Livet kom visst emellan

Det blev visst en rätt lång oplanerad paus här på bloggen. Det var inte riktigt meningen, men livet kom liksom emellan lite. Dels har jag varit bortrest utan min dator, och dessutom väldigt upptagen med att planera inför min nästa termin i England. På söndag åker jag tillbaka! Jag hoppas iallafall att alla mina läsare har haft det bra.

Dessutom har jag inte varit helt inaktiv - faktiskt så har jag läst ut Störst av allt av Malin Persson Giolito som det kommer en recension av imorgon. Vad har ni läst sista tiden?

Disktjänst med Sherlock

När det är lite att göra på jobbet händer det att jag smygläser under disken. Just nu är jag ungefär hundra sidor in i Störst av allt. Och så använder jag mitt Sherlock Holmes-bokmärke som jag kom på att jag inte visat här på bloggen ännu. Det är ett jättefint bokmärke i skinn som jag köpte som souvenir när jag besökte Sherlock Holmes-museet i London. Det är svart med guldtext där det står There is nothing more deceptive than an obvious fact. Ett av mina snyggaste märken faktiskt!

Nya tag

Jag hade visst en helgpaus - som beror mest på att jag umgåtts med vänner som varit på besök och haft riktigt roligt. Men nu är det dags att jobba de sista passen på biblioteket innan jag åker tillbaka till England för nästa termin. Jag kom ingenstans med Boel och Oscar och la faktiskt undan den för att försöka mig på något nytt. Så såg jag att Malin Persson Giolitos Störst av allt som jag velat läsa ett tag fanns inne som ett snabblån på bibblan. Och på fjorton dar tror jag säkert att jag kan läsa ut den här thrillern, som verkar riktigt bra!

Vad läser ni?

Olympisk boktagg

Hos I regnet hittade jag den här taggen, som jag tyckte verkade väldigt rolig - och enda sättet för någon som är så ointresserad av sport som jag att göra något alls i anslutning till OS. Frågorna är från början på engelska, men jag tog mig friheten att översätta dem till svenska. Fast gå gärna in och läs så ni ser de fina illustrationerna! Klara, färdiga, gå!

1. Golf - en långsam bok: 
The Blue Flower av Penelope Fitzgerald var väldigt långsam tyckte jag.

2: Simning - en bok som fick dig att gråta:
Det kom en liten tår när jag läste The Amber Spyglass, sista delen i Philip Pullmans trilogi His Dark Materials.

3. Synkroniserad simning - en bok om en vacker vänskap:
Även om Harry Potter and the Cursed Child hade rätt stora brister gillade jag verkligen vänskapen mellan Albus och Scorpius.

4. Beach volleyboll - en bok som utspelar sig på sommaren: 
Djupa ro av Lisa Bjärbo utspelar sig under en enda sommarvecka.

5. Gymnastik - en bok med flera twister:
Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart - en twist som heter duga.

6. Handboll - en bok du inte riktigt greppade:
Jag förstod inte riktigt storheten i Ut och stjäla hästar som fått massor med bra kritik.

7. Fäktning - en bok med mycket action och blodvite:
Den som finner, andra delen i Stephen Kings thillerrtrilogi, gillade jag verkligen och där var en del action.

8. Trampolin - en barndomsfavorit:
Tjuvarnas herre av Cornelia Funke - en omläsning är nog snart på sin plats.

9. Häckhoppning - en bok du hade svårt att avsluta:
The City and the City av China Miéville tyckte jag var riktigt dryg och det hade inte grämt mig det minsta om jag inte hade läst ut den.

10. Triathlon - en bok med en kärlekstriangel:
Usch, kärlekstrianglar. Men jag tycker väl ändå att den mellan Katniss, Peeta och Gale i The Hunger Games är helt okej.

11. Öppningsceremoni - en bok du älskade från första sidan:
Sällan har jag väl varit så övertygad som jag var när jag läste första meningen i Donna Tartts Den hemliga historien: "Snön smälte uppe i bergen och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i."

12. Cykling - en bra roadtrip-bok:
Även om han har sina svagheter är John Green rätt bra på att skriva roadtrip. Till exempel Paper Towns (jag måste fortfarande se filmen).

13. Hästsport - en bok som handlar om ett djur:
Mitt standardsvar är som alltid Skriet från vildmarken av Jack London.

Vilka OS-böcker har ni läst?

Svacka

Just nu läser jag Josefine Sundströms Boel och Oscar, men för att vara helt ärlig har jag inte kommit in i den ordentligt och känner ingen vidare läslust. Det beror nog mindre på boken och mer på mig; just nu har jag ganska mycket på gång. Förutom att jag försöker hinna med att träffa så mycket vänner jag kan innan sommaren är över, så håller jag också på mycket med förberedelserna inför nästa termin i England. Snart åker jag, och det är mycket kring både skola och boende som måste fixas.

Tyvärr går det ut lite över bloggen, men jag hoppas att den snart kommer på benen igen. Kanske får jag byta bok och se om det hjälper läslusten! Jag funderar också på om det inte vore lite smart att börja läsa en av romanerna till litteraturvetenskapen redan nu, men riktigt så ambitiös vet jag inte riktigt om jag är...

Det största Bokuspaketet hittills

Igår kom äntligen min beställning från Bokus - som visade sig vara det största paket jag fått därifrån någonsin. Inte så konstigt heller, jag tror inte att jag beställt så många böcker på en gång förut. Det är såklart kurslitteratur jag beställt, men ganska rolig sådan måste jag ändå säga (förutom den tråkiga An Introduction to English Grammar). 

Jag ska ju läsa en fördjupningskurs i engelsk litteratur nästa termin och då står det några klassiker på listan; Wuthering Heights av Emily Brontë, Frankenstein av Mary Shelley, Gulliver's Travels av Jonathan Swift och Macbeth av Shakespeare. Jag har tur, eftersom jag faktiskt läst nästan allihop förut på svenska - det är bara Macbeth och delar av Gulliver's Travels som jag missat. Jag hoppas att det kommer göra studierna lite lättare, men jag är ändå lite orolig över den komplexa engelskan - därför beställde jag också hem just Gullivers resor och Macbeth på svenska. Lite som en hjälp i studierna, men kanske ändå mer för att jag bara vill ha dem...

(Förresten är de engelska utgåvorna av de tre romanerna rena rama bokporren. Kolla vad snygga!)

Recension: Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Harry Potter and the Cursed Child kan vara den mest omsusade boken i år. Själv har jag varit väldigt tveksam till hur intresserad jag varit av att läsa den, men nyfikenheten blev helt enkelt för stor. Innan alla spoilers börjar leta sig fram tänkte jag därför att det var dags att ta itu med den.

Nitton år efter att ha besegrat Voldemort vinkar Harry Potter av sin yngste son Albus på plattfrom 9 3/4. Men medan Harry älskat Hogwarts som sitt hem visar det sig snart att Albus inte passar lika bra in. Relationen mellan far och son knakar ständigt i fogarna. När Albus lägger vantarna på en förbjuden tidvändare ställs han och hans pappa inför sitt svåraste prov.

Det första som slog mig när jag fick syn på den här boken i verkliga livet var hur tjock den är. Pjäser brukar ju vara tunna, inte tegelstenar på mer än trehundra sidor. Men så består ju också boken till större delen av dialog. Men ändå - man undrar hur lång tid det tar att faktiskt se föreställningen.

Så undrar man: hur följer man upp en serie som varit och fortsätter att vara en total succé utan att misslyckas? Svaret är att det helt enkelt inte går. En ny roman har länge känts totalt uteslutet, och därför kan jag på sätt och vis förstå valet av medium här - en pjäs är något helt annat än en roman och förutsättningarna blir inte desamma. Inte heller förväntningarna.

Och så är det - man måste läsa Harry Potter and the Cursed Child som det den är - ett manus. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är svårt. Man vet att man inte kan och inte heller ska förvänta sig en ny Harry Potter-bok, men med de här karaktärerna och den här världen är det svårt att hålla sig nöjd med dialog och scenanvisningar. Bokserien ligger och maler i bakhuvudet och väcker ett behov av mer, mer, mer. När man vet precis hur bra Harry Potter kan vara, blir läsningen av The Cursed Child lite som att äta en torr skorpa efter att ha smakat på den bästa måltiden i sitt liv.

Det är inte nödvändigtvis så att The Cursed Child är ett dåligt verk. Framför allt tror jag att pjäsen skulle vara fantastisk att se på riktigt. Men att läsa ett manus medan man önskar att det vore en roman gör nog ingen särskilt nöjd, allra minst mig. Jag läser också så lite drama rent generellt att jag ibland känner mig lite utanför - en pjäs är inte till lika mycket för läsaren som en roman är.

Dessutom är det genom hela läsningen ganska tydligt att det här inte är en renodlad J.K. Rowling-idé. Det märks att här finns andra författare, andra röster, andra idéer. Framför allt saknar pjäsen mycket av Rowlings skickliga subtilitet, budskapen känns ofta målade i neon och ibland är dialogen så väldigt teatralisk att det enda som räddar den är att den är just teater. Det gör att The Cursed Child i mångt och mycket känns som en fan-fiction som J.K. Rowling stämplat med en röd okej-stämpel i form av sitt eget namn. Som sådant blir The Cursed Child långt ifrån den kanon man kanske hade önskat sig när man fick höra att hon hade ett finger med i spelet, och jag är inte heller så säker på att jag är så förtjust i varken handling eller utförande. Det känns helt enkelt som något som ligger för långt bort ifrån det man hade velat ha eller det man förväntat sig.

Sammanfattningsvis tror jag helt enkelt att man måste läsa Harry Potter and the Cursed Child som ett enskilt verk så mycket man förmår. Ingenting blir bra av att jämföras med Harry Potter-böckerna, och det gäller tyvärr också den här pjäsen. Men att se föreställningen - det skulle jag verkligen inte tacka nej till.

"Harry Potter and the Cursed Child", 2016

Tågläsning

Just nu är det manuskriptläsning som gäller under pendlingen - såklart Harry Potter and the Cursed Child. Medan den skånska sommaren verkar försvinna allt längre bort (ska det vara så här kallt i augusti?) Vad läser ni?

Den aktuella högen

Efter Norrlands svårmod har jag hamnar i lite av en lässvacka, och det har fått mig att låna hem alldeles för mycket böcker i jakt på något som väcker mitt intresse.

Så högen hemma består just nu av Drömfakulteten av Sara Stridsberg - som jag aldrig läst någonting av men som jag känner att jag måste bekanta mig med. Boel och Oscar som jag blivit tipsad om här på bloggen. Middagsmörker som är en fantasybok för ungdomar som jag tyckte lät rätt spännande, och till sist Kungens barn av Sonya Hartnett, en författare jag vet att jag läst för många år sedan och gillade då. Och så ligger ju H is for Hawk kvar och dömer mig...

Vad ligger i era att läsa-högar?

Nytt i hyllan

I helgen som gick åkte jag äntligen in till Malmö och fick tag på mitt alldeles egna exemplar av Harry Potter and the Cursed Child. Jag är precis som många andra lite osäker på vad jag kan förvänta mig, men känner att jag snart måste läsa den innan en massa spoilers letar sig fram...

Recension: Norrlands svårmod av Therése Söderlind

Det var på jobbet som jag och en kollega började prata om Sara Lidman, och sedan om litteratur om Norrland. "Finns det inte en bok som heter Norrlands svårmod?" sa jag - och mycket riktigt. Jag hämtade boken och tänkte "men den här verkar ju bra." Och på den vägen är det.

Långt ut på den norrländska obygden växer Anna upp som den yngsta i en stökig men kärleksfull familj. Men när hon är sju år förändras allting - den äldsta brodern Charlie försvinner spårlöst under en älgjakt. Händelsen får hela familjen att gå i spillror. Många år senare bor Anna i Stockholm, och inser att hon måste konfronteras med det som hänt henne, både när hon var barn och när hon var tonåring. Kanske kan hon, trots allt, ta reda på vad som egentligen hände den familj hon en gång haft.

Innan jag började på den här boken hade jag hamnat i lite av en lässvacka, men det har den här boken verkligen fått bukt med. Bara ett par sidor in känner jag hur intresset vaknar, och ju längre in i boken jag kommit, desto mer engagerad har jag blivit. Jag har bara velat läsa hela tiden.

Att jag gillar boken så mycket beror på flera saker - kanske först och främst vikten som läggs vid karaktärerna. De är många, men aldrig svåra att hålla reda på, och alla lyser med distinkt personlighet och integritet, varenda en känns verklig och intressant på ett sätt som inte är annat än avundsvärt. Från föräldrarna Henrik och Lisbeths komplexa passion, till de två bröderna - den gormande, livfulla Charlie och den mer tillbakadragne Mattias. Sedan Annas första kärlek och den bästa vännen - alla är fantastiskt väl tecknade och utgör ett persongalleri som inte går av för hackor.

Anna är naturligtvis den som står allra mest i fokus, och också henne gillar jag mycket - för att hon inte bara blir ett offer utan också en envis, ibland elak och väldigt trasig karaktär som går att både känna med och samtidigt ogilla då och då, på ett sätt som gör henne hemskt mänsklig. En stor del av boken är uppdelad i kapitel som växlar mellan Anna som sjuåring, som trettonåring och som tjugotreåring. På det sättet byggs en berättelse upp som spänner över både tid och rum på ett väldigt snyggt vis. Det enda är väl att jag ibland skulle ha önskat att boken var ännu snävare kring sina perspektiv, men å andra sidan gillar jag hur bred och komplex boken blir i och med sitt perspektivväxlande.

Också språket i Norrlands svårmod är hyfsat fantastiskt; exakt och välformulerat, många gånger slår det huvudet på spiken i beskrivningarna av naturen, den norrländska landsbygden, minnena och människorna. Det finns en tillbakahållen storhet i språket som bara blir större av att inte slängas rakt upp i ansiktet på en, och det skapar subtila men tydliga känslor i läsningen. I kombination med sin berättelse som grundas på en nästan klassisk mysterieintrig går Norrlands svårmod en väl avvägd balansgång mellan litterär kvalitet och en berättelse som fängslar. En av de saker jag uppskattar allra mest är hur vad som verkligen hände förblir oklart ända in på de sista sidorna. Det är en lågmäld spänning som gör boken svår att släppa.

Det räcker kanske med detta; att jag är hemskt imponerad av vad den här romanen lyckas med. Den är en vacker och mycket vemodig berättelse om saker som aldrig kan göras ogjorda, om förlorad oskuld och en trasighet som aldrig kan gå över. Den rör vid så många viktiga ämnen med en sådan precision och har framför allt en fantastisk känsla för människor och deras kärlek till varandra. Precis hur långt kan man egentligen gå för att skydda dem man älskar? Kan sanningen vara viktigare än kärleken? I de frågorna bränner Norrlands svårmod extra mycket.

"Norrlands svårmod", 2010

Regning kväll med Therése Söderlind

I Skåne öser regnet ner (den härliga svenska sommaren) och de senaste dagarna har jag mest jobbat. En liten lässvacka har jag också upplevt, men faktum är att just nu är jag helt indragen i Norrlands svårmod av Therése Söderlind. Det känns riktigt bra, och tjock är den, så den varar minst ett par dagar till. Vad läser ni?

Augusti - några tankar om framtiden

Sommaren går verkligen galet fort. Jag har kommit in på en andra termin i England och kommer alltså att åka tillbaka till Brighton någon gång i slutet på augusti. Det ska bli väldigt kul, men precis som förra gången innebär det kanske att bloggen blir svajig ett tag innan jag kommit i ordning. Det är också lite därför som jag så gärna vill läsa mycket svenskt nu, för jag vet att hela hösten kommer gå i engelskans tecken.

Angående juli då: en bra läsmånad faktiskt! Inte mindre än sju böcker har jag läst och recenserat. Men tyvärr känns det inte som om någon av dem har varit någon riktig fullpoängare. Ändring på det i augusti, hoppas jag. Månadens favorit för augusti blir därför en av förra sommarens stora läsupplevelser; Allt de bar av Tim O'Brien, som var något av det bästa jag alls läste under hela 2015. Låt inte det fula omslaget slå ner er bara!

Hur har er julimånad varit?