en framåt och man vet att man måste läsa vidare. Jag tycker om alla kaninernas namn som Klöver, Järnek, Blåklocka och Smultron, att eftersom kaninerna är naturliga har de naturliga namn. Honornas namn, däremot, är på oöversatt kaninspråk och blir då riktiga tankenötter. Vad sägs om Thrayonlosa? Eller varför inte Thethuthinnang?
Det jobbiga med boken är just kaninspråket som man lär sig men ibland måste slå upp i bokens ordlista längst bak.
Annars finns det inget att klaga över. Boken är underbart skriven med klara bilder över Englands gröna kullar, och mina favoriter är alltför många för att räknas upp. Karaktärerna är levande och fulla med liv och personlighet.
Kort sagt kan man sammanfatta min åsikt om Den långa flykten såhär: Jag älskar den.

”Watership Down”, 1972

Veckans recension: Duma Key av Stephen King

Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig. Han har en fru, två döttrar och ett eget byggföretag som gjort honom rik. Men hans liv krossas i småbitar i den olycka som inte bara kostar honom högra armen, utan också en för evigt dålig höft och en hjärna som inte riktigt vill minnas.
Edgar är en spillra av sitt forna jag och när hans fru dessutom begär skilsmässa bestämmer han sig för att flytta. Långt bort.
Hans val faller på ön Duma Key utanför Floridas kust. Där börjar han ett nytt liv, i det stora rosa huset som han genast förälskar sig i.
Han får nya vänner i sin unge assistent Jack, och i Wireman, en medelålders man som ser efter den gamla damen Elizabeth Eastlake som äger hela norra delen av ön.
Och han lyder också sin psykologs uppmaning; att börja rita igen, som han gjorde när han var ung. Men Edgar gör mer än så. Han börjar med att rita med enkla färgpennor… och går snabbt vidare till oljefärger. Hans talang är närmast skrämmande bra, i varje fall för en man som inte ritat något mer än krumelurer på flera år.
Målandet blir Edgars väg tillbaka till verkligheten och rationaliteten. Men han upptäcker också snart att något inte står helt rätt till med de tavlor han målar – särskilt inte de som han målar i en slags skrämmande trance.
Vad betyder målningarna han gör av små flickor i roddbåtar, och den han gjorde av sin dotters pojkvän långt innan hon berättade att hon ens hade en pojkvän?
Och vad döljer egentligen Wireman, hans kanske bäste vän någonsin? Vem var egentligen Elizabeth Eastlake innan hennes Alzheimer slog till, och vad hände med hennes fem systrar på ön där Edgar nu bor?
Frågorna är många, och svaren döljer något mörkare än vad Edgar någonsin kunnat drömma om.

Om jag skulle sammanfatta Duma Key med ett ord, så skulle det ordet vara olycksbådande. Redan i början får man klart för sig att något hemskt ska hända, och den känslan håller sig kvar genom hela romanen, även i de ljusaste scenerna. Och det blir bara värre.
I början tycker jag att historien är rörig, och på vissa ställen känns den inte övertygande och ganska flummig. Det är lite överraskande, för vanligtvis har King en förmåga att få mig att tro på precis vad som helst. Som andra av Stephen Kings senaste romaner känns Duma Key som ett hopkok av gammalt och nytt. Det är tråkigt, eftersom man har en känsla av att ha läst delar av boken förut. Den innehåller delar som får mig att tänka på bland annat Rasande Rose, Liseys berättelse, Den gröna milen, Jurtjyrkogården och några noveller, kanske särskilt Den förskräckliga apan.
Som vanligt är karaktärerna Kings allra starkaste kort. Den enarmade Edgar är en stark huvudkaraktär och man lider verkligen med honom. Samtidigt märks det tydligt att han är en version av King själv, kanske mer lik honom än många av huvudpersonerna i de äldre böckerna. Wireman med sin tragiska men roliga och smarta humor träffar precis rätt.
De sista sidorna har den bitterljuva ton som jag lärt mig älska, och även om jag inte höjer den här boken till skyarna är den ändå långt bättre än vad andra författare någonsin kommer kunna åstadkomma.

”Duma Key”, 2008

Veckans recension: Nu är mörkrets tid av John Marsden

De fem som är kvar i den ursprungliga gruppen som kom undan invasionen är nu på Nya Zeeland. Äntligen får de en chans att vila upp sig, att andas. De får tala med psykologer och får för första gången på länge träffa vänligt inställda människor igen.
Men, till Ellies stora vrede och inte minst skräck, tvingas de återvända till sitt hemland. Kanske är de allihop fysiskt återhämtade, men psykiskt sett är de fullkomligt söndertrasade. Egentligen känner ingen av dem sig i form att återvända, under vilket skydd som helst.
Deras uppgift blir att vara vägvisare åt en grupp nyzeeländska elitsoldater. Soldaterna har en order som är ytterst hemlighetsstämplad, men Ellie och hennes vänner kan åtminstone räkna ut att det har någonting med ett sabotage att göra. Ett sabotage mot den nybyggda militärflygplatsen mitt i deras lilla välkända Wirrawee.
Men efter att de landat i Australien börjar saker gå fel nästan med en gång. Och det spelar ingen roll hur många order Ellie får, hur många förmaningar – för när en av hennes vänner är i fara kan varken hon eller de andra ignorera det. De har alla varit igenom så mycket tillsammans, skapat så starka band att förlusten av en enda skulle vara som att förlora alla.
Samtidigt som nya problem dyker upp, så återstår alla de gamla. Oron för familjerna som fortfarande är fångna, sorgen efter de vänner de förlorat och skuldkänslorna över de människor som de tvingats döda – allt det gör Ellie och hennes vänner instabila och osäkra på vad de klarar av.

Fjärde boken i serien tycker jag inte är lika bra som föregående. Visst är den fortfarande spännande, det är inte det, men det känns inte som om den håller samma standard som tredje boken. Det är mycket som en upptrappning inför en upplösning som aldrig kommer. Lite som en transportsträcka, med andra ord.
Trots det är bokens blandning av tragik, humor, skräck och relationer en mycket tilltalande mix. Tillsammans med det medryckande skrivsättet finns det inte mycket att klaga på.
Jag är inte alls förvånad över att Imorgon-serien, som den kallas, blivit så populär. Trots sin lätt science fiction- liknande handling utgör den ett så intressant synsätt på krig, etik, moral och livet att den blir oemotståndlig. Kvaliteten på trovärdigheten sjunker aldrig och man glömmer verkligen bort omgivningen medan man läser.
Fortsättningen på boken heter Så grydde hämndens timme och jag är mycket spänd på att se vad som kommer hända.

”Darkness, Be My Friend”, 1996

Veckans recension: Skymningsögon av Dean R. Koontz

Slim McKenzie har skymningsögon. De tillåter honom se hemska saker; saker som hänt, saker som kommer hända, dolda ting – och så ser han dem.
I brist på bättre ord kallar han dem troll. De är färre än människorna, hemska demoner som gömmer sig skickligt i maskeraddräkter föreställande vanliga personer. Deras enda mål är att orsaka så stort mänskligt lidande som möjligt, och de kan vara vem som helst av oss. De finns dolda bland oss, styr från politiska maktpositioner och livnär sig på människors förtvivlan och smärta.
Slim, fast han egentligen inte heter så, ser dem och när han får tillfälle dödar han dem.
Trollen drev honom bort från ett normalt liv, bort från alla chanser till en tillvaro som liknar andras. Han är inte ute på ett korståg, men han kan se trollen och vad de planerar, vad de gjort, och det får honom att döda dem utan samvetskval. De är inte mänskliga.
Han är sjutton år och har redan avrättat flera troll när han kommer till Bröderna Sombras tivoli. Tivolin är en värld utanför världen, dit folk som inte passar in dras och bildar ett eget universum.
Trots att Slim kan se att något hemskt väntar på tivolit – svarta skuggor kring pariserhjulet, personer med blod i ansiktet – så stannar han. Han är trött och i desperat behov av pengar.
På tivolit möter han chefen och fixaren ”Klumpen” Jordan. Han träffar den sagolikt vackra Rya Raines och den vanskapte Joel Tuck, som både äger och är en del av tivolits missfostershow.
Men vad är det som kommer hända vid tivolits pariserhjul? Vad döljer den hemlighetsfulla, dödslängtande Rya och varför hjälper Joel Tuck honom att mörda troll i hemlighet?
Och, inte minst, vad finns i staden Yountsdown som får så många troll att samlas där?

Jag tycker inte om den här boken. Jag gillar inte sättet den är skriven på och jag tycker storyn, som skulle ha kunnat vara okej, missbrukas tills den är helt befängd. Jag tycker om tanken på skymningsögon, på psykiska krafter och klärvoajanta signaler från människor och omgivningar. Vad jag inte tycker om är hur bokens huvudperson ständigt verkar skryta med sina egna förmågor, hur han lyckas med allt och hur alla i hans omgivning är mer eller mindre speciella. Det ger boken ett falskklingande och stereotypiskt intryck. Alla försök till att få läsaren att känna sympati med Slim gör mig bara mer irriterad på honom. Kanske är det för att boken är skriven i jagform som gör det – alla beskrivningar av honom kommer från honom själv och det gör att jag uppfattar dem som skrytsamma och ibland på gränsen till inställsamma. Att Slim hade kunnat vara en intressant karaktär om han beskrivits av någon annan gör hela saken ännu värre.
Jag tycker inte heller om bokens uppbrutna, hackiga skrivsätt – istället för att kännas stilistiskt känns det amatörmässigt och slumpartat. Dialogen är värst – ofta består den av ett par ord från en karaktär, som nästa karaktär svarar på – sida upp och sida ner utan att en enda gång beskriva ansiktsuttryck, tonläge eller något som helst annat som visar känslor.
Ord som ständigt återkommer och som jag irriterar mig på gör också boken jobbig att läsa. ”Troll” är för mig rufsiga stornästa och halvdumma varelser klädda i trasor i skogen – inte hundliknande demoner med lysande röda grisögon. ”Yxa” ser jag som ett redskap och inte som tivolibesökare.
Om alla dessa faktorer beror på författaren eller på en utomordentligt dålig översättning vet jag inte. Men tillsammans med gammeldags formuleringar och en slags uppblåst känsla av att boken tror på sig själv trots att jag inte gör det, så blir berättelsen riktigt, riktigt dålig.
Storyn som hade kunnat tilltala mig gör det inte alls. Ju mer sci-fi som blandas in, desto mindre tror jag på berättelsen i sig. Intrigen är där men får mig mest att undra när det ska ta slut, inte vad som ska hända härnäst. Jag suckade och släpade mig igenom boken utan någon större entusiasm. Såhär efteråt känns det inte ens som om boken hade en poäng över huvud taget.
Och att tillbringa femhundra sidor inlåst i Slim McKenzies huvud är ingenting jag rekommenderar.

”Twilight Eyes”, 1985