Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig. Han har en fru, två döttrar och ett eget byggföretag som gjort honom rik. Men hans liv krossas i småbitar i den olycka som inte bara kostar honom högra armen, utan också en för evigt dålig höft och en hjärna som inte riktigt vill minnas.Edgar är en spillra av sitt forna jag och när hans fru dessutom begär skilsmässa bestämmer han sig för att flytta. Långt bort.
Hans val faller på ön Duma Key utanför Floridas kust. Där börjar han ett nytt liv, i det stora rosa huset som han genast förälskar sig i.
Han får nya vänner i sin unge assistent Jack, och i Wireman, en medelålders man som ser efter den gamla damen Elizabeth Eastlake som äger hela norra delen av ön.
Och han lyder också sin psykologs uppmaning; att börja rita igen, som han gjorde när han var ung. Men Edgar gör mer än så. Han börjar med att rita med enkla färgpennor… och går snabbt vidare till oljefärger. Hans talang är närmast skrämmande bra, i varje fall för en man som inte ritat något mer än krumelurer på flera år.
Målandet blir Edgars väg tillbaka till verkligheten och rationaliteten. Men han upptäcker också snart att något inte står helt rätt till med de tavlor han målar – särskilt inte de som han målar i en slags skrämmande trance.
Vad betyder målningarna han gör av små flickor i roddbåtar, och den han gjorde av sin dotters pojkvän långt innan hon berättade att hon ens hade en pojkvän?
Och vad döljer egentligen Wireman, hans kanske bäste vän någonsin? Vem var egentligen Elizabeth Eastlake innan hennes Alzheimer slog till, och vad hände med hennes fem systrar på ön där Edgar nu bor?
Frågorna är många, och svaren döljer något mörkare än vad Edgar någonsin kunnat drömma om.
Om jag skulle sammanfatta Duma Key med ett ord, så skulle det ordet vara olycksbådande. Redan i början får man klart för sig att något hemskt ska hända, och den känslan håller sig kvar genom hela romanen, även i de ljusaste scenerna. Och det blir bara värre.
I början tycker jag att historien är rörig, och på vissa ställen känns den inte övertygande och ganska flummig. Det är lite överraskande, för vanligtvis har King en förmåga att få mig att tro på precis vad som helst. Som andra av Stephen Kings senaste romaner känns Duma Key som ett hopkok av gammalt och nytt. Det är tråkigt, eftersom man har en känsla av att ha läst delar av boken förut. Den innehåller delar som får mig att tänka på bland annat Rasande Rose, Liseys berättelse, Den gröna milen, Jurtjyrkogården och några noveller, kanske särskilt Den förskräckliga apan.
Som vanligt är karaktärerna Kings allra starkaste kort. Den enarmade Edgar är en stark huvudkaraktär och man lider verkligen med honom. Samtidigt märks det tydligt att han är en version av King själv, kanske mer lik honom än många av huvudpersonerna i de äldre böckerna. Wireman med sin tragiska men roliga och smarta humor träffar precis rätt.
De sista sidorna har den bitterljuva ton som jag lärt mig älska, och även om jag inte höjer den här boken till skyarna är den ändå långt bättre än vad andra författare någonsin kommer kunna åstadkomma.
”Duma Key”, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar