Veckans recension: Nu är mörkrets tid av John Marsden

De fem som är kvar i den ursprungliga gruppen som kom undan invasionen är nu på Nya Zeeland. Äntligen får de en chans att vila upp sig, att andas. De får tala med psykologer och får för första gången på länge träffa vänligt inställda människor igen.
Men, till Ellies stora vrede och inte minst skräck, tvingas de återvända till sitt hemland. Kanske är de allihop fysiskt återhämtade, men psykiskt sett är de fullkomligt söndertrasade. Egentligen känner ingen av dem sig i form att återvända, under vilket skydd som helst.
Deras uppgift blir att vara vägvisare åt en grupp nyzeeländska elitsoldater. Soldaterna har en order som är ytterst hemlighetsstämplad, men Ellie och hennes vänner kan åtminstone räkna ut att det har någonting med ett sabotage att göra. Ett sabotage mot den nybyggda militärflygplatsen mitt i deras lilla välkända Wirrawee.
Men efter att de landat i Australien börjar saker gå fel nästan med en gång. Och det spelar ingen roll hur många order Ellie får, hur många förmaningar – för när en av hennes vänner är i fara kan varken hon eller de andra ignorera det. De har alla varit igenom så mycket tillsammans, skapat så starka band att förlusten av en enda skulle vara som att förlora alla.
Samtidigt som nya problem dyker upp, så återstår alla de gamla. Oron för familjerna som fortfarande är fångna, sorgen efter de vänner de förlorat och skuldkänslorna över de människor som de tvingats döda – allt det gör Ellie och hennes vänner instabila och osäkra på vad de klarar av.

Fjärde boken i serien tycker jag inte är lika bra som föregående. Visst är den fortfarande spännande, det är inte det, men det känns inte som om den håller samma standard som tredje boken. Det är mycket som en upptrappning inför en upplösning som aldrig kommer. Lite som en transportsträcka, med andra ord.
Trots det är bokens blandning av tragik, humor, skräck och relationer en mycket tilltalande mix. Tillsammans med det medryckande skrivsättet finns det inte mycket att klaga på.
Jag är inte alls förvånad över att Imorgon-serien, som den kallas, blivit så populär. Trots sin lätt science fiction- liknande handling utgör den ett så intressant synsätt på krig, etik, moral och livet att den blir oemotståndlig. Kvaliteten på trovärdigheten sjunker aldrig och man glömmer verkligen bort omgivningen medan man läser.
Fortsättningen på boken heter Så grydde hämndens timme och jag är mycket spänd på att se vad som kommer hända.

”Darkness, Be My Friend”, 1996