Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix

I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.

Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.

Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.

Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.

Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.

Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe.  Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.

Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.

Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!

Fyra skräcknoveller från Novellix, 2018

Höstnoveller

Efter den långa resan som var Tell Me How Long the Train's Been Gone har jag ägnat de sista dagarna med att läsa noveller. Och inte vilka noveller som helst, utan skräcknoveller!

Just skräck passar enormt bra i det korta formatet och jag blev eld och lågor över det senaste Novellix-utskicket. Alltså har jag läst de fyra novellerna därifrån, men faktiskt också John Ajvide Lindqvists novell "Gräns" som finns i samlingen Pappersväggar. Detta med anledning av att jag bokat in bio på söndag för att se filmatiseringen, som fått massor med fin kritik i Cannes och som kanske dessutom ska bli ett svenskt Oscars-bidrag.

Med andra ord riktig höstläsning. Vad läser ni för att komma i höststämning?

Recension: Tell Me How Long the Train's Been Gone av James Baldwin

Det här blir den fjärde romanen jag läser av James Baldwin, som jag fallit som en fura för. Med sina nästan femhundra sidor är Tell Me How Long the Train's Been Gone (eller När alla tåg har gått, som den heter på svenska) den längsta boken jag läst i sommar, och den har också tagit mig ganska lång tid, av flera anledningar.

Leo Proudhammer är på toppen av sin skådespelarkarriär när han får en hjärtattack som är nära att kosta honom livet. Medan han återhämtar sig börjar han reflektera över det liv han levt, ständigt hårt präglat av den rasism han fått utstå. Allt det som format honom - uppväxten i Harlem, den högt älskade brodern som försvinner bort på mer än ett sätt, hans arbete inom teatern och hans kärleksrelationer både med en vit kvinna och en svart, yngre man, är genomsyrat av de olika identiteter han måste balansera i ett samhälle där färg verkar betyda allt.

Det finns nog få författare som med sådan komplexitet beskriver relationerna mellan svarta och vita i USA utan att göra det minsta avkall på varken ilska eller ömhet som James Baldwin. Den främsta anledningen till att jag håller honom så högt är nog den där brännande heta vreden som bubblar igenom allt han skriver. I den här boken är det dock en mer återhållsam, reflekterande ton som sitter på första parkett när Leo ser tillbaka på sitt liv. Om Baldwins Another Country lekte med idén om sympati och ställde frågor om varför vi som läsare måste sympatisera med karaktärerna vi läser om, finns ingenting sådant här. I Tell Me How Long är det lätt att tycka synd om Leo och hans fattiga familj, särskilt i barndomskapitlen där barnets utsatthet står i fokus och hjälplösheten ibland känns total. Ändå är det just i barndomsskildringen som jag tycker att boken är som bäst - skildringen av familjen och särskilt relationen till den äldre brodern är väldigt skickliga.

Anledningarna till att boken tagit mig lång tid är, som sagt, flera. En handlar om sättet den är skriven på; själva formatet på romanen kan ibland göra mig lite lätt utmattad - på de femhundra sidorna är det ont om pauser, boken är i princip bara indelad i tre kapitel. Det gör att läsningen ibland känns andlös, som om man inte riktigt får luft. I Baldwins kortare romaner är det okej, men här blir det ibland svårt att hålla tempot. En annan anledning är språket, som också är en av de saker jag älskar hos Baldwin. Hans formuleringar kräver ofta min fulla uppmärksamhet och det är svårt att läsa fort, för då missar man lätt de där nyanserna man nästan suktar efter. Särskilt dialogen i boken är fantastiskt välskriven och står sig väl än idag även om mycket av slangen måste vara daterad.

Dock tycker jag nog att Tell Me How Long the Train's Been Gone inte alltid flyter på särskilt bra - den är för löst sammanhållen för att kännas spännande och just Leos liv känns ofta långrandigt och inte alltid så väldigt intressant. Det är mycket av det som händer som känns som återanvända idéer från de böcker jag läst tidigare, och det gör att boken inte känns så nyskapande eller intressant.

Det är språket och de där enstaka, glänsande bitarna av riktig ilska som håller ihop boken. För mig är Another Country fortfarande en betydligt bättre roman, och både Giovannis rum och Go Tell it on the Mountain är tunnare, men mer stramt uppspända berättelser som ger läsaren mer. Ändå är det alltid en njutning att läsa Baldwin, och han har en tendens att leta sig in överallt när jag har med honom att göra. Medan jag läst den här boken har jag tittat på intervjuer och videoklipp, läst texter och sett om dokumentären I am Not Your Negro. Det är en författare att njuta av, även när han inte är på topp.

"Tell Me How Long the Train's Been Gone", 1968

Baldwinbesatt

Som sagt läser jag fortfarande James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Jag brukar sällan ta så här lång tid på mig när jag läser, men det är tvunget med hans böcker, som inte riktigt tillåter att man har bråttom. Det är full uppmärksamhet som krävs, på varje sida.

Men med läsningen har jag också snöat in ordentligt på honom, igen. Jag har sett om den fantastiska dokumentären I am Not Your Negro (om ni inte sett den så finns den på SVT Play nu!) Jag köpte en novell med titeln Dark Days av honom när jag var i England. Jag har klickat mig runt mellan intervjuer och tal på YouTube i timtal. Jag har till och med målat ett porträtt (!)

Nu har jag iallafall runt hundrafemtio sidor kvar i min roman. Så länge kan ni ju få den här fina videon som The Guardian publicerade på sin Facebook-sida. Vilken författare detta var. Vilken talare. Och vilken man.

 

Skräckpaket

Det har varit lite tyst från mig - det beror helt enkelt på att jag fortfarande läser James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Och så jobbar jag! Men denna tisdagen lystes upp ordentligt av den här leveransen från Novellix.

För mig som älskar skräck är det nog detta släpp jag varit mest exalterad inför. Och titta, så fina! Flera av mina favoriter är med - kanske främst Stephen King och John Ajvide Lindqvist förstås, men den här klassikern av Poe är ju också fantastisk. Dessutom väntar en ny bekantskap i Karin Tidbeck. Ska verkligen bli jätteroligt att läsa!

Recension: Hunger av Alma Katsu

Det var en kollega till mig som tipsade om den här boken, och med sitt fina omslag och handlingen som lät som om den kunde passa mig, så gjorde jag slag i saken.

Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.

Jag var lite tveksam till den här boken  eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. Hunger är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's The Shining där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.

Trots mina tvivel måste jag säga att Hunger överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.

Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i Hunger som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i  svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.

Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har Hunger varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.

"The Hunger", 2018

Kolla in signaturen!

Här i Göteborg är Way Out West-festivalen i full gång. Själv jobbar jag och ska inte dit, men en av artisterna jag inte hade tackat nej till att se är Patti Smith. Inte bara är hon stencool, utan också en väldigt duktig författare, vilket jag märkte när jag för några år sedan läste hennes fina självupplevda Just Kids. 

Men en liten smak på att hon varit i Göteborg fick jag allt, då jag genom PocketShops instagram fick veta att hon signerat böcker som fanns till salu hos dem. Så tidigt igår morse så tog jag mig in till stan för att se om jag kunde lägga vantarna på ett exemplar. Och titta här! Hennes sprillans nya Hängiven, en liten fin bok om kreativitet och skrivande, signerad författaren själv...

Recension: Vargattacken av Lars Berge

Jag läser nästan uteslutande skönlitteratur, vilket tydligt märks här på bloggen. Det är sällan jag ägnar mig åt facklitteratur om det inte är till studierna, men ibland snubblar jag över någon intressant fackbok som jag läser enbart för nöjes skull - böcker som till exempel Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, eller Johan Hiltons Monster i garderoben. Vargattacken är också en sådan bok - ett reportage kring vargattacken på Kolmårdens djurpark 2012 och om hur den kunde hända.

Det är på förmiddagen den 17 juni 2012 som en ung kvinnlig djurskötare på Kolmårdens djurpark hittas död inne i ett av parkens varghägn, dödad av de vargar hon skött om sedan de var valpar. Tragedin beskrivs av alla inblandade som en chock, något fullständigt oväntat som tar dem alla på sängen. Men när Lars Berge börjar gräva i omständigheterna kring dödsfallet växer en annan bild fram - en bild av hur det under flera år pågått ett tveksamt experiment i Nordens största djurpark där pengar spelat större roll än de anställdas säkerhet. Möjligheten för detta experiment bottnar i bilden av vargen i Sverige, hur den förändrats i takt med samhället, men också i själva drivkraften bakom varför människor dras till upplevelsen av det vilda.

Jag tror att den största anledningen till att jag ville läsa Vargattacken är att den handlar mycket om frågor som liknar de som jag ägnat mitt examensarbete åt. Jag har nämnt det lite kort här på bloggen, men mitt uppsatsämne rörde en novell av Jack London och skildringen av varghunden i den. Min uppsats, och kursen jag tog inom litteratur och djur, är ämnen som tassar i närheten av den här bokens mest centrala teman, kring djur och hur vi människor använder dem för att se på och definiera oss själva, och hur bilden vi har av ett djur aldrig egentligen kan spegla det verkliga djuret utan alltid utgår från vårt mänskliga medvetande.

Den här reportageboken handlar naturligtvis mycket om själva attacken 2012 och hur den möjliggjordes av en mängd faktorer inom Kolmårdens djurpark som tål att ifrågasättas - varför jobbade djurskötarna ensamma och utan kommunikationsradio? Varifrån kom idén att låta skötarna vistas ensamma i hägnen med vuxna rovdjur, och hur kom det sig att detta sågs som så ofarligt att gäster kunde betala för att följa med in och hälsa på vargarna? Kändisar som Mikael Persbrandt, Zlatan och kungen själv har besökt vargarna och klappat och gosat med dem. Hur kom det sig då att de kunde döda en av de skötare de kände bäst?

Men själva dödsfallet är bara startpunkten för Vargattacken, som utifrån det spinner vidare på trådar kring vargen i svenskt medvetande, hur den gått från ett hatat skadedjur till en skyddad art som tas i försvar av både djurrättsaktivister och allmänheten i stort, och hur den blivit objekt för en poraliserad debatt. Vidare fortsätter Berge med att undersöka andra fall av socialiserade vargar, hur vargar beter sig i fångenskap och hur traditionen av att hålla dem i djurparker ser ut. Han går dessutom tillbaka till berättelsen om hur Kolmårdens djurpark kom till, och ännu längre - till själva uppkomsten av djurparker och vilken funktion de fyller hos oss som människor.

Allt detta vävs ihop som en grund för vargattacken på Kolmården. Boken ger inga svar, men erbjuder en slags förklaring samtidigt som den väcker frågor kring djurparker, instängda djur och det mänskliga behovet av att spegla sig i andra arter och vilka konsekvenser det kan få.

Själv uppskattar jag verkligen Vargattacken, som tagit mig väldigt kort tid att sträckläsa och som är både intressant, lättläst och fascinerande. Det märks att den är skriven för en bred allmänhet, men jag uppskattar hur Berge formulerar väldigt komplexa idéer kring antropomorfism och relationerna mellan djur och människa så att de blir lättillgängliga och rentav spännande. Det får mig nästan att vilja skriva ännu en uppsats inom samma ämne. Men bara nästan.

"Vargattacken", 2018